Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Systrarna Åsa och Eva Beckman.

Kultur

Kultursveriges mäktigaste syskon

De har inflytande över en stor del av Kultursverige, men med olika villkor. Medan Eva Beckmans SVT satsar, hårdbantar DN där Åsa Beckman jobbar.

Åsa och Eva Beckman växte upp i den ångermanländska folkhögskolebyn Prästmon, där deras pappa, författaren Erik Beckman, jobbade som lärare.

Åsa drömde om att bli journalist eller bibliotekarie och blev, som hon själv uttrycker det, något mittemellan. Efter många år på Dagens Nyheters kulturredaktion, som litteraturkritiker och som biträdande chef de senaste sex åren, blir hon nu kritikchef under den nye kulturchefen Björn Wiman.

Det är en redaktion i förändring. 24 av totalt 54 tjänster ska bort.

Samtidigt tillträder Eva Beckman jobbet som programchef för kultur och samhälle på Sveriges Television. Det innebär att hon blir chef över två viktiga hörnstenar i public service-tv. Hon beskriver den unga Eva Beckman som rätt förvirrad. I sin »Mina klasskamrater«-bok skrev hon först målare men strök det och plitade dit isprinsessa i stället.

En solig dag i mars sitter de på Benny Anderssons nöjespalats Rival vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm.

De är noga med att framstå som »vanliga« men är också väl medvetna om att de alls inte är särskilt vanliga. De tjänar mycket pengar och är höga chefer på institutioner som direkt och indirekt påverkar nästan all kultur i Sverige. Det som DN och SVT skriver och berättar om, det får genomslag.

Systrarna tillhör toppen av svensk kulturs maktelit, men är överens om att de inte strävar efter makt, utan snarare vill vara där det händer och där saker och riktningar avgörs.

Samtidigt säger Eva Beckman att det är svårt att se sig själv utifrån, och citerar: »Om man är i toppen av pyramiden ser man inte pyramiden.« Hon menar att det är svårt att uppifrån se hur ens maktsfär egentligen ser ut.

Hon tycker att de haft tur som nått sina positioner; tur med att komma ut i yrkeslivet vid rätt tidpunkt, i slutet av 1980-talet när det ropades högt efter kvinnor inom den svenska kulturjournalistiken. Åsa menar å sin sida att det inte alls är tur, att de också jobbat hårt, dessutom har de en väl utvecklad social förmåga och hon får med sig Eva som berättar om en kick-off under en kaotisk period på SVT. Då fick hon höra: »Du har något som andra saknar. Du kan säga vad skit som helst och folk lyssnar.« Båda tar det som beröm. Man måste kunna få med sig anställda och tittare/läsare.

– Jag är tacksam över att jag inte är uppvuxen i en stockholmsk kulturborgerlighet. Visst har jag fått kulturen med modersmjölken, men jag har också gått i en »bonnskola« där vi var två i min klass. Det där är avgörande för allt jag gör. Det finns ingen anledning att någon från Prästmon inte ska förstå vad jag skriver, säger Åsa Beckman.

Det finns en aggressiv syn på kulturvärlden som vaknar till då och då. Dess anhängare bygger sin världsbild på att kulturskapare är snobbiga och står långt från det folk som utgör landet Sverige.

Åsa Beckman är medveten om den synen på kultur och pratar därför om vikten av att föra ut och att öppna upp. Hon drivs av känslan »har något varit viktigt för mig kan det bli det också för andra«. Hon avskyr poesikritik som är »inåtsnurrande« och inte folkbildande och inbjudande.

Därför tycker systrarna inte heller att de värdemässigt tillhör den så kallade kultureliten.

– Jag får andra associationer än sånt jag förknippar mig själv med. För mig är kultureliten såna som rycker ut och talar om »förfall« och »förflackning«. Det är inte så jag ser på samtiden. Men visst hotas kulturen av marknadsanpassning och kommerisalisering. Det gäller att ha fingertoppskänsla så att man kommer rätt, säger Eva Beckman.

När jag frågar dem hur kulturjournalistiken i Sverige mår beskriver Eva läget som att det i alla fall för tillfället går en vallgrav mellan dem, mellan SVT och Dagens Nyheter. Det handlar om allt från resurser till stämning och värderingar inom företaget.

– Jag kom till tv i slutet av 1990-talet. Sedan dess har vår kulturbevakning expanderat oavbrutet. Vi har pengar, muskler och resurser. När det rustas ner överallt har det inte varit så där jag är.

Den blivande kritikchefen på Dagens Nyheter, Åsa Beckman, tror att ägarfamiljen Bonnier tänker att kulturbevakningen kan göras med mycket mindre pengar.

– Men kunnig kritik kostar, säger hon.

Hon är glad över den demokratisering som skett på svenska kultursidor, men menar att det finns en bild av att allt var bättre förr hos den svenska kultureliten och att det inte stämmer. Eva Beckman håller med och tycker att kulturbevakningen ofta varit officiös, utestängande och – i tv – långsam.

– På DN går vi verkligen igenom ett stålbad just nu. Situationen är prekär. Vi måste rädda det som räddas kan. När Gunilla Herlitz tillträdde som chefredaktör sa hon att kultur och opinionsbildning är två av de tre starka ben som tidningen ska stå på. I så fall tänker hon rätt. Folk väljer DN för att vi är starka där. Och människor vill ha en lots genom det enorma kulturutbudet. Det borde vara en guldålder för kritiken!

Fakta

Åsa Beckman
Född 1961 och för närvarande biträdande kulturchef på Dagens Nyheter. Tillträder snart som kritikchef på samma tidning. Var redaktör för Bonniers Litterära Magasin, BLM, mellan 1987 och 1990.

Bor: på Södermalm i Stockholm.

Favoritfilm: Alejandro González Iñárritus, »Babel«.

Favoritbok: Marguerite Duras »En fördämning mot Stilla havet«.

Bästa konsert: The Clash i London 1978. Inte bäst men klart coolast.

Bästa konst­utställning: Christian Boltanski på Magasin 3.

Favoritskiva: Frida Hyvönens »Silence Is Wild«.

Eva Beckman
Född 1964. Tillträder i veckan som programchef för kultur och samhälle på Sveriges Television. Har arbetat på Sveriges Radio och Sveriges Television, både som reporter och chef.

Bor: på Södermalm i Stockholm.

Favoritfilm: Mike Nichols »Mandomsprovet«.

Favoritbok: Det mesta av Thomas Mann, och »Husfrid« av Sonja Åkesson.

Bästa konsert: Jag går aldrig på konserter nuförtiden.

Bästa konst­utställning: Edward Kienholz på Moderna museet 1970, jag var sex år och tyckte det var helt underbart.

Favoritskiva: Just nu är det Kings of Convenience »Declaration of Dependence«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera