Rysk roulette

Den chockade kvinnan är täckt i blod och ropar efter ambulanspersonal, den unge mannens ansikte är förvridet av förtvivlan när han håller en död familjemedlem i sina armar, människors ögon svämmar över av tårar när de från lastbilsflak ser ut över sina forna hem på väg mot exilen. Tidigare har det handlat om kosovoalbaner och tjetjener, nu om georgier och osseter.

I Sydossetien, litet men av strategisk betydelse både ur ekonomisk och geografisk synpunkt, blossade våldet snabbt upp i förra veckan.

I samma ögonblick som världens ögon hade ställt in sig på en period av total nyhetsfokusering på OS i Beijing så återuppstod plötsligt det kalla kriget. En konflikt som av många ansetts död och begraven tillsammans med Sovjet­unionen 1991, hade plötsligt återuppstått i liknande skepnad. Styrkemätningen mellan stormakterna USA och Ryssland var densamma. Ett Ryssland som visserligen lämnat kommunismen bakom sig men som ännu en gång visat att de gamla härskartakterna sitter i. Kanske inte så förvånande att det är en före detta KGB-agent som sedermera konverterat till aggressiv rysk nationalism som gick i täten för offensiven i Sydossetien: Vladimir Putin.

De georgiska styrkorna tog snabbt kontroll över Tschinvali, »huvudstaden« i Sydossetien, som ligger endast ett par kilometer från de georgiska militärbaserna.

Det skulle komma att bli den enda lyckade operationen för Georgien vars militära styrka bleknar i jämförelse med Rysslands. För trots att militären gått i träningsskola hos amerikaner och israeler och utrustats med modern materiel från Israel blev det snabbt tydligt att de inte hade något att sätta emot den ryska björnen.

Inte minst med tanke på att landets 2 000 elitsoldater befann sig på uppdrag i Irak och Afghanistan. Kvar återstod en armé på 32 000 mannar.

Sydossetien, å sin sida, har självklart ingen armé som skulle ha kunnat vara en match för Georgien. Däremot har de en mäktig allierad i Ryssland, som aldrig accepterat de transatlantiska ambitionerna hos den före detta Sovjetrepubliken och mer än gärna eldar på separatiströrelser som gör sitt bästa för att destabilisera situationen i Georgien. Moskva har tidigare erbjudit ryska pass till invånare i Abchazien och Sydossetien – i praktiken så gott som alla som bor där. Den officiella ryska hållningen har varit att det är enkom för att beskydda ryska medborgare som Kreml beslutade sig för att lägga sig i Georgiens förehavanden i Sydossetien.

En miljon soldater, 23 000 pansarvagnar och 1 900 stridsflygplan räckte långt.

Inom loppet av några timmar hade de mobiliserats mot Georgien. Bombningar av strategiska mål följde: flygplatsen i Tbilisi, Stalins födelsestad Gori, hamnar viktiga för oljetransporter. Parallellt med attackerna återuppväckte Moskva konflikten i Abchazien, den georgiska republiken vars separatistiska strävan lett till spänningar med styret i Tblisi.

Impulsiv och utan erfarenhet av militära operationer av detta riskabla slag, hade Micheil Saakasjvili kallt räknat med att snabbt ge separatisterna i Sydossetien en läxa och göra klart att det är han som bestämmer. I stället befann han sig snart mitt uppe i en våghalsig omgång av rysk roulette. Och det verkar som om att han fortfarande har folkets stöd.

Trots att 67-årige Amiran flytt 35 kilometer till fots för att komma undan våldet är han fortfarande på sin presidents sida.

– Jag stöder honom fullt ut, det är ryssarna som bär ansvaret för vad som hänt, säger han och får medhåll av den jämnåriga kvinnan Nadiko, som säger sig vara stolt över att hennes son riskerar sitt liv vid fronten.

Den stolta georgiska patriotismen utesluter dock inte självrannsakan och krav på att få veta hur president Saakasjvili egentligen tänkte. Kraven på en förklaring hörs nu högre och högre i Tbilisi.

– Jag kan bara inte förstå hur vi kunde hamna här, suckar Manana, en annan av huvudstadens invånare och förklarar att hon tror sig ha hamnat 15 år tillbaka i tiden, då den unga, kaukasiska republiken precis tagit sig ur det blodiga inbördeskriget mot ossetiska och abchaziska separatister.

Ett tecken på allvaret är att de många uteserveringarna på Shardengatan, den stora artären i Tbilisi som ständigt är ett myller av människor, successivt tömdes på folk.

Till slut var Tbilisi en spökstad vars utländska invånare evakuerats av sina hemländer och de georgier som ännu inte lämnat staden var säkra på att den strax skulle intas av ryska pansarvagnar.

Alla väntade, följde tv-sändningarna med stigande spänning, och spekulerade kring vad deras president egentligen höll på med. Ville han ta chansen innan hans vänner i Bushadministrationen skulle vara historia och kanske ha ersatts av Barack Obama? Eller hade han gått rakt i ryssarnas fälla? Var det så att Moskva tröttnat på de korrumperade ossetiska separatistledarna men manövrerade Georgien till att själva städa upp i regionen? I departementskorridorer och tjänstemannakretsar är det just denna teori som tas på störst allvar.

Redan 2003, när Saakasjvili jagat bort Eduard Sjevardnadze från makten, stod Georgien långt fram i kön till Natomedlemskap. Men Saakasjvilis tålamod tröt, och han inledde en intensiv flört med Washington. Vägen mellan centrala Tbilisi  och flygplatsen döptes till och med efter George W Bush.

Irritationen växte i Kreml, där de öppna Natoambitionerna väckte ilska. Än värre blev det när oljeledningen Baku-Tbilisi-Ceyhan öppnade för två år sedan. Dess oljetransporter till Europa behöver inte passera Ryssland, vilket är oacceptabelt i Rysslands ögon. Att Kreml inget hellre önskar än att Saakasjvili ska försvinna har den senaste veckan uttalats direkt, bland annat av den ryske utrikesministern Sergej Lavrov.

När den våghalsige Micheil Saakasjvili insåg i vilken omfattning han hade underskattat Vladimir Putins reaktion var det redan för sent. För trots att denne stigit ner från presidenttronen till förmån för posten som premiärminister, så råder det ingen tvekan om att det är han som bestämmer. Och Dmitrij Medvedev lyder hans order.

Det är talande att det var Putin, och inte Medvedev, som begav sig till Nordossetien för att träffa de ryska styrkorna, att det var han som försvarade Rysslands agerande inför världspressen och gick till hård attack mot USA:s stöd till Georgien. Den impulsive Micheil Saakasjvili har kanske lärt sig en läxa: man leker inte ostraffat med den ryska björnen.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter

Mer ur reportaget:

Kriget delar EU i två läger, av Mireille Duteil och Anna Ritter.

Första ronden till Ryssland, av Hans Blix.

Text: Yves Cornu, Regis Genté och Katia Swarovskaya

Toppbild: Scanpix