Gäckande apokalyps

Staden sluttar brant nedåt. Jag sitter i skuggan på terrassen utanför mitt rum och vandrar utför sluttningen med blicken i stället för med fötterna. Solen, som hela dagen har lyst på ett emfatiskt men aldrig empatiskt vis, är på väg ned. Jag börjar kunna se igen vad jag lojt skriver på laptopskärmen. Och bortom skärmen: trädgården, husen, vattnet. Långt därute möts Egeiska havet och himlen i en behagligt vag horisont, som tycks utlova ett inte allt för abrupt slut på världen.

Grekland. Medan IMF och ECB agerar kör i en grekisk ekonomisk tragedi råkar jag befinna mig på stipendievistelse i Svenska Huset i Kavála, i den nordöstra delen av landet – en plats för forskare och författare och andra av de på en gång priviligierade och utsatta yrkesgrupper som samhället brukar ge almosor med ena handen och örfilar med andra. Fordom donerat av något så allmännyttigt som Svenska Tobaks­bolaget.

Jag försöker alltså skriva. Och om inte skriva så åtminstone läsa. Jag läser till exempel Sofokles »Antigone« i Hjalmar Gullbergs översättning, detta evigt aktuella drama om konflikten mellan samhälle och samvete. Mynt hade på Sofokles tid ganska nyligen införts i Grekland, och jag fäster mig vid ett litet utbrott som Thebes härskare Kreon har i dramat, där han ger uttryck för den konservativa synen på pengars omvandlande kraft:

Det värsta påfund som i samhällslivet
på jorden kommit upp är penningen.
Den välter städer kull och jagar folket
från hus och hem. Den undervisar skickligt
i konsten att förvandla hedersmän
till usla verktyg åt det snöda guldet.
Den leder människor på brottets bana
och lär dem skändlighet av alla slag.

Vilket förstås är sant alltihop, om än inte hela sanningen. Pengar är så för­rädiskt abstrakta. Centmynten som tynger min plånbok säger mig inget om eurons eller Europas framtid.

Emellertid ska domens dag komma »som en tjuv om natten«, om man får tro vad Paulus skrev i sitt första brev till församlingen i Thessaloniki. Det vill säga utan varning för dem som inte är vakna. När jag på väg hit övernattade på ett billigt hotell i Thessaloniki fanns det åtskilligt som kunde hålla en vaken: trafiken, grannarnas högljudda sexliv… Men bortsett från vad jag hör om Lars von Trier och någon pastor i USA få tecken på apokalyps.

Här förfaller och byggs hus med till synes ungefär samma hastighet. Timjan blommar. Kyrkklockorna ringer. Trädgårdens skator och magra gatukatter är inbegripna i ett evigt högljutt krig där ingendera verkar göra några nämnvärda framsteg. Grönsaksbilar passerar med sina högtalarutrop: »Tomater, gurkor, aubergine, potatis…« Jag lever på färska grönsaker, kaffe och billig retsina – oklart om detta bör betraktas som ett nedskalat program eller en stimulansåtgärd – men finner det enklare att handla allt på den lokala filialen av multinationella Carrefour.

Vad händer egentligen? Om jag inte ser något spår alls av den grekiska ekonomiska krisen, så måste det vara för att jag inte vet var jag ska titta. Är jag för nära eller för långt ifrån? Var kan jag egentligen få tag på senaste numret av The Economist i den här stan?

Men jag gitter inte forska i saken. Sätter mig på terrassen igen med ett glas vin och en bok i stället. Tittar ut över havet som glittrar på samma sätt som på Paulus tid eller Sofokles eller Kreons. Skjuter, precis som resten av världen brukar göra, upp världens alla problem till senare och domens eventuella dag till tidigast i morgon.

Text: