Samtal med påven

Påven har klargjort att Vatikanens problem är informationsbrist, härav fadäsen med Sveriges Television nyligen. Påven ska därför bli säkrare på att hantera internet. Samtidigt har Sverige som en gärd av diplomati skickat den uppburna författarinnan Birgit Frusen till Rom. De två möttes mellan två datalektioner för ett samtal om tron och moderniseringens urholkande tendenser på densamma.

Birgit Frusen: Min outsägliga tacksamhet för att ers höghet tar emot mig. Jag skäms för mitt land och andefattiga folk.

Påven Benedictus: Jag har inget emot Sverige. Ni valde fel väg en gång men därför uppskattar jag desto mer att där finns fromma människor som du. Vad skriver du?

BF: Dikt och prosalyrik. Min motivkrets är hinnor som brister och dyiga bottnar. Mer kan jag inte säga. Det finns en skörhet i mitt verk som jag inte vill förjaga genom benämningar.

PB: Jag läser mycket. Läser hellre än talar och vinkar till massorna.

BF: Det tycker vi om hos dig, vi som tar tron på allvar. Den nioåriga flickan i Brasilien som blev gravid med sin styvfar, vore det inte riktigare att exkommunicera även henne? Jag har svårt för det där beteendet hos kvinnor, att man inte håller ihop benen.

PB: Hon kan vara oskyldig. Jag tror att mannen här bände upp hennes ben.

BF: Vi får inte förlora i stadga. Utlevelsen bland unga kvinnor har naturligtvis påverkat även henne. Mordet på hennes ofödda tvillingar är oförlåtligt. Man måste låta flickan dö om det är Guds vilja. Hon var nära den ålder då förtappelsen inträder, medan de ofödda inte skulle ha blivit sexuella varelser på lång tid. Så har man förintat många år av mänskligt liv i renhet, därtill multiplicerat med två.

PB: Oskyldigt liv är vad vi främst är satta att försvara, det är riktigt, du tänker rätt. Och i dag är befruktningsögonblicket vår utgångspunkt. Jag tror att vi borde våga ta steget och säga att de viktigaste människorna är spermier och ägg som ännu inte har funnit varandra.

BF: Ämnet gör mig förlägen fader. Får jag byta? Dödshjälpen till Eluana Englaro är en annan källa till förtvivlan. Kvinnan var fortfarande fertil. Även om hon var i koma sedan sjutton år skulle det inte ha hindrat henne från att föda barn, ge liv.

PB: Du är en god teolog. Om mina spermier, i stället för att gå till spillo under alla dessa år, hade mött hennes ägg hade det blivit en mycket speciell avkomma. En helt avsomnad mor, samt mig till far. Jag hade gärna varit det barnet. Men ämnet är svårt och jag har som sagt inte tänkt färdigt ännu.

BF: Och jag hade gärna varit den kvinnan. Det skulle ha varit obefläckat, eftersom jag vore hjärndöd, eftersom jag vore hon.

PB: God logik, du är snabbtänkt. Om jag inte hade lektion snart kunde vi skapa mer oskyldigt liv här och nu, det kunde vi. Och jag skulle samtidigt knäsätta mina nya idéer.

BF: Vadhelst du befaller, fader.

PB: Liv utan medvetande är det bästa liv.

BF: Jag måste säga något ganska känsligt. Den första söndagen i fastan förkunnade biskop Arborelius i Stockholm: »Maria förblir ständig jungfru och har aldrig fött några andra barn än Jesus.« Det stämmer inte, och jag misstror fullt ut dessa plebejers förmåga att förstå saker rätt.

PB: Det är dock en oförytterlig del av vår lära! Jesus kom till av den Helige Ande utan manlig säd, så beslöt kyrkomötet i Lateranen.

BF: Men hur ska jag då läsa Matteus 13:55-56. »Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss?« Texttolkning är mitt yrke, och jag kan bara se att det betyder en sak, biskopen har fel. Han borde exkommuniceras tillsammans med den nioåriga flickan.

PB: Du ska inte försöka förstå skriften själv. Avstå från sådan luthersk självdyrkan.

BF: Många är de som borde exkommuniceras. Egentligen önskar jag att det bara var du och jag kvar, fader.

PB: När inget verkar hänga ihop ska man överlämna sig åt Kristus. Det är det som är tron.

BF: Jag önskar att jag vore hjärndöd nu.

PB: Inget är viktigare än ofött liv. Man är skyldig att göra så mycket som möjligt.

***

För övrigt dröjde det en tid, sedan kom en gammal man med styv vandrarstav gående längs landsvägen mot Vadstena kloster där Birgit Frusen satt inhyst över sommaren och skrev. Naturen sjöd av liv. Mannen också. Han hade tänkt färdigt; det var orättfärdigt och fel att inte ge liv åt allt som bar potential till liv. Om allt ofött liv var heligt, var det obefruktade livet det mest skyddslösa och heligaste bland det ofödda. Hans skrotum spände av liv. Birgit Frusen stod på vid gavel. Hon var 62 år och ofruktsam, men han hågkom samtidigt att långt större under hade skett.

Text: Lena Andersson