Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Kulturelitens kärlek till Lenin

I politiken är det tabu att kalla sig för kommunist. I kulturvärlden upprörs få över Leninpriset.

[[Lars Ohly]] hade tackat nej till inbjudan. [[Mona Sahlin]] också.

På plats fanns däremot kulturpersonligheter och journalister. Sven Lindqvist, Lars Gustafsson, Anders Ehnmark, Robert Aschberg och Aftonbladets Lotta Gröning var några av dem som minglade i solskenet.

Det var den 19 juli 2008, Jan Myrdals 81:a födelsedag. Författaren och debattören hade bjudit 200 personer till sin gård i Västmanland, där han skulle gifta sig med mexikanskan Andrea Gaytán Vega.

Brudparet, klädda i mexikanska högtidsdräkter, vigdes av Statens kulturråds ordförande Mats Svegfors. Det bjöds på champagne, tequila och piña colada.

Mitt under festligheterna bad en långhårig hallänning om ordet. Lasse Diding – hotellägare, entreprenör och sannolikt en av få uttalade kommunister som fått utmärkelsen Årets företagare – presenterade en ny litterär sammanslutning: »Jan Myrdalsällskapet«. De skulle arbeta för en fortsatt spridning av brudgummens vänsterradikala texter.

– Dessutom tänker vi instifta ett pris som ska tilldelas olydiga författare. Det ska heta Leninpriset, sa Diding.

Gästerna applåderade och närmare 80 personer tecknade medlemskap i sällskapet.

Fyra år tidigare hade vänsterpartiets ledare Lars Ohly hamnat i blåsväder för att han kallade sig kommunist. Kritikerna menade att en trovärdig politiker inte kunde förknippas med ett så historiskt befläckat begrepp. En pressad Ohly meddelade att han skulle sluta använda ordet.

Kultureliten på bröllopet lät sig däremot inte uppröras över att deras värd öppet gett sitt stöd åt kommunistiska regimer, och dessutom försvarat massakrer i deras namn. Och nu har Jan Myrdal till råga på allt fått ett pris kallat Leninpriset tillägnat sig.

Är det så att det som väcker sådan indignation i politikersfären, bemöts med en axelryckning i kulturvärlden?

På lördag delas Jan Myrdals stora pris, Leninpriset, ut för första gången. Pristagare är religionshistorikern Mattias Gardell. Ceremonin äger rum på Lasse Didings Hotell Gästis i Varberg, där en Karl Marx-byst, bilder av Mao och revolutionära affischer pryder väggarna. I källaren ryms Leninbadet – en kopia av Smolnijpalatsets badhus, utrustat med kitschiga statyer, banderoller och målningar av kommunistledaren.

Ska priset tolkas i samma skojfriska anda?

– I första hand är meningen att få människor att haja till. Sedan vill vi att de ska tänka på vad som var Lenins uttalade politiska program, då på 20-talet, och inte på det som hände senare i de maktstrider som följde, säger Cecilia Cervin, Jan Myrdalsällskapets ordförande.

Lasse Diding, som också sitter i styrelsen för sällskapet, intygar att Jan Myrdal själv har godkänt namnet Leninpriset. Däremot säger han att det inte är uppkallat efter Lenin, utan refererar till det kulturpris med samma namn som delades ut under Sovjettiden.

– Vi tycker att temat olydiga författare sammanfaller med den roll som Leninpriset hade. Det var också ett kulturpris som gavs till vänsterfolk, säger han.
Pristagaren Mattias Gardell har inget att invända mot namnet.

– Jag är frihetlig och misstänksam mot all form av auktoritär socialism. Men jag har tagit emot en medalj av kungen utan att vara rojalist, så då kan jag väl ta emot det här priset utan att vara leninist.

När Jan Myrdalsällskapet formellt bildades på en stämma i november protesterade vissa medlemmar mot prisets namn. Men enligt Cecilia Cervin lät de sig övertygas när de förstod anknytningen till det ursprungliga Leninpriset. Hon tror att namnet kan ha en »propagandaeffekt«.

– Jan Myrdal har alltid sagt att man inte får blunda för sitt ansvar. Det är det vi vill lyfta fram. Tänkande människor som gillar att köpa amerikansk grapefrukt, de vill inte veta att USA torterar människor i demokratins namn. Så vi vill att folk ska hoppa till och säga »så förfärligt, vad är det här för tokstollar?«.

Förhoppningsvis får det dem att tänka till och ta reda på vad vi faktiskt vill säga.

Finns det inte en risk att de ser er som tokstollar, men att diskussionen stannar där?

– Jo. Men vi tror att det finns ett värde i att gå mot strömmen. Det har Jan Myrdal alltid gjort själv.

Det påståendet är svårt att säga emot. I närmare ett halvt sekel har Jan Myrdal varit en av Sveriges mest kända vänsterdebattörer. Hans högstatusposition på 60- och 70-talet har dock urholkats i takt med hans många kontroversiella ställningstaganden.

Bland annat har Jan Myrdal vägrat ta avstånd från sina rapporter från Kampuchea, där han inte såg något av Röda khmerernas massmord. Han har försvarat Förintelseförnekaren Robert Faurisson, argumenterat för att massakern på Himmelska fridens torg var nödvändig och kallat samkönade äktenskap för »en samhällelig motsvarighet till skvadern – en blandning mellan tjäder och hare«.

Även det nya priset till hans ära har fått kritik. »Lek med tanken på att någon skulle få för sig att dela ut Hitlerpriset« skriver en ledarskribent i Nya Wermlands-Tidningen, medan den konservativa bloggen Tradition & fason kallar priset för »höjden av osmaklighet«.

Men med tanke på det kontroversiella namnet, och att det med en prissumma på 100 000 kronor blir en av Sveriges större litterära utmärkelser, har artiklarna varit få. I skrivande stund har få av de stora dags­tidningarna skrivit mer än notiser om Leninpriset.

Annat är det när kommunism diskuteras i politiken.

– Är det här ett skämt? säger Jenny Lindahl Persson och skrattar.

Vänsterpartiets informationschef har inte hört talas om Leninpriset. Efter en snabb förklaring konstaterar hon att upplägget för priset låter »rätt kasst«.

– Det som ger taskig bismak är att man vet vem Jan Myrdal är och vilka ruttna åsikter han har. Han försöker göra en dygd av att ha åsikter som inte är populära, till exempel att skriva skit om homosexuella. Det här känns som en liknande grej, säger hon.

Ändå skapade Jenny Lindahl Persson själv rabalder när hon 1998, som ordförande för Ung Vänster, sa i ett P1-program att det var »lite väl hysteriskt« att beskriva Lenin som en av världshistoriens största massmördare. Uttalandet möttes av massiv kritik. Sju år senare var det inte längre möjligt för Lars Ohly att kalla sig kommunist.

Hur kan då ett Leninpris passera relativt obemärkt i kulturvärlden, när ett politiskt uttalande om kommunism är sprängstoff? Förklaringarna skiljer sig åt beroende på vem man frågar. Från högerhåll hörs ofta uppfattningen att författare är socialistiska diktaturkramare.

Från vänster talas om en borgerlig smutskastning. I en artikel i DN Kultur (30/3) menar Kajsa Ekis Ekman att vänstern, men sällan högern, beskylls för samröre med dubiösa intressen: »Det går alltid till på samma sätt: en vänsterrörelse kopplas ihop med något förkastligt – guilt by association – och sedan tvingas alla inom vänstern att ta avstånd, för det man inte tar avstånd från är man.«

Jenny Lindahl Persson tycker att det har skett en förskjutning kring vilka ord som går att använda inom politiken.

– Det som var användbara begrepp för 10–20 år sedan är inte det i dag. Kommunism är ett exempel på ett ord som har blivit obrukbart.
Författaren Erik Wijk förklarar skillnaden mellan politikersfären och kulturvärlden med att man inte kan ställa samma krav på konstnärer och författare som på politiker.

– Författare måste få uttrycka sig bredare och otydligare, övergå till ironi och använda sig av medveten provokation. Deras roll är snarare att skaka om än att ha rätt. Man kan tänka sig en författare som hävdar de mest oacceptabla saker, men ändå fyller en funktion, säger han.

För Erik Wijk har Jan Myrdal varit en stor inspirationskälla. Samtidigt säger han att många av Myrdals ståndpunkter är problematiska. Han tror inte att den yngre, mer feministiskt inriktade vänstern bryr sig om 81-åringen och hans pris. Att priset heter Leninpriset tolkar han som ett utslag av humor, men ser ändå problem med namnet.

– Risken är att alla tror att Jan Myrdal­sällskapet är fast i en kommunistisk våldstradition. Men jag antar att man måste ta namnet med en nypa salt. Om man tog Lenin bokstavligt så vore det väldigt problematiskt, säger han.

Är det då rimligt att skämta om Sovjetledaren som beord­rade terror, startade den hemliga polisen Tjekan och lade grunden till en regim som be­rövade miljoner människor livet? Lasse Diding vänder på frågan.

– Man får tänka på att segrarna alltid skriver historien. Jag tycker inte att bilden av den förskräcklige Lenin är helt rättvis, och jag är inte så säker på att den kommer att vara förhärskande för alltid.

Hur ser du på Lenin?

– Han var en historisk gestalt som fick tsarriket på fall. Det tyckte Hjalmar Branting också.

Kanske gjorde han det. Men det är svårt att tänka sig Lars Ohly säga samma sak.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera