Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Talande tomhet

Drömmen som partiet ­övergav ekar i höstens ­böcker om socialdemokraterna, ­skriver Torbjörn Nilsson.

Bengt Ohlsson är pissnödig men vågar inte uppsöka klosett. Han går omkring i korridorerna i FN-skrapan i New York utan passerkort till toaletterna, för blyg för att be någon öppna, för rädd att missa något avgörande. Han skriver en rörande bok om sitt – vad man som läsare uppfattar i alla fall – första möte med en politiker. Han förvånas. Margot Wallström nynnar melodier när hon går på gatorna. Hon lånar ut sin mobil till honom. Hon känner sig ensam.

Han ängslas å sin sida för att han börjar prata byråkratsvenska. Och för pungen.

Det är hans karakteristiska kåseriprosa; han själv ska vara med, hans blåsas brist på utrymme har ett jobb att göra som trycksvärta, det ligger i stilen – som han behärskar till fulländning – man ska ställa sig i vägen för objektet och hoppas att något händer.

Vilket det inte gör.

Läsaren får aldrig veta vad Margot Wallström, en av svensk politiks centrala gestalter de senaste tjugo åren, ville. Eller vill. Hon hänger ut en medarbetare som är för slö och en bror vars alkoholkonsumtion hon oroar sig för. Hon beskriver sin mans brist på emotionell uppbackning och berättar gripande om pojkvännen som drog kniv och skar sönder hennes tröja och tryckte eggen mot halsen.

Bengt får Margot att prata.

Men inte om politik.

Den lilla boken – sist ut i raden av tre höstvolymer med anknytning till det stora röda partiet – blir symptomatiskt gåtfull. Varför i helvete har så många socialdemokrater under så lång tid satt sitt hopp till denna människa som så uppenbart inte har något att komma med? Frågan skriker i undertexten, men fångas aldrig upp. Kanske för att Bengt Ohlsson berättar om den tid som är och inte den som har varit.

Femton år efteråt går Mikael Romero ner för trappan till källaren och gräver i en låda. Där hittar han den svarta disketten, dagböckerna från hösten 1995. Han rullar upp sin version, torr och trovärdig, komplett med kvarvarande blindhet inför andra perspektiv än dem de hade i den lilla kretsen runt Mona Sahlin.

Då var han 33, en strulig förortskille som vuxit i ungdomsförbundet och hamnat i statsrådsberedningen som pressekreterare. Han får kontokortsskandalen i knäet.

Det är på sätt och vis en gammal historia. Vännerna tystnar. Journalisterna skiter i att borgerliga statsråd också har använt kortet privat. Fienderna vädrar blod.

Han gestaltar i sin text, antagligen omedvetet, den socialpsykologiska effekten av makthavare som omger sig av ja-sägare. Kennedy hade samma problem när han skulle invadera Grisbukten. Chefen sluter sig och tar med medarbetarna in i sekten. Här finns sahlinisternas obligatoriska anklagelse om en läcka – snyggare berättad än brukligt, fast med samma luddiga bevisföring. (Har Pär Nuder slutat slå sin fru?)

Det är lite trist men, visar det sig, också det intressanta. Bara detta att han väntat med denna för huvudpersonen helt okontroversiella skildring till dess att hon lämnat den svenska politiken; vad säger det om lojaliteten? Det finns något oberättat också i Mikael Romeros bok. Att drömmen om Mona Sahlin var stark, det vet vi, men varför? Vad var det de förväntade sig att hon skulle göra?

Eva Franchell vill söka svar genom att lägga det som har hänt bredvid det som är. Vilken hennes fråga är, är dock oklart. Baksidestexten lanserar en generationsskildring om »de första individualisterna«, de som »trashade folkhemmet« och som kommer »ställa till med ett helvete för kommande generationer«. Boken heter »Partiet« och man tänker sig att den ska handla om den här generationens förhållande till socialdemokraterna.

Det gör den kanske någon gång, men inte ofta.

Eva Franchell, 60 år och erfaren ledarskribent på Aftonbladet, blandar sin privata dagbok med exposéer över Sveriges moderna historia. En bit nyfiket tågluffande, en bit ockupation av Västtyska ambassaden. Några sidor löntagarfonder, några om Håkan Juholt. Det finns ingen analys. Boken är alldeles annorlunda, kanske nyskapande. Många plottrar ner anteckningar om sina liv, men är det inte banbrytande att Bonniers ger ut dem?

Det finaste är sorgen. Hon verkar så arg och ledsen på sitt parti. Till sist, när hon beklagat och begråtit länge, undrar man varför hon inte är miljöpartist i stället. Svaret, det som går att utläsa, är att hon hängde på Café Opera när vännerna från kärnkraftsrörelsen bildade parti i början av åttiotalet. Eller att hon gett upp hoppet om politiken.

Det finns en tomhet i boken som är hjärtskärande.

Franchell jobbade ett tiotal år i regeringskansliet – mest hos Anna Lindh, som hon också skrev en uppskattad bok om – och det är väl för banalt att tänka sig att hennes längtan efter ett parti att tro på är samma sak som saknaden av Anna Lindh. Fast tanken växer mellan raderna.

Hennes bok liknar Romeros och Ohlssons; de sänder frågor till en specifik tidpunkt i det förgångna, då mytologin kring de tre kvinnor som skulle reformera partiet växte fram.

Lindh, Sahlin, Wallström.

Hur kunde det gå så fel?

Den 28 september 1982 tog Olof Palme och Ingvar Carlsson en paus och gick en promenad runt Yngern. De pratade om vad som borde göras nu efter valsegern. De bestämde att Ingvar skulle bli vice statsminister och ägna sig åt frågan om vad partiet borde göra med framtiden. Sedan gick de tillbaka till Bommersvik där resten av partiledningen väntade.

Efteråt har historieskrivningen, utanför partiet men också inne i det, låtit så här: Det fanns en stor konflikt. Den ställde gammal keynesiansk statskramarsocialism mot nygammal friedmansk avregleringsiver. LO på ena barrikaden, kanslihushögern på den andra. Striden utkämpades, vanns av Kjell-Olof Feldt, och utkämpades igen. Och igen.

Med den blicken ser offentligheten på socialdemokraterna i dag.

Alla som försöker tänka nytt i det där partiet riskerar att ramla – eller bli puttade – ner i en skyttegrav, för att där snubbla runt bland gamla lik och skadeskjutna veteraner. Om ni undrar varför Stefan Löfven inte kommer med konkreta förslag.

Men det fanns en annan konflikt också. På SSU-kongressen 1981 döptes den till självförvaltare mot traditionalister. Idémässigt var koalitionerna lösa – ett gäng som ville luckra upp systemen i välfärden mot ett som tyckte partiledningens politik var bra och att det där nya lät flummigt. Anna Lindh var självförvaltare, Margot Wallström kluven, Mona Sahlin traditionalist. Alla tre omtalades som potentiella ordförande för förbundet. Alla tre satt i riksdagen. Alla skulle inom loppet av ett decennium inte bara enas om en självförvaltarlinje utan också, med de tankarna som bas, göras till statsråd av Ingvar Carlsson.

Han delegerade framtiden till dem. Boken om den här processen är faktiskt skriven, men få har läst den.

För sex år sedan kom Jesper Bengtsson – tidigare ledarskribent på Aftonbladet, nu chefredaktör på Omvärlden – med »Det måttfulla upproret«, en lite rosenskimrande skildring, men bra, eftersom den skär ut en bit av verkligheten som säger något större om socialdemokratins kris.

Det var aldrig två idéer som ställdes mot varandra, utan tre. Kanslihushögerns, statskramarsocialisternas och självförvaltarnas.

Självförvaltarna ville decentralisera besluten över människors vardag utan att kompromissa bort målet om rättvisa över hela landet. Bryta byråkratin och återupptäcka en demokrati med ett levande civilt samhälle. Införa fler alternativ i välfärden, främst kooperativa. Erkänna miljövärdena och ställa dem på samma nivå som tillväxten. Utrota rasismen. Se den strukturella diskrimineringen av kvinnor och göra något åt den. Stärka det internationella samarbetet.

Deras förslag var den ursprungliga tredje vägen, långt innan Tony Blair lanserade något delvis annat med samma namn och Göran Persson blev »Tåny« med Tony. Redan 1981 hade Palme sagt att han stod »stenhårt på självförvaltarnas sida«. Deras idéer ansågs synonyma med framtiden. I vilken Lindh, Sahlin och Wallström skulle regera.

Men sedan hände något.

Det var Perssons fel, brukar partister raspa mot slutet av kongressfester, och det är kanske sant. Men det fanns andra skäl till att socialdemokraterna aldrig gjorde politik av sin frihetliga rörelse utan valde ekonomismens väg och trettio år senare vaknade upp och började vråla om att vins-ten i välfärden var tvungen att avskaffas.

Realekonomi, men också ett reellt svek.

När Lindh, Sahlin och Wallström ännu stod på tillväxt fick civilminister Bo Holmberg – senare make till Lindh – hela självförvaltningen på sitt bord. Det var ett jävla öde. Om honom borde någon skriva en bok! Han skulle minska byråkratin, avsektorisera, öka valfriheten, decentralisera, demokratisera. En gigantisk uppgift som hotade mångas uppnådda positioner. Han maldes ner. Kanslihushögern vann inte striden, men självförvaltaridén övergavs. Först av Carlsson, som inte fick med sig partiet och sedan av Persson. Allt rann ut i sanden.

Om detta skriver varken Bengt Ohlsson, Mikael Romero eller Eva Franchell, fast det är just det de gör. Böckerna vilar på hoppet om Lindh, Sahlin och Wallström; drömmen om en social förnyelse, till skillnad från den som skedde, som var ekonomiskt betingad och liberal. Böckerna är tomheten efter något som har försvunnit.

De kommer ut en höst när den kanske fåfänga förhoppningen om en tredje väg mellan vinstförbud i välfärden och party för skattepengar på en kanalö får gamla självförvaltare att försvara privata koncerner och nya självförvaltare att svärma om -kooperativ. Läser man dem så handlar de om det som nog är kärnan i socialdemokraternas problem. Att det av tre idéer bara blev två kvar och att dessa två bara har lett till bråk.

Anna Lindh vilar på Katarina kyrkogård. Mona Sahlin söker jobb. Margot Wallström ränner i korridorerna i New York. Åren, de går.

Böckerna | Tre nyanser av rött 

Bengt Ohlssons »Margot« ges ut av Brombergs.

Eva Franchells »Partiet – en olycklig kärlekshistoria« ges ut av Albert Bonniers förlag.

Mikael Romeros »Toblerone-affären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister« ges ut av Norstedts.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera