Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Obamas utmaning

Talibaner, smugglare och en flod av knark. Fokus utsända begav sig till det otillgängliga landskap på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan som riskerar att bli Barack Obamas eget Irak-fiasko.

Dödsföraktande rattar polismannen den terränggående bilen i en svindlande hastighet. Hjulen befinner sig en halvmeter från stupkanten.

Då och då dyker ett stenröse upp med en grön vimpel – en grav. Sami, tolken, skriker för att göra sig hörd över den mullrande motorn:

– Om vi stannar är vi dödens. Det här området kontrolleras av smugglarligor och talibaner.

Afghanistan har drabbats av en våldsvåg som landet inte sett sedan talibaneras fall. Förra året dödades, enligt en FN-rapport, 2 118 afghaner, vilket innebär att dödstalen gått upp med 40 procent sedan året innan. Över hälften av dessa dödades av motståndsrörelsen och resten av afghanska, amerikanska och Nato-trupper. »Kriget mot terrorn« i Afghanistan har ofta framställts som en framgång av USA och Afghanistan, en motvikt till Irakkatastrofen.

Mediebilden har varit att det gick bra och att landet var på väg att resa sig efter nästan tre decennier av krig och elände. Här fanns ett exempel på hur västvärlden gått in och befriat ett folk som levde under ett skräckvälde. Presidentval, parlamentsval, kvinnor som kunde ta av sig sina burkor och talibaner som sakta men säkert försvann.

Men frågan som aldrig ställdes är: Vart försvann de? Svaret börjar bli allt tydligare – de gick inte upp i rök. De begav sig bara ut på landsbygden och i många fall omgrupperade de sig i de otillgängliga områdena uppe i de afghanska och pakistanska bergstrakterna där gränserna är så porösa och lätta att ta sig igenom att det verkar pågå ett ständigt strömhopp av militanta jihadister, smugglare och kriminella gäng som hoppar in och ut.

Barack Obama gick till val med en handlingsplan som kan sammanfattas på följande sätt: dra tillbaka de amerikanska trupperna från Irak och skicka dem till Afghanistan. Det är där som kriget mot terrorn måste utkämpas. Han har lovat att skicka ytterligare 17 000 soldater till Afghanistan. Det innebär att de amerikanska styrkorna kommer att uppgå till närmare 50 000. För närvarande finns här cirka 52 000 man från ett 40-tal länder som ingår i den fredsbevarande Isaf-styrkan, där Sverige ingår med 400 män och kvinnor.

De utländska trupperna rör sig i områden som är svårtillgängliga och totalt okända för dem, områden som lämpar sig för gerillakrigföring och bakhåll. På senare tid har många amerikanska konvojer som utgör en livsviktig livlina för soldaterna i Afghanistan hamnat under attack. Så till den milda grad att de transporter som kommit från Pakistan med olja och bränsle har stoppats. Ett avtal med Ryssland som ger amerikanerna tillträde till vägar som går genom Rysslands bundsförvanters territorium håller på att utformas.

Under vår färd har vi kört förbi, kört om och till och med kört igenom stora hjordar med åsnor som används för att smuggla varor in i och ut ur Afghanistan. Smugglarna använder inte bara åsnor, utan även kameler och lastbilar. I de, kanske en handfull, byar som vägen drar förbi, ligger det ena smuggellagret efter det andra. Välordnade rader med nya bildäck, eller säckar med socker, mjöl och andra förnödenheter, står uppställda helt öppet, som om de utgjorde legitima varulager. Man ser också varor som ligger dolda under presenningar.

Lastbilarna påminner om fullastade båtar. Högarna på flaken vajar oroväckande, än åt det ena hållet, än åt det andra, i takt med vägens lutning. Man ser många män med långa skägg och traditionella afghanska klädedräkter, som är typiska för talibanerna. Här gillar man inte polis eller något som påminner om stat och myndigheter. De kastar misstänksamma och ibland hotfulla blickar mot oss.

Landet som kulturellt och traditionellt är ett muslimskt stamsamhälle har ända sedan tiden för den sovjetiska invasionen sett hur gamla traditioner och värden brutits sönder. Sedan decennier har landet kommit att bli beroende av utländskt ekonomiskt stöd. En dåligt fungerande statsapparat som inte haft kraft att underhålla landets infrastruktur och samhällsinstitutioner har gjort att folket inte kunnat förlita sig på staten. Talibanerna har dragit nytta av detta och trätt in i statens ställe, framför allt ute på landsbygden där de kan vara med i byråd och andra rådsförsamlingar.

Men det är viktigt att göra skillnad mellan de lokala talibanerna och de som kommer utifrån. De lokala har en stark ställning i samhället och är beroende av ortsbefolkningen för att  få behålla makten där, och de tenderar att vara mindre militanta. De som kommer utifrån är mer radikala och militanta och anses vara de som ligger bakom attentat mot skolor och civilbefolkningen. Fattigdomen och den stora arbetslösheten som råder i hela landet gör att risken för att arbetslösa ungdomar i desperation ska söka sig till talibanerna är stor.

Efter att ha mörbultats på gropiga vägar i en och en halv timme, är vi äntligen framme vid gränspostering nummer 1, som ligger ett par mil öster om gränsstaden Torkam i östra Afghanistan, vid en liten by som heter Sasubei.

Den lilla byn ligger i en dal, några hundra meter från gränsen till Pakistan. De cirka 180 familjerna som bor här är nästan alla sysselsatta med smuggling. Här finns inga skolor, ingen läkarstation, ingen elektricitet, allt som behövs måste fraktas hit.

Chauffören tvärstannar så att gruset stänker framför posteringen, som är omgärdad av en stenmur. Den ser ut som en riddarborg i miniatyr. Mitt i finns ett slags runt utsiktstorn dit man tar sig genom att klättra upp på en ranglig stege. En portal leder till en stentrappa som går ner till byn som ligger ett hundratal meter nedanför. Till vänster om portalen ligger en fyrkantig bunkerliknande byggnad, kanske trettio kvadrat stor eller så. Där sover och vilar poliserna.

De sju polismän som utgör vaktstyrkan kommer fram och hälsar hjärtligt. Det känns som att vi är ett välkommet avbrott för dem.

– Där uppe på höjden ligger den pakistanska gränsposteringen. Man kan se flaggan som vajar, berättar gruppbefälet, Suleiman, och pekar upp mot berget som ligger ett par hundra meter högre upp.

Han är ganska kort men vältränad och har ett tjockt tätt skägg.

Hans uppsyn är väldigt militärisk. Han  talar med hög entonig röst. Det låter som om han talar till rekryter när han pratar med oss. Inte en enda gång syns ens en antydan till leende.

– Jag är ansvarig för denna postering som tillhör gränspolisen och jag är här för att försvara mitt land. Mitt land behöver mig. Jag är redo att offra mitt liv för mitt fosterland, säger han med eftertryck.

Polismännen har varit här i 25 dagar och tjänstgör 24 timmar om dygnet eftersom detta räknas som ett känsligt område. Medan vi talar med varandra passerar den ena åsnetransporten efter den andra.

Polisen gör ingenting för att stoppa vare sig åsnor eller smugglare. Tvärtom verkar Suleiman ha en stor förståelse för dem och berättar att byborna här inte har något annat sätt att försörja sig på än att föra varor från Afghanistan in till Pakistan. Enligt honom är det mest gödningsmedel som de smugglar.

Gränspolisstyrkan har sin bas i provinshuvudstaden Jalalabad och ska täcka ett 50 mil långt gränsområde som sträcker sig över fyra provinser och innefattar några av de mest taliban- och rebelltäta områdena på den pakistanska sidan. Det är här som många militanta talibaner, terrorgrupper och även al-Qaida slinker in för att genomföra attacker inne i Afghanistan.

Det är också den här vägen som knark och vapen smugglas. Enligt general Zaman Mamozia, som är befälhavare för gränspolisen i Jalalabad, så har han 2 790 poliser och 73 gränsstationer till sitt förfogande. Det är inte tillräckligt för att kunna bevaka en så pass lång och svårtillgänglig gräns. Dessutom råder det brist på utrustning. De har inte tillgång till vare sig helikoptrar, radar eller avancerade vapen. Eldstrider mellan polisen och militanta grupper är vanliga och våldsamma. Förra året dödades tio poliser och ett 30-tal skadades allvarligt, berättar han.

Polisen för en hopplös kamp. Hela landet har bara 12 000 gränspoliser som ska bevaka alla landets gränser. Men tanken är att ytterligare 4 200 ska utbildas och utrustas under nästa år. Trots att de lider brist på manskap och utrustning så har de lyckats stoppa några självmordsbombare, beslagta vapen och knark som forslats över gränsen och in i Afghanistan.

General Mamozia rabblar upp en lista på hur mycket droger de konfiskerat under de fyra månader som han fört befäl: 170 kilo opium, 35 kilo heroin samt 48 kilo kemikalier som används för narkotikaframställning. Han vidhåller att det finns starka bevis för att smugglarna samarbetar med talibanerna.

Enligt en FN-rapport är Afghanistan den ledande producenten av opium med 90 procent av drogen på världsmarknaden. Detta trots att det produktionen minstkade 19 procent förra året. Värdet av landets droghandel beräknas uppgå till närmare tre miljarder dollar per år. En del av inkomsterna går till talibanerna, och betalar deras terrorverksamhet. Narkotikasmugglingen tog fart under ryska invasionen för att finansiera kampen mot inkräktarna. Både talibaner och krigsherrar har tjänat stora pengar på narkotikan genom åren. Smuggling har alltid varit en viktig näring för afghaner.

Masoud arbetar som smugglare. Han är gift och har en son som är ett och ett halvt år. Smugglaryrket går i arv från far till son. Han äger två åsnor och gör den 15 kilometer långa resan från Sasubei över gränsen till byn Bazar i Pakistan och tillbaka igen varje dag. Det tar sex timmar, och han tjänar 30 kronor per åsna och dag. Oftast fraktar han elektronik, mat och kosmetika till Pakistan. Han anlitas av köpmän som vill sälja sina varor i grannlandet. Köparen tjänar på att köpa smuggelgods för att slippa betala tull för varan. Masoud bedyrar att han aldrig smugglat vare sig vapen eller narkotika och att han inte känner till någon annan som gjort det.

Han hävdar att det är svårt att livnära sig på den här formen av arbete men det finns inget annat att göra. Vad gäller framtiden hoppas han att det ska bli bättre så att hans son inte behöver överta hans jobb utan får gå i skola och studera. På frågan om han är rädd för att bli rånad eller kidnappad svarar han:

– Nej, det behöver jag inte vara.  Jag har mäktiga vänner.

Masoud skrattar och pekar på en polis som står i närheten.

För de poliser som arbetar vid gränsen verkar inte kopplingen mellan talibaner och smugglare vara varken tydlig eller särskilt viktig. Suleiman anklagar den pakistanska polisen och militären för att inte göra något för att hindra att militanta grupper tar sig in till Afghanistan, utan kanske snarare underlätta för dem:

– Det finns många checkpoints på den pakistanska sidan, så om de pakistanska trupperna ville hindra dem från att komma in i Afghanistan, skulle de kunna göra det, säger han.

Förhållandet mellan de afghanska och pakistanska gränsbevakande trupperna är spänt och leder ibland till handgripligheter. För fyra månader sedan utsattes Suleiman och hans sex kamrater för ett våldsamt anfall av ett 60-tal militanta jihadister. Men de lyckades driva motståndarna på flykten. Men inte utan förluster, en av poliserna blev allvarligt skadad och angriparna lämnade blodspår efter sig när de flydde.

En polisman i Afghanistan tjänar runt 900 kronor i månaden, därför är det vanligt att de tar emot mutor. Anders Fänge, platschef för Svenska Afghanistankommittén i Kabul, berättar att om man vill anmäla ett brott eller behöver polisens hjälp får man betala mellan 90 och 180 kronor. För att bli distriktskommendant »längs smuggelvägarna får man betala hundratusentals kronor« och har då möjlighet att tjäna mycket pengar genom mutor.

Bristen på lag och ordning och de svaga myndigheterna var ett viktigt skäl till att en del afghaner initialt välkomnade talibanerna i början på 90-talet. Då var människor trötta på de olika krigsherrar eller kommendanter som styrde landet under den period som kommit att kallas för »kommendantväldet«. Befolkningen lät de turbanklädda männen, som med sina kalashnikovs och Toyota landcruisers åkte runt och slog ner allt motstånd, ta över städerna. Det känns i dag som om ett liknande scenario utspelar sig. Men nu är man trött på poliser som måste mutas, tjänstemän och politiker som åker omkring i flotta bilar och viftar med tjocka buntar med dollarsedlar.

Talibanerna, som blev ordentligt vingklippta när de besegrades av Norra alliansen och de amerikanska styrkorna 2001, har nu inte bara återhämtat sig. De har till och med börjat expandera sitt territorium. Förra året ökade attackerna och sprängningarna med 40 procent. Även om talibanernas starkaste fästen ligger på landsbygden, så har de nu även börjat angripa mål inne i Kabul. Samfällda röster anser ändå att de inte har kontroll över staden, utan att det ännu så länge handlar om snabba räder. Däremot har talibanerna skaffat sig fotfäste i ett par provinser utanför huvudstaden, Vardak och Lowgar. Men det är framför allt i de södra och östra delarna som talibaner och militanta grupper har lyckats etablera sig.

Frågan är hur detta har kunnat ske? Anders Fänge, som arbetar på Svenska Afghanistankomittén och har varit bosatt i Afghanistan i nära 25 år, pekar på att landet har en väldigt svag statsapparat. »Regeringens svaghet är talibanernas styrka«, som han utrycker det.

När man ger sig ut i staden är det lätt att se vad han menar.

Gatorna är fulla av gupp och hål även inne i de centrala delarna av Kabul. Dräneringen fungerar inte. När snön smälter lägger sig vattnet över körbanan. Trottoarerna är smutsiga. Tjock lera överallt. Bara efter ett par steg har skorna förvandlats till stora lerklumpar. På vägkanten sitter tiggare direkt på backen med handen utsträckt och ansiktet riktat mot horisonten. Gamla tanter i burka går omkring och  tigger om pengar. Barn, både flickor och pojkar, går omkring och säljer telefonkort eller kartor eller tigger: »One dollar! One dollar!«

När en bil stannar till på gatan, slåss en handfull pojkar om vem som ska få tjäna några kronor på att tvätta rutan. Analfa­betismen är utbredd, två tredjedelar av befolkningen över 15 år kan inte läsa. Medellivslängden ligger på 43 år. Ett av fem barn dör innan det har fyllt fem år. Många människor är undernärda och miljontals människor är beroende av nödmat. Dessa människor kan omöjligt hysa något förtroende vare sig för den afghanska regeringen eller det internationella samfundet. De kan lätt övertygas av talibaner och militanta jihadgrupper och ansluta sig till dem.

Lösningen på Afghanistans problem ligger knappast i att skicka fler utländska trupper. Det afghanska folket har tappat tålamodet, framför allt med de amerikanska trupperna, som i dag uppfattas som en ockupationsarmé – inte en befrielsestyrka. Det har varit allt för många incidenter där civila dödats. De svenska trupperna har ett gott rykte. Men problemet är att det är svårt för afghanerna att se skillnad på dem och amerikanerna. Det andra problemet är att varje land som har trupper i Afghanistan har olika order. Därför blir också deras insatser splittrade.

De utländska trupperna kommer att behöva stanna kvar tills den afghanska regeringen kan klara säkerheten på egen hand. Samtidigt måste det internationella samfundet bygga upp infrastrukturen och satsa på utbildning och hälsovård, så att det afghanska folket får en möjlighet till  ett drägligt liv. En förbättrad situation för befolkningen skulle göra det svårare för talibaner och radikala grupper att växa.

Nu är risken uppenbar att Obamas plan att skicka fler trupper kommer att öka våldet i landet. Upptrappningen kommer att göra det lättare att rekrytera jihadister både i Afghanistan och utifrån. Samtidigt förbereds presidentvalet i augusti. Många tror att Hamid Karzai kommer att återväljas, inte för att han är den bäste kandidaten, utan för att han är den minst dåliga. Men om han sitter kvar måste Karzai på ett mer övertygande sätt ta tag i korruption, ekonomi, arbetslöshet och säkerhetsfrågan. Annars kan talibanerna åter börja patrullera Kabuls gator.

Planet lyfter från Kabul med destination Dubai. Bredvid mig sitter en ung afghan från Kandahar. Jamal är 22 år gammal och studerar juridik. Han och hans fyra bröder äger ett elektronikföretag och nu är det hans tur att åka på inköpsresa till Dubai. Han försöker titta ut genom fönstret för att se de vackra bergen. Men sitter så till att han inte kan se något.

– Jag hade en plats vid fönstret men den där mannen ville ha mitt säte. Jag vågade inte säga nej. Han är ju taliban, säger Jamal.

Mer ur reportaget: »Jag ville döda utlänningar«, Banden till USA stärks.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera