Alexanderplatz 4 november 1989. Ännu vid den stora demonstrationen, bara några dagar innan allt tog slut, levde fortfarande drömmen hos många östtyska intellektuella om den goda socialismen.

Utrikes

De sista DDR-kramarna

Berlinmuren är historia, men drömmen om den tredje vägen har vaknat 20 år senare.

Så här tjugo år efteråt förefaller allt så enkelt.

De goda fäller muren, de onda faller med den, de två tyska staterna återförenas, det andra världskriget tar äntligen slut.

Men det är något i den extra stora upphetsningen inför detta jubileum som tyder på att det inte är så enkelt. Det finns ett par frågor kvar att besvara. Hur goda var de goda, hur onda de onda i DDR, landet som försvann men lämnade männi­skorna kvar?

I november 1961 är Jutta Voigt 20 år. Hon är student och socialist. Hon ser DDR och Östberlin försvinna genom avfolkning, rent matematiskt skulle landet upphöra 1987 om inte utflödet stoppas. Murbygget kommer lika överraskande för henne som för alla andra, men det skapar också ett slags lugn. Hon ger muren fem år. Sen kan de riva den igen, underförstått: då har vi byggt den socialism som människor vill stanna kvar i. Med vemodig självironi berättar hon om detta i sin nya bok »Westbesuch«.

Den 7 oktober 1989 firar DDR-regimen landets 40-årsjubileum. En historia, möjligen för bra för att vara sann, säger att antalet frivilliga till paraderna framför politbyrån var så få att man lät dem passera tribunerna flera gånger för att inte oroa den åldrade och på alla sätt svagsynta partiledningen. På andra håll i Berlin demonstrerar framför allt unga, och polisen möter med hårda tag. Rolf D, strax över 20, har rest in från en stad i landsorten och grips under demonstrationerna. Han får tillbringa en vecka i fängelse och får stryk. »För första gången i mitt liv kände jag att jag hade gjort något bra.«

En månad senare faller muren. Rolf D igen: »Lycklig? Nej, jag var inte alls lycklig. Nu förstod jag att vi aldrig skulle få chansen att förverkliga socialismen i DDR.«

Rolf D var inte ensam om att ta avstånd från DDR-regimen utan att därför ta ställning för vare sig den ordning som fanns i Västtyskland eller i något annat kapitalistiskt land. Den unge Ingo Schulze, numera en av Tysklands ledande författare, men då bara en ung dramaturg på en landsortsteater, demonstrerade några dagar senare i Leipzig för samma sak. Att begripa hur denna dröm kunde hållas vid liv är att begripa sig på dagens ännu pågående tysk-tyska relationskris. Det är lika nödvändigt som det är komplicerat.

En viktig pusselbit är den stora demonstrationen i Berlin den 4 november, alltså bara dagar innan allt tog slut.

Sedan en knapp månad stod det då klart att partiets makt- och våldsmonopol var brutet. De så kallade måndagsdemonstrationerna hade växt för varje vecka och spridit sig över nästan hela landet. När polisen lät bli att öppna eld mot de 70 000 som samlats i Leipzig den 9 oktober, då innebar det att partiet uteslutit en »kinesisk lösning«, då skulle man inte skjuta mot sina egna medborgare någon annanstans heller.

Den 15 oktober samlades teaterarbetare från hela landet i Berlin. Teatrarna utgjorde ofta, tillsammans med kyrkorna, ett slags motståndsfickor i DDR, där medborgarrättsrörelsen generellt sett var mycket svagare än i många grannländer. I Polen till exempel, där delade kommunisterna regeringsmakten med den demokratiska oppositionen sedan de första, halvt fria valen i juni samma år. Men nu på hösten var alltså östtyskarna i gång på allvar och förslaget kom från teaterfolket att kalla till demonstrationer över hela landet den 4 november.

Redan på förmiddagen strömmade människor mot Alexanderplatz, och när mötet började hade nära en miljon människor samlats. Demonstrationen, som var den första tillåtna någonsin i landets historia, sändes direkt i östtysk tv. Listan med talare var imponerande och märklig. Där fanns ledande medborgarrättskämpar och företrädare för den starka och modiga oppositionen inom kyrkan. Där fanns några av DDR:s allra främsta skådespelare och dramatiker. Tre av de mest betydande tyska författarna, Christa Wolf, Stefan Heym och Christoph Hein, var bland talarna. Men det som fortfarande i dag framstår som närmast obegripligt, det var att där talade också en politbyråmedlem, Günter Schabowski, och andremannen i Stasi, Markus Wolf. De två senare blev nära nog nertystade av burop och visselkonserter, men hur kunde det komma sig att de alls fick vara med? Christa Wolf och Markus Wolf, medlemmar av samma opposition?

Svaret ligger i det faktum att fortfarande denna 4 november levde drömmen om den goda, den sanna, den riktiga, den obefläckade socialismen kvar hos stora delar av den östtyska intelligentian. Politbyråmedlemmen Schabowski föreställde sig uppenbarligen, där han stod framför en miljon människor som anade regimens fall, att han inte skulle förknippas med den politiska och ekonomiska katastrof som DDR hade utvecklat sig till. »Detta är vårt land«, vrålar han medan buropen tilltar, »partiet håller på att omorganisera sig för en ny början.«

När man ser bilderna från demonstrationen i dag gör de ett närmast kusligt intryck. Och Markus Wolf, mästerspion och son av den tyska kommunistiska adeln, nomenklaturan, såg uppenbart förvånad ut över att människorna på torget förknippade honom med det Stasi han visserligen tjänat så troget i decennier, men enligt egen utsago aldrig riktigt trott på. För vad sökte han egentligen nytt förtroende? Ett bättre inrett fängelse?

Man skulle kunna kalla dem kallhamrade cyniker. Men det vore att göra det för lätt för sig. Frågan är i stället: Hur kunde dessa östtyska intellektuella, som ju åtminstone officiellt delade så mycket av den knappa vardagen med sitt eget folk, ändå fatta så lite av vad som pågick? Kommunismen må ha misslyckats med det mesta den företog sig inom ekonomi och politik, men greppet om de intellektuella behöll den in i det sista.

Ännu en av talarna från den 4 november skulle komma att spela en viktig roll inte bara den här hösten utan än i dag. Gregor Gysi, ung och munvig advokat som var känd för att försvara oppositionella, sedermera själv anklagad för alltför intimt samarbete med Stasi, är i dag en av ledarna för Die Linke, den märkliga förening av gamla östtyska kommunister och missbelåtna vänstersossar i väst som bär vidare arvet från den 4 november.

Murens fall, den 9 november, har hamnat på museum. Drömmen om den tredje vägen, oavsett om man tolkar den som en gammal (ö)känd variant av socialismen, eller en ny (o)känd, spelar en allt viktigare roll i tysk politik i dag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera