Först fixar man det där goda kaffet, och sen – förväntan, salighet och snopenhet. Att bläddra igenom bokförlagens höstkataloger får betraktas som en högtidsstund för den lässugne. Framtiden, som tills nu legat där likt en osmörad macka, fylls genast med alla möjliga tänkbara pålägg (tankar, berättelser, debatter). Den här gången har branschtidningen Svensk Bokhandel dessutom proklamerat att det ser ut att bli den starkaste bokhösten på länge. Och ja, förväntan får sitt. Katalogerna är tjocka. Av krisstämningen som tidigare förpestat bokbranschen märks intet.
Saligheten närs av kvalitetsförfattarna: det fullkomligt kryllar av dem. Stig Larsson ger ut tre opublicerade texter. Kerstin Ekman är, efter vårens utsvävning i florans värld, tillbaka i romanformatet. Tio år efter Torbjörn Flygts rosade roman »Underdog« kommer nu fortsättningen – »Outsider«. Aase Berg är aktuell med sin sjätte diktsamling »Liknöjd fauna«. Och Horace Engdahl perforerar samtiden med en cigarett (»Cigaretten efteråt«). För att nämna några svenska författare. Men även den översatta litteraturen verkar ha återvunnit mark. Brombergs förlag, som envist stått emot deckartrenden, ger i höst ut böcker av internationella storheter som Umberto Eco och Jonathan Franzen. Romaner av till exempel Siri Hustvedt, Roberto Bolaño, Joyce Carol Oates och Haruki Murakami är (åter) i antågande. Och så blir det ännu mer av den norska varan Karl Ove Knausgård – det är dags för tredje delen i romansviten »Min kamp«.
Bland höstens reportageböcker ser jag särskilt fram emot att läsa »Matens pris«, en litterär uppföljning på radioföljetongen med samma namn. De som slutade äta kött efter att ha läst Jonathan Safran Foers »Äta djur«, lär aldrig återuppta denna rutin. Matvidrigheter i all ära, men nog borde varje journalist dagdrömma om att göra »en Gellert Tamas«, skriva den där samhällsberättelsen som går under huden på en hel generation läsare och kritiker (»Lasermannen« kom 2002). Spelar Bernt Hermeles berättelse om Röda Korsets giriga välgörare Johan af Donner, »Guldsot«, i denna dimension?
Snopenheten, ja den infinner sig när man inser att allting trots allt är sig väldigt likt. Samma deckarförfattare ler mot oss från glansigt papper – Läckberg, paret Ahndoril (alias Lars Kepler), Nesser, Marklund, Edwardson, Mankell, Guillou. Samma Knausgård nöter morgonsofforna. Tillåt mig därtill gissa att Julian Assanges berättelse slår ut allt annat i höstens biografiskörd, medialt. Och att »Happsy, happy«, en bok om skilsmässans välgörande kraft, i redaktörsregi av Maria Sveland och Fokus-krönikören Katarina Wennstam, blir den animerade fortsättning på vårens manlighetsdebatt som alla gått och längtat efter.
Nyp dig i armen – du lever.
Det är bara tiden som stannat.
