Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Tvekar. Dubbelt aktuella Sverrir Gudnason, som slog igenom i Mikael Marcimains tv-serie »Upp till kamp«, är ambivalent inför sitt yrke. Han funderar ofta på hur han ska ta sig ur projekt han är mitt uppe i.

Kultur

Gudnasson går igen

Han gjorde succé i tv-serien »Upp till kamp«. De kommande veckorna syns han i flera stora film- och teaterpremiärer. Det blir mycket Sverrir Gudnason i vår.

»Velkomen till kalaset« står det, textat i röd tusch.

Kalaset är över sedan länge, visar det sig, festens föremål är inte hemma, däremot hennes pappa, som öppnar dörren i jeansskjorta, linne och bruna chinos.

Sverrir Gudnason har gjort tv sedan tonåren. De senaste åren har han varit med i flera stora produktioner, som Wallandersviten. Hans rollfigur Tommy, varvsarbetarsonen som startar popband, går ner sig och kommer upp igen på fem, bar i princip den tunga 1960- och 1970-talsskildringen »Upp till kamp«. Ändå har han inte slagit igenom på bred front, ännu, något som kan se helt annorlunda ut framöver. Bara under våren har han stora roller både på vita duken och på Stockholms stadsteater. Han ser förvånad ut när han får frågan varför han inte är ett mer välkänt ansikte.

– Varför jag inte är mer känd? Jag vet inte. Jag tycker det är rätt skönt, säger han.

Är det få som frågar eller du som tackar nej till mycket?

– Jag har inget emot att göra intervjuer. Men gäller det »tre unga skådespelarkillar bakar pepparkakor« tackar jag nej. Så jag säger nog nej till ganska mycket, egentligen.

Från vardagsrummet kämpar Kate Bushs »Babooshka« för att överrösta kaffemaskinens vrålmalande. Sverrir plockar fram chokladcroissanter och kämpar för att överrösta både Kate Bush och kaffemaskinen. Han berättar att han nästa morgon ska flyga till Island för att spela »välartad psykopat« i en tv-serie baserad på en spänningsroman av Árni Þórarinsson.

Sverrir Gudnason är född i Sverige – mest av en slump, föräldrarna pluggade här då – men uppvuxen på Island. Som elvaåring gjorde han skådespelardebut i en uppsättning av Nobelpristagaren Halldór Laxness »Världens ljus«. Det var inte bara hans första premiär, utan invigningsföreställningen för Reykjaviks stadsteater. Sverrir hade den första repliken i den första pjäsen som spelades på den nya scenen. Där och då förstod han att det var andra han skulle vara, att det inte fanns något annat än att bli skådespelare för honom.

– Det var självklart. Det fanns inget alternativ efter det.

Sju månader senare flyttade familjen till Stockholm. Hans pappa fick jobb som professor i byggnadsteknik på KTH, alla följde med, Sverrir började sexan i en liten skola i Tyresö.

– Det var ganska jobbigt att flytta faktiskt. I den åldern, som tolvåring, har man fått kompisar, fått en identitet. Även om det inte är så långt mellan Island och Sverige så är koderna olika för hur barn är mot varandra. Det blev en identitetskris. Jag var en sprudlande, rolig kille på isländska, och kom hit och försökte vara som jag var – men allt gick trögt.

På Island hade han och kompisarna satt upp egna »skolkritiska« pjäser. De kallade dem »Skolskoj«. Det var via hörsägen om det som han fick provspela för rollen i Laxnesspjäsen. I Sverige spelade han inget förrän i gymnasiet, när han började i teaterkompaniet Ung utan pung. Då hade han också hunnit bli svensk. Nu är förhållandet det omvända, säger han. Det är på Island han känner sig annorlunda.

– Här känner jag mig trygg. När jag kommer dit är det något nytt, jag blir försiktigare.

Över stereobänken hänger en »Dom kallar oss mods«-affisch. I vardagsrummets motsatta hörn står ett piano, bredvid förstärkare och gitarrer, varav en i barnstorlek. Det är äldsta dottern Salka, 6 år, som lär sig spela. Sverrir visar en mobilfilm där hon gör en övertygande mollstämd ballad på isländska. Själv spelar han en hel del. I »Upp till kamp« gjorde bandet, Tommy and the Heartbreakers, en av hans låtar. Men oftast är det bara just här, hemma.

Barnen bor varannan vecka hos honom och varannan vecka med sin mamma. En grej som är bra med att ha gjort en del, säger Sverrir, med att inte vara »helt utbytbar«, är att det är okej att ha barnen med på jobbet. Yngsta dottern har redan haft ett par filmroller, som hans dotter.

Under hösten har de varit mycket i Hudiksvall. Sverrir Gudnason gör huvudrollen i en av vårens stora svenska filmer, »Hur många lingon finns det i världen?«. Historien bygger på den verkliga historien om hur Pär Johansson (som spelas av Gudnason i filmen) motvilligt tvingas lämna Stockholm för Hudiksvall, där han får jobb på ett dagcenter. Så startar han en teatergrupp, Glada Hudik.

Kompaniet av »utvecklingsstörda och normalstörda« har gjort total succé. Föreställningen »Elvis« har spelats både i Stockholm och i Göteborg och dokumenterats för SVT.

Glada Hudik-skådespelarna spelar själva med i filmen.

– Det var så klart väldigt speciellt, säger Sverrir.

– Jag har nog aldrig lärt mig så mycket om skådespeleri som jag gjorde när jag jobbade med dem. De är väldigt raka och spontana.

Släkten Gudnason – i den mån man kan tala om en sådan, alla heter, enligt isländsk modell, olika – är inte vid teatern. Pappan är i dag chef för Energimyndigheten på Island, hans mamma arbetar med museiverksamhet.

– Jag har inga skådespelare i släkten. Däremot politiker. Min morfar har haft flera ministerposter. Det är lite samma sak.

Tycker du det?

– Ja. Man måste övertyga folk.

Tycker du att teatern har en uppgift, eller att man som skådespelare har det? Om man tänker att man som politiker förbinder sig att försöka bygga ett så gott samhälle som möjligt, gäller något liknande för skådespelare?

– Jag känner inte så. Jag var på Stadsteatern i veckan, det var helt fullt i salongen, det är det nästan varje kväll. Det är något som gör att folk går dit – teatern behövs. Men jag kan inte se det som att jag har tagit på mig en uppgift. Från början var det ett rent egoistiskt val. Det var något jag ville hålla på med.

Har du scenskräck?

– Nej, inte av den klassiska typen. Men det är klart att jag kan vara nervös. Och det känns ofta som att hela ens liv, eller i alla fall hela ens karriär, hänger på det man gör just nu. 70 procent av det jag har gjort är sådant som jag någon gång har känt »jag kan inte göra det här, jag kan inte stå för det, hur ska jag ta mig ur detta – utan att bli stämd?!«.

Vad gör du i de lägena? Protesterar du?

– Jag fantiserar om att skada armen. Eller något annat, haha... Nej, men det är ju faktiskt en del av grejen med att vara skådespelare: man är i händerna på andra, man är en del av något som man inte själv rår helt över.

– Nej, förresten, säger han. Det är inte 70 procent, det är allt, 100 procent, som jag har ett motstånd mot. Det är inbyggt. Vid något tillfälle känner jag alltid: »Jag borde ha tackat nej, jag klarar inte av det« eller »jag borde ha tackat nej, det här kommer bli dåligt«. Och ändå är det något som gör att man inte tackar nej.

Hans styrka som skådespelare, säger Sverrir Gudnason, är att han är öppen. Han spelar med dem han spelar mot.

– Det låter flummigt, men det blir bäst när jag inte riktigt vet vad jag gör. När jag är osäker. Börjar man göra grejer på recept står man plötsligt där och visar upp sin bättre käke mot kameran.

Vilken är din bästa käke?

– Jag vet inte.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera