Utan religionsfrihet inget öppet samhälle

År 2026 sammanfaller två årsdagar som belyser religionsfrihetens betydelse. Det är 300 år sedan konventikelplakatet infördes i Sverige och 250 år sedan Adam Smith publicerade sin bok Nationernas välstånd. Det förra utgör ett historiskt exempel på statligt religionstvång. I den senare formuleras ett försvar för pluralism och en fri marknad – mot statligt monopol.

Under århundraden var det förbjudet att tillhöra någon annan trosinriktning än den lutherska statskyrkan, och hädelse kunde bestraffas med döden. Statens kontroll var långtgående. Kyrkobesök var obligatoriska och människors trosuppfattningar granskades genom husförhör.

Konventikelplakatet infördes 1726 och förbjöd religiösa sammankomster i privata hem, ”konventiklar”, utanför statskyrkans kontroll. Sverige fick därför rykte om sig att vara särskilt intolerant mot religiöst oliktänkande.

Den som bröt mot konventikelplakatet straffades med böter, fängelse, eller landsförvisning. Syftet var att upprätthålla ordning och enhet i ett samhälle präglat av religionsplikt, angiveri och förföljelse.

Sjömannen och grundaren av Sveriges första baptistförsamling, Fredrik Olaus Nilsson, var en av dem som landsförvisades med stöd av konventikelplakatet. Senare i sitt liv beskrev han sina erfarenheter på följande sätt:

”Det har varit min förmån att för Jesu vittnesbörds skull bliva framdragen inför andliga och världsliga domstolar, ja inför svenske konungen själv. Flera gånger har jag blivit slagen till blods för samma sak. Man har, försedd med mordvapen, dag och natt vid allmän väg legat i bakhåll för att taga mitt liv.

Tre gånger har jag varit insatt i allmänna fängelser för Jesu namns bekännelse … och … efter då gällande lag blivit av laglig domstol dömd att för alltid varda förvisad från fosterlandet.”

Konventikelplakatet avskaffades 1858 och tvånget mildrades i omgångar, men det var först på Nyårsdagen 1952 som svenskarna fick ovillkorlig rätt att lämna statskyrkan och inneha offentliga ämbeten utan att tillhöra Svenska kyrkan.

Att konventikelplakatet i dag återfinns i den nationella svenska kulturkanon är därför belysande. Där lyfts plakatet fram då det markerar ögonblicket då enhetstvånget börjar förlora sitt grepp över ett samhälle i förändring.

Adam Smith företrädde ett helt annat synsätt. I Nationernas välstånd (1776) framhöll han betydelsen av en fri religiös marknad:

”Religiösa lärares intresserade och flitiga verksamhet kan bli farlig och besvärlig, blott om det finnes endast en erkänd sekt i samhället … Deras religiösa iver måste bli alldeles oskadlig, där samhället är fördelat på två eller tre hundra eller måhända lika många tusen små sekter, av vilka ingen kan vara stor nog att störa det allmänna lugnet.”

Smith noterade också att religiösa företrädare tenderar att vara mer engagerade när de verkar utan statlig finansiering. Frågan är fortfarande aktuell i ett Sverige med statsbidrag till trossamfund, svårtolkade demokratikriterier och avsaknad av en generös avdragsrätt där individer själva får bära sitt sammanhang fullt ut.

Adam Smiths slutsats var att religiös tolerans bidrar till fredlig samexistens. Monopol – även religiösa – skapar stagnation och konflikter, medan mångfald verkar dämpande.

Detta stöds även av modern forskning. Att fler statliga regleringar för religioner leder till fler konflikter tydliggörs exempelvis i Brian Grims och Roger Finkes The Price of Freedom Denied (Cambridge University Press 2010). Deras argument är att när staten överreglerar religiösa bekännelser eller praktik, tenderar våldsam religiös förföljelse och konflikt att öka. Omvänt tenderar religiöst våld att leda till ökade regleringar.

Sveriges historia ger visst empiriskt stöd åt detta resonemang. Konventikelplakatet skapade inte sammanhållning, utan rädsla och splittring. Först när staten gradvis drog sig tillbaka och tillät verklig religionsfrihet kunde pluralism förenas med samhällelig stabilitet.

Historien visar samtidigt en tydlig tendens att upprepa sig. Mekanismer som social utestängning, informella lojalitetskrav och normativ anpassning påminner om äldre tiders försök att upprätthålla en korrekt bekännelse.

Sverige har på relativt kort tid rört sig från ett statskyrkligt monopol med låg tolerans för kätteri till en sekulär statsideologi med begränsad tolerans för avvikande övertygelser. Obekväma uppfattningar tenderar att marginaliseras, inte sällan med hänvisning till vad som är modernt eller att något är ett steg framåt.

Detta framstår som särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av att religionsfriheten är grundlagsskyddad samtidigt som religion ofta reduceras till en strikt privat angelägenhet. Denna ambivalens återspeglas också i opinionen. När Pew Research Center undersökte synen på demokratiska värden ansåg endast drygt hälften av svenskarna att religionsfriheten är mycket viktig, samtidigt som nästan alla framhöll jämställdhetens betydelse. Värdehierarkin är i sig ett uttryck för hur religionsfriheten kommit att förskjutas i det svenska medvetandet.

Frågan är om det statskyrkliga monopolet avskaffats – eller bara bytt språk. Att såväl konfessionella friskolor som religiösa samfund misstänkliggörs politiskt, inte först och främst utifrån specifika fall där brister och missbruk uppdagas, utan för att de inte håller sig till vagt definierade demokrativillkor och sekulära tabun är en fingervisning.

Att 300-årsminnet av konventikelplakatet och 250-årsjubileet av Nationernas välstånd sammanfaller är därför mer än en historisk tillfällighet. De påminner om att religionsfrihet inte är ett särintresse, utan en grundläggande förutsättning för ett öppet samhälle. Frågan är om denna insikt fullt ut har vunnit gehör i vår egen tid.

***

Läs även: Finns det ett samband mellan fler muslimer och ökat stöd för SD?

Läs även: En vuxen film i ordets alla bemärkelser