Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Kampen om historien

Fem år efter sin död tar en ­gammal partipamp till orda om massakern för 20 år sedan.

»Jag sade vid den tiden att de flesta av (de protesterande) människorna ville bara att vi skulle korrigera våra misstag, de ville inte kullkasta vårt politiska system«. Orden är Zhao Ziyangs, ledare för det kinesiska kommunistpartiet fram till våren 1989. I samband med de till­tagande demonstrationerna under de första dagarna i juni sparkades han och sattes i husarrest därför att han motsatte sig att slå ned protesterna med våld. Nu publiceras Zhaos memoarer, fyra år efter hans död, under stor uppståndelse.

En kritiker i den brittiska tidningen Independent konstaterar att åren i hus­arrest har gett Zhao tid att reflektera över Kinas plats i historien. Vid slutet av sin levnad hade den tidigare partipampen åsikter som partiet skulle likställa med dissidentens.

Memoarerna kommer att ge honom en central plats i historien, och han vill gärna skriva om den en del genom att själv framstå som den store arkitekten bakom de gradvisa förändringar mot ökad öppenhet som skedde under Deng Xiaoping.

Deng, som var högste ledare under massakern på Himmelska fridens torg, var den som gav order till militärerna att angripa de som protesterade mot regimen. Protesterna var inspirerade av den frigörelse och demokratirörelse som vid den här tiden spred sig genom Europa och dåvarande Sovjetunionen med grannar. Ledarna för demonstrationerna bedömde att deras tid var kommen. De hade fel.

Och deras anhöriga arbetar fortfarande för att ge sina barn upprättelse. ­»Tiananmen-mödrarna« är en grupp som träffas varje år vid den här tiden till minne av de döda, men de blir allt färre för varje år som går. »Alla är gamla och sjuka, vi har inte mycket tid kvar.« Det säger Ding Zilin, nominerad till Nobels fredspris, och en av förgrundsfigurerna för »mödrarna«, till Independent. Hon förlorade sin då 17-årige son som gått ut för att se vad som hände. Han blev skjuten genom hjärtat redan innan han nådde torget.

Zilin vittnar, liksom många undersökningar, om att det politiska engagemanget bland de unga i dag är svagt. De flesta är nöjda med det ökade välståndet, de behöver inte mer. Inte just nu i alla fall.

Dagens kinesiska ledning rättfärdigar tillslaget 1989 med att demonstranterna var upprorsmakare, och att det var nödvändigt för att säkra stabiliteten, som i sin tur varit en förutsättning för den starka ekonomiska tillväxt som sedan följt. Och i den bemärkelsen har de haft rätt, inte minst som omvärlden ganska snabbt lade massakern bakom sig.

Den första oktober kommer tanksen tillbaka till Himmelska fridens torg. Men då är det för att fira nationaldagen och folkrepublikens 60-årsdag. Den dagen kulminerar opinionskriget, en kamp som i någon bemärkelse har pågått sedan olympiaden förra året och rullat på i år med minnesdagar för munkupproret i Tibet, Dalai lamas landsflykt och massakern på Himmelska fridens torg. Kampen om bilden av Kina i dag, och Kinas plats i historien fortsätter.

Zhao Ziyang trodde på förändring. Han skriver i sin bok att »Det vore fel om vårt parti aldrig tar steget från att ha varit en stat anpassad till en tid av krig, till en stat mer anpassad till ett demokratiskt samhälle …«

Massakern vid Himmelska fridens torg:

Mellan den 15 april och 4 juni 1989 hölls omfattande demonstrationer på Himmelska fridens torg. Studenter från bland annat Pekinguniversitetet och Tsinghua­universitetet, men även arbetare och andra medborgare, krävde ökade demokratiska rättigheter. Vissa krävde också dåvarande högsta ledaren Deng Xiaopings avgång. Demonstrationerna slogs ned med våld av armén. Enligt officiella källor dödades »några hundra« människor. Inofficiella tal pekar mot 2 000–3 000 dödsoffer.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera