Från Pompidou till Värnamo

Text: Judith Benhamou-Huet, Le Point

Foto: scanpix

Renzo Piano är en av vår tids främsta arkitekter. Pompidou-centret i Paris gjorde honom känd i mitten av 70-talet. Fondation Beyeler i Basel, New York Times nya byggnad i New York och Art Institutes nya flygel i Chicago är några andra profilstarka projekt som han ligger bakom.
Han lämnade Italien på 50-talet och bor i dag i Paris, nära Pompidou-centret, som han försöker passera varje dag.

– Jag övervakar det!

Det var också tack vare Pompidou-centret och dess förste chef, den svenske museimannen Pontus Hultén, som han många år senare skulle ge arkitektonisk form åt en vild idé om ett konst- och design-center på ett fält i utkanten av småländska Värnamo.

Han säger att hans metod är att noggrant avlyssna den plats där en byggnad ska uppföras. När Art Institutes nya flygel skulle byggas i Chicago (invigd i maj 2009) började han med att försöka »stjäla« stadens själ, förklarar han.

– Platser talar. Och naturligtvis talar också människor: beställare, kommittéer, användare. Men de blandar ofta samman begär och behov. En bra arkitekt är som en läkare och måste kunna se bortom det som uttrycks i ord. Att tolka önskemål är svårt. Man måste vara ödmjuk och aldrig glömma att det vi främst gör är att konstruera skyddsrum; jag gillar det väldigt elementära i den tanken, säger Renzo Piano.

Det hemska för arkitekten – och för allmänheten – är beständigheten hos misslyckade projekt. En dålig tavla går att stuva undan och man kan låta bli att lyssna på ett oskönt stycke musik, medan en arkitekts misslyckande finns kvar att beskåda. Arkitektyrket är riskfyllt, konstaterar Renzo Piano, men också fullt av möjligheter. Det man skapar kan göra skillnad och bli viktigt för människor. Art Institute i Chicago har till exempel blivit en stolthet för staden.

– Till och med för Barack Obama, som har varit där på besök. Byggnaden är älskad, den har blivit en mötesplats. Så är också fallet med Pompidou-centret i Paris. Men det är 40 år mellan de båda projekten, ett helt liv.

Efter en lång karriär är det det futuristiska jättekomplexet Centre Pompidou i närheten av hallarna i Paris som Renzo Piano oftast återkommer till. Det är hans »baby«. Han säger att han än i dag i det närmaste är förvånad över det förtroende som han och Richard Rogers – då endast 33 respektive 36 år gamla – visades.

– Det var galenskap – men vacker galenskap! Men det här hände samtidigt som synen på museer radikalt förändrades, och arkitekturen blev ett slags uttolkare av den förändringen.

En ny byggnad behöver tid att smälta in i stadsbilden och i människors medvetande. Därför är det absurt att arkitektur i dag tycks vara styrd av tillfälliga nycker, tycker Renzo Piano.

– Arkitekturen har blivit ett offer för modets svängningar.

Han hävdar att många arkitekter lever ut sina hävdelsebehov. Men arkitektur fungerar inte så, den bekräftas inte genom tittarsiffror, som program på tv, genom snabbt redovisade tittarsiffror.

– Arkitektur är som en flod, eller som träden … det tar tid att hitta en naturlig plats i landskapet. Titta på Pompidou-centret, det krävdes åratal innan det var en naturlig del av stadsbilden. Samma sak med New York Times-byggnaden, det har krävts två-tre år för att den ska kännas naturlig på Manhattan. Vi känner för byggnader för att de har en plats i våra liv. Och de blir bara vackrare av lite skavanker och en konkret funktion.

Under åren har Renzo Piano kommit att ägna mycket tid åt att rita museer. Förutom att en första etapp av Vandalorum i Värnamo nu förverkligas har han ritat ett nytt museum för samtida konst i Oslo som öppnar om två år och är i olika skeden av flera museiprojekt i USA.

– Museivärlden förväntar sig att man respekterar konstens behov, och det är jag bra på. Ett museum är en plats för kontemplation. Arkitekturen måste respektera konstverken, men också ge dem ett levande sammanhang.

Översättning och bearbetning: Thord Eriksson