Fler borde skämmas

Jag har ett minne av Patrik Sjöberg från åttiotalet i Göteborg. Höjdhoppsmästaren och ett par manliga vänner levde rövare på en Stena-färja, där jag och några klasskamrater hade oturen att åka. De söp och ropade riktigt otrevliga saker efter tjejer. Det var några småbrudar som inte ville sitta vid deras bord och som svar på detta kallades de högljutt för både det ena och andra av Patriks pack. Vi tyckte helt ärligt att de var obehagliga och bilden av den bufflige, ohyfsade och självcentrerade sportstjärnan har inte ändrats sedan dess. Snarare har rubriker, skandaler och tv-program bara spätt på min bild av Sjöberg som en man med stort ego och mycket vrede inombords.

Så fördomsfull jag var. Så lätt jag gjorde det för mig själv när jag reducerade honom till en man full av fördomar och förakt. När det snarare verkar ha handlat om självförakt och skyddsmurar hela tiden.

Jag skämdes lite när min bild av Patrik Sjöberg så totalt förändrades, när han berättade om de sexuella övergrepp han utsattes för under många av år av sin tränare och styvfar. Kanske är det helt andra människor runt Viljo Nousiainen som borde skämmas, betydligt mer, men jag tror att vi alla kan fundera både en och två gånger över den bild vi har köpt av media, och av Sjöberg själv, under alla år. Över den där ilskan och hybrisen, som smakar helt annorlunda nu. Bittrare, och med känslan av att vi aldrig riktigt ser det vi borde se.

För många år sedan intervjuade jag psykologer på Rädda Barnens pojkmottagning för min bok »En riktig våldtäktsman«. De möter och behandlar barn som har fallit offer för pedofiler. Och de berättade att den största krisen hos föräldrarna till de drabbade barnen – om inte föräldern själv är förövaren – är att det ofta var de själva som mer eller mindre hade kastat sitt barn i famnen på sin förövare.

Det hade ju inte varit den fula gubben som förgripit sig på deras son, han som de varnat för. Mannen med de fula intentionerna var oftast en person de själva tyckte om och stod i tacksamhetsskuld till. Pappan på gatan som hjälpt den ensamstående mamman med hämtningar och lämningar. Tränaren som engagerade sig så i deras barns framsteg och prestationer. Fritidsledaren som alla gillade. Den gode vännen som lät alla ungar sova över i villan.

En ful gubbe, ja, men en snygg man på ytan. Han som ingen varnade för. Han som barnet litade på och aldrig skulle våga anmäla.

Just detta beskriver Patrik Sjöberg, Yannick Tregaro och Christian Skaar Thomassen – det var just detta tränaren Nousiainen var för dem. En fadersfigur, någon som klev in och ersatte något de alla saknade. Han fyllde en funktion, både för dem som idrottare och i egenskap av manlig förebild, och det säger sig självt att det är nästintill omöjligt för ett barn att bryta den kontakten på egen hand.

Män som dras till barn vet precis hur de ska göra. Pedofiler ser till att finnas där barnen finns. De är inte dummare än att de väljer sina jaktmarker. Och de kan hålla på länge, länge för att bygga upp förtroende, göra sig oumbärliga, få barnet att lita fullständigt på honom, eller henne.

Många barn protesterar inte när övergreppen sedan väl kommer. Det kan låta märkligt, men så är det. Då kan pedofilen säga till sig själv, och till barnet, att det som sker inte är fel. Vi måste våga se att det är så de fungerar och arbetar.

Det tog över tjugo år för mig att förändra min bild av Patrik Sjöberg. Men jag tror att hans mod kan göra att vi kan se bakom fasaden på en annan bild; den om vem som är förövare. Det går inte att se på utsidan. Det går inte ens att till 100 procent skydda sig eller sina barn från honom. Men det är alltid han – inte barnet – som gör fel.

Text: