Utrikes

Att tala är att handla

Winston Churchill, Martin Luther King och John F Kennedy kunde förändra med sina ord. Thomas Engström värderar styrkan i Obamas formuleringar.

Vilket ljus det vilar över alltsammans; som om Guds eget leende jagat molnen på flykt. Tusen gånger tvåtusen själar trängs. En ställer sig ensam inför dem. Så är det dags.

Innan tio sekunder passerat hinner ordet »uppoffringar« falla över hans läppar. Här vankas inget skvalpigt segertal, inga trötta belåtenheter. Han har förberett sig inför denna stund som de främsta alltid går tillväga: i skymundan, i mörker, i tvivel. Inte på sig själv, inte där han nu står; men väl på att han gjort sig ordentligt förstådd. Efter i dag får inga tveksamheter kvarstå, inga alls. Från och med nu måste hans folk övervinnas. Inte till det nya, unika de tror att han företräder utan till det gamla, gemensamma han vill att de återupptäcker.

Han berättar, som han alltid gör, en historia. Det är hans kall. Som alla författare avskyr han att feltolkas. Han är ju beroende av det där som händer varje gång en tanke förmedlas oförställd till en annan människa – ett tyst nickande här, ett vänligt höjt ögonbryn där. De små stegens omvändelser. Därför uttrycker han gång på gång samma sak på olika sätt. I dag gör han det strängare, hårdare och tydligare än vanligt. Men historien är densamma.

Det är historien om ett land som ständigt, likt en spegelvänd, sömndrucken Faustgestalt, velat gott men gjort ont. Ett land som varit så förälskat i drömmen om sig självt att de enskilda som dristat sig till att påtala den bistra verkligheten skyllts för kättare, främlingar. Fiender. Ett land som tonårsmässigt genom århundradena vacklat mellan hysteriskt utåtagerande och sårad, självömkande tillbakadragenhet. Men som ibland – då och då, i stunder av klarhet, eller tur, eller klokskap, eller pur nyfikenhet, eller makalöst hårt arbete – har gripit tag i verkligheten, tvingat den till underkastelse, och bit för bit omskapat den till sina drömmars avbild. Det borde gå att göra oftare och med större målmedvetenhet, säger han nu. Det måste gå. Det är hur som helst för sent att låta bli. Och alternativet? Att glömma bort idealen, att kassera dem på historiens särskilda skräphög för utdöda floskler, vore lika fel som att slentrianmässigt hylla dem utan att lyfta ett finger för deras förverkligande. Allt han någonsin sagt och skrivit genomsyras av hans önskan att dessa ideal ska ges en ny chans.

Vårvinterdiset förstärker hans allvar där han nu står framför sitt folk och manar till insikt. Hans panna röjer det tvivel hans röst aldrig släpper igenom. För han känner sitt land, han känner det lika väl som en förälder skulle vilja känna sitt barn. Han är pastorn som ser rakt igenom sin församling och vet att den kan så mycket bättre. Det du slänger i kollekten, tycks han säga, kastar du inte bort. Hundra gånger om får du det tillbaka. Och om du låter bl  …

Han är den sortens berättare som hellre påtalar likheter än skillnader. Hans intellekt drar paralleller som hans retoriska sida sedan sällan kan motstå. Han delar med sig av dem och för varje gång ser han dem tydligare framför sig och för varje gång hör han hur rätt han har. Det måste vara en svårövervinnelig röst, den han oavbrutet hör i sitt huvud. Så begåvad den är, hans starka röst. Så vacker, så till synes helt under hans kontroll när det nog oftare är tvärtom: rösten kontrollerar honom. Kan man lita på en författare? Vem vet. Man kan lita på att han gillar det han hör rösten säga. Han har berättat om hur han en gång i ungdomen lät sin röst eka över en universitetspark för första gången. Han ville aldrig släppa ifrån sig mikrofonen igen.

Så han fortsätter berätta. Om de svåra tider som kan övervinnas med precis rätt blandning av ödmjukhet och kraft. Om de mörka år man nu lägger till handlingarna; de år då hans land skämt ut sig och hans folk låtit sig delas. Om det förgångnas skändligheter och segrar, om tider av piskrapp och skam och kamp och bättring, om stunder av klarsyn och ögonblick av vansinne. Om värdigheten och hoppet – om »löftet«, som man säger i hans land när man artigt vill påpeka hur jämlikhetstanken har bemötts med kaustiksoda så fort minsta tillstymmelse till krav bubblat sig upp över kanten till diskhon.

Hans berättelse har aldrig formulerats så vasst och kompakt som denna dag. Han är ivrig att sätta i gång, att likt dem han hyllar i sitt tal få »göra« någonting – men det största han någonsin kommer uträtta kan mycket väl tänkas ligga bakom honom, kan hålla på att fullbordas just nu medan han pratar. Det måste vara en tanke som slagit honom med viss kraft under de gångna veckorna. Kanske är det också förklaringen till hans minspel strax tidigare under förmiddagen, det uttryck som försöker förmedla att han inte vill ta sig själv på för stort allvar när han i själva verket mest känner att han inte vill att andra ska göra det. I alla fall inte innan han äntrat talarstolen. Han är som alla andra intelligenta varelser obekväm i de flesta sociala sammanhang. Men inte här. Inte nu. Inte när rösten bär honom och når miljarder.

De lyssnar till honom, dessa miljarder människor, med viss bävan. Ska han verkligen fortsätta att vara … på riktigt? Hur våldsamt måste inte världens folk ha hungrat efter den här sortens man när hans kliv över mållinjen nu väcker sådan – lättnad. För glädje rör det sig inte längre om, inte som i november. Nu sänker sig istället ett slags konfunderat lugn efter befrielsen. Och det beror inte enbart på att en avskydd ledare äntligen efterträds. Det är något annat i görningen. För många gånger för sitt eget bästa har mänskligheten sett hur de allra främsta ryckts bort i förtid. För många bilder har haft för lätt att fastna på näthinnan. Om människor i alla länder har en vidskepelse gemensam är det denna: det som verkar vara för bra för att vara sant är förmodligen också för bra för att vara sant – eller så tar det slut för snabbt.

Men det tar inte slut, inte än. Och det är just när han vänder sig till världen i stort som hans röst i dag antar sin stoltaste form. Det är som att få höra en cello börja spela sig själv för att visa hur det är meningen att den ska låta. Utan det där tvivlet som legat inklämt i pannvecken, utan de där mer eller mindre ironiska mungiporna, utan att göra våld på ett gram av sitt väsen säger han till planetens tyranner och förbrytare: »Minns att era folk kommer döma er efter vad ni lyckas bygga upp, inte efter vad ni lyckas förstöra.« I exakt rätt ögonblick i världshistorien säger han just det som ska sägas på precis rätt sätt och med alldeles rätt eftertryck. Det vet han om. Han vet också att det är de förtryckta folken, inte despoterna, som kommer att ta till sig av det han sagt. I ett slag har han förklarat inte bara sitt lands hållning utan människans hållning, framtidens hållning. Han har förvaltat sin konstnärliga begåvning – som författare, inte bara som »talare« – precis så som den ska förvaltas. Han har med ett enda välförberett penseldrag på tvärs gjort det oöverskådliga glasklart. Det är den sortens författare han är.

Man talar om de orimliga förväntningarna på denne man, om de oerhörda svårigheter han står inför, om Messiaskult och de oundvikliga kompromissernas långsamma stryptag. Men ledarskap, liksom allt annat i kosmos, existerar en stund i taget. Det krävs ingen övermänniska för att förhålla sig sansat till vart och ett av de hinder som dyker upp. Under vårt förra århundrade fanns en ledare som ingen i dag avfärdar som pratkvarn, trots att han i huvudsak med språket som vapen mobiliserade sin ö till motstånd mot fastlandets makabra stöveltramp. »Sagt och gjort«, heter det, som om de båda verben var varandras motsatser. Men att säga något är också en handling, och att säga det rätta vid rätt tidpunkt kan vara nog så hjältemodigt.

Några hjältar finns nämligen inte, bara hjältedåd. Ordet hjälte förutsätter ett konstant tillstånd av dådkraft och storsinne som ingen besitter. Några få kan däremot klara av att gjuta liv i sin egen och andras förmåga att möta världen så gott det går, efterhand som det behövs. Det är inte ofta sådana människor mäktar med de fasor och apspel som höga ämbeten för med sig. Men när det väl inträffar kan historien ta några välgörande steg framåt.

Och det blir förstås med blicken framåt han avslutar sitt tal. Framtida generationer och så vidare. Vissa av oss nöjer oss med ett kortare perspektiv: att få somna och vakna i en lite tryggare värld fram­över, att även fortsättningsvis bjudas på stor konst med jämna mellanrum och att slippa förtvivlas lika ofta och lika djupt över den fria världens framtid.

Mitt i vintern får vi ett ögonblick av bräckligaste vår. Kanske smälter någon centimeter av den cynism som så länge legat likt ett istäcke över all utblick. Kanske inte; kanske blir allt som det nästan alltid blir. Kanske ännu värre. Men i Washington, i ett ljus som bara föreningen mellan frost och folkmassa kan frambringa, har 21 kanonsalvor nu avfyrats i salut. Det är ingen frälsning, ingen slutpunkt, inget paradis. Det är bara så det låter när ett århundrade som vårt åtminstone vaknar och hinner ifatt sig självt.

Thomas Engström har översatt Barack Obamas böcker »Min far hade en dröm« och »Att våga hoppas«.

Läs allt om Obama på fokus.se.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera