Maskerad musik

Text: Ika Johannesson

Foto: Alexa Vachon

Jag minns fortfarande sensommardagen för snart tretton år sedan. I postfacket på Radiohuset i Göteborg låg en vinylsingel från ett band jag aldrig hört talas om. Omslaget var stilrent och snyggt. Orden The Knife i svart och i stället för ett I, en stor röd dolk. Med skivan följde ett sparsamt meddelande som informerade om att Karin Dreijer Andersson från bandet Honey Is Cool gjort låtarna med sin yngre bror Olof i en stuga på Tjörn under ett par sommarmånader.

Jag jobbade som programledare för P3 Pop och gillade Honey Is Cool rätt mycket, så jag gick direkt till mitt rum och lade nyfiket skivan på grammofontallriken. »Bird« gick i gång i snabbt tempo, med en surrande, retsam syntslinga som tickade på i botten. Sången var gäll och pipig, med någon sorts asiatisk känsla. Jag förstod ingenting. The Knife lät inte alls som Honey Is Cool, ett kritikerhyllat, avigt indierockband som precis tagit en paus efter två album. Jag tänkte att det omöjligt kunde stämma att singeln skulle spelas på 45 varv, utan körde ut den i etern på 33.

I dag är det svårt att förstå att jag tyckte att ljudbilden var så udda. The Knife har blivit ett av Sveriges och, inom den elektroniska musiken, även världens mest hyllade och respekterade band. Deras sätt att experimentera med röster – att pitcha upp dem i androgyn sopran eller ner i släpigaste alt så att det är omöjligt att veta könet på sångaren – har blivit deras starkaste signum. Som få andra har The Knife utmanat musikbranschens idé om hur en artist ska bete sig för att sköta sin karriär. Eller så kan man säga att de har skapat ett nytt sätt.

The Knife ställer inte upp på bilder utan mask och gör få intervjuer. Duons texter är tydligt socialistiska och könspolitiska, likaså videorna. Musiken har blivit allt mörkare och komplicerad.

Hur kan det då komma sig att när The Knife i januari släppte biljetter till sin Europaturné, sju år efter sitt senaste ordentliga album, tog tiotusentals biljetter slut på ett par minuter? Albumet »Shaking the Habitual« som släpps i april är årets mest efterlängtade.

Syskonen Dreijer, Karin född 1975 och Olof 1981, växte upp i Mölnlycke utanför Göteborg. Som barn spelade Olof saxofon i Röd Fronts orkester tillsammans med deras politiskt engagerade pappa. Karin flyttade hemifrån tidigt och startade Honey Is Cool som sextonåring. På grund av åldersskillnaden hade syskonen inte umgåtts så mycket under uppväxten, utan fann varandra musikaliskt först som unga vuxna. De lekte planlöst fram låtar på datorn i sommarhuset och upptäckte att de hittade något eget i Karins indie- och metalbakgrund och Olofs fäbless för techno.

Debutsingeln som kom 2000 följdes av ett album som var ojämnt och togs också emot så. Det var först med »Deep Cuts« som släpptes 2003, som man förstod att The Knife spelade på sin helt egna planhalva. Första singeln »Heartbeats« kändes extremt nyskapande, med ståltrummor, analoga syntljud och Karin Dreijer Anderssons töjbara röst.

Lisa Ehlin, doktorand i digital kommunikation och musikbloggare, minns särskilt videon som byggde på gamla super 8-filmer av skateboardåkare.

– De kom precis i skarven när MTV höll på att dö ut och innan internet tog fart. The Knife stod ut på många sätt, både genom sin starka visuella inramning och självklart musiken. Det var svårt att referera det till något annat man hade hört då. De satte någon slags punkt för den gitarrbaserade indieeran.

The Knifes elektroniska pop slog brett. Robyn bad dem skriva låtar åt henne. »Who’s That Girl« hjälpte till att skapa den nya musikaliska riktning som gjort Robyn till världsstjärna på nytt.

Trots all uppmärksamhet var duon sparsam med intervjuer, vilket gav dem ett rykte av att vara antingen mystiska eller skitnödigt pretentiösa, beroende på vilken vinkel man ville betrakta dem ur.

»Det som driver oss till att göra musik är att vi har mått väldigt dåligt i perioder. Och det kanske inte är något man vill basunera ut hur som helst. (…) Vi gör musik för att kunna må bra igen«, förklarade Karin Dreijer när jag intervjuade henne 2003.

En av The Knifes stora tillgångar var sättet att kombinera politik, integritet och humor, både i texter och förhållningssätt. När de vann två Grammisar för »Deep Cuts« skickade de konstnärsduon Unfucked Pussy för att ta emot dem och höll ett tal som kritiserade den mansdominerade musikindustrin – iförda apmasker.

Redan i slutskedet med Honey Is Cool hade Karin Dreijer Andersson fått extrem scenskräck. Plötsligt, inför vad som skulle bli gruppens sista spelning på Münchenbryggeriet i Stockholm, låg hon förlamad på golvet i logen och kunde inte resa sig. Sedan fick hon en blackout på scenen och minns inget alls från konserten. Obehaget var så stort att tanken på att spela live med The Knife länge var helt orealistisk.

Svårfångade. Trots The Knifes stora framgångar ställer syskonen Karin Dreijer Andersson och Olof Dreijer sällan upp på intervjuer och vill inte visa sina ansikten. 

Men det berodde inte bara på rädsla, utan även på en grundläggande inställning till skapandets villkor. Karin Dreijer Andersson understryker att det är av yttersta vikt att separera det privata jaget från det artistiska.

»När jag gör musik jobbar jag med en sorts parallell verklighet. Den måste få ha sitt eget liv och vara gränslös, utan ramar och regler. Artisters fantasier om den musik de gör är mer spännande än hur de ser ut eller vilka kläder de har«, sa hon när jag intervjuade henne 2009.

Så när The Knife »livedebuterade« i tv-programmet »Sen kväll med Luuk« skickade de dragshowartisten Rickard Engfors som fick mima till låten »Pass This On«, precis som han gjort i låtens video.

Under våren 2006 släppte duon sitt tredje album »Silent Shout«. Omslaget har svart botten och pryds av ett mörkblått grafiskt mönster. Det är en ganska bra presentation av innehållet. Min vän Astrid berättade att hon brukade åka längdskidor på isen utanför Väddö i Stockholms nordligaste skärgård, ensam i vinterskymningen med »Silent Shout« på högsta volym i hörlurarna. Jag kunde faktiskt inte tänka mig något obehagligare. »Silent Shout« var mörk, farlig och angelägen. Där föregångaren var popbaserad var den här mycket mer rotad i  i techno, men med samma röstexperiment och signaturljud.

Humorn som funnits på de tidiga skivorna, i form av ljud och text, var inte alls lika tydlig. I intervjuer pratade syskonen om att det här var musiken de helst hade velat göra hela tiden, att »Deep Cuts« var ett ytligt experiment i popkostym för att se om det gick att paketera politiska texter och ändå nå en större publik.

Märkligt nog var den mörkare, ödsligare musikaliska inriktningen ännu effektivare. Nu började omvärlden bli intresserad på allvar. 2006 valde den inflytelserika amerikanska musiksajten Pitchfork »Silent Shout« till årets bästa album.

Ryan Dombal, senior editor på Pitchfork, minns att han blev helt tagen av skivan.

– Jag kände till dem redan innan, men då blev jag som besatt. Det som berörde mig var den mystiska atmosfären och den visuella inramningen. Mörkret i musiken. Allt hängde ihop.

Samtidigt kände syskonen en växande nyfikenhet på hur det skulle vara att faktiskt stå på scen och började planera en liveshow. Möjligheten att göra en stor produktion kom från ett oväntat håll.

José González, hyllad singer-songwriter från Göteborg, gjorde en mycket vacker akustisk tolkning av »Heartbeats«. Det tyckte även företaget Sony Bravia som valde låten till att ackompanjera en av 2000-talets mest uppmärksammade reklamfilmer; den så kallade studsbollsfilmen. Filmteamet vräkte ut en kvarts miljon färggranna studsbollar nerför San Franciscos backar och filmade i slow motion. Det gjorde »Heartbeats« till en världshit.

»Det var smutsiga pengar«, sa Karin Dreijer Andersson senare. Så de lämpade över pengarna på konstnären Andreas Nilsson och bad honom skapa en audiovisuell performancebaserad föreställning. När The Knife uppförde den för första gången utomlands, i New York hösten 2006, var stämningen i den fullsatta lokalen snudd på sektartad. Olof och Karin syntes knappt i havet av surrealistiska projektioner och uv-ljus. Konserten hyllades i The New York Times.

Ordet »egensinnig« har använts fler gånger än lovligt när det gäller att beskriva The Knife. Men det beror bara på att det är så ovanligt att inte spela enligt reglerna. I en tid när en musikers uppgift är att alltid vara närvarande och att ständigt kommunicera med sina fans, föds en längtan efter kompromisslöshet. Då blir otillgängligheten en tillgång. Det vet man ju, regel nummer ett i dejtandet: visa dig inte för intresserad, då tappar motparten intresset.

Lisa Ehlin påpekar att samma hårdnackade integritet gör att The Knife känns väldigt närvarande i musiken.

– The Knife påminner om vad pop kan vara. Vad man kan presentera med musiken, att man kan existera på ett annat sätt.

Under de senaste åren har The Knife tonsatt en opera om Darwin tillsammans med det danska teaterkompaniet Hotel Pro Forma. Karin Dreijer Andersson har givit ut en hyllad soloskiva under namnet Fever Ray. Olof Dreijer har bott i Berlin och försörjt sig som dj och ägnat sig åt minimal techno under namnet Oni Ayhun.

Förväntningarna inför nya skivan »Shaking the Habitual« är enorma. Hur djupt The Knife har påverkats av sina mer experimentella kompositörsutflykter hörs redan på de två smakprover som släppts från albumet. Publiken vill och förväntar sig att bli utmanad. Lisa Ehlin uttrycker det så här:

– The Knife har blivit en fundamental del av svenskt musikliv. Vi tar för givet att de ligger där, som en dov basgång under allt annat och infiltrerar bara genom att finnas till. Skulle de lägga av tvärt skulle det eka väldigt tomt.

»Shaking the Habitual« släpps den 5 april, turnén drar igång den 26 april i Bremen. 

Fakta | The Knifes diskografi

»The Knife« (2001)

»Deep Cuts« (2003)

»Hannah med H« (2003, filmmusik)

»Silent Shout« (2006)

»Tomorrow, In a Year« (2010, tonsättning av opera i samarbete med Mt. Sims och Planningtorock)

»Shaking The Habitual« (2013, april).

Duons skivor ges ut på det egna bolaget
Rabid Records.