Krönika

Starta om Riksbanken

De flesta debattörer halkar fortfarande omkring i en alltför snäv debatt om räntepunkter och om direktionen bör innehålla fler eller färre duvor.

I närmare 20 år var penningpolitiken en »success story«. Styrräntan finjusterades för att nå ett tydligt inflationsmål. Centralbankirerna var »Masters of the Universe«. Teknokrater styrde på politiska mandat. Resultatet blev låg inflation, via transparenta och trovärdiga regler.

Men de senaste åren har denna inflationsmålsstrategi blivit alltmer ifrågasatt. Det är knappast någon överdrift att hela havet stormar i centralbanksvärlden.

I Sverige syns det bland annat i att Riksbankens direktion kluvits i två. Medierna banaliserar striden mellan falangerna som vore den en kamp mellan hökar och duvor; även det senaste räntemötet i veckan beskrevs i de termerna. Så enkelt är det inte. Debatten om inflationsmålspolitiken spänner över vida fält.

En typ av kritik menar att om penningpolitiken bara utgår från inflationsmålet, så riskerar en period med låg inflation – som när Kinas inträde på världsmarknaden pressade priserna – medföra så låga styrräntor att dessa i sig ger instabilitet. Så, påstås det, bidrog Federal Reserves lågräntepolitik under nittio- och nollnolltalen till att blåsa upp fastighetsbubblan. När kraschen kom gick Fed-chefen Alan Greenspan från Maestro till Skurk. Slutsatsen blir då att centralbanken måste »luta sig mot vinden« och våga hålla uppe räntorna även om inflationen är låg.

För andra blir slutsatsen av krisen att inflationsmålen bör ersättas av andra mål, såsom BNP-tillväxt eller prisnivå. Har inflationen legat för lågt en tid måste centralbanken då ta i med ännu mer likviditet och svagare växelkurs – för att kanske driva upp inflationen över det gamla målet.

Tydligt är att under djupa kriser måste centralbankerna gå utöver de vanliga inflationsmålen. De måste hjälpa till att säkra likviditet i det finansiella systemet. Nollränta kan behöva ackompanjeras av sedelpressarna eller »mjuka« lån.

Poängen är att om centralbanken helt koncentrerar sig på inflationsmålet, så riskerar den att tappa bort den finansiella stabiliteten. För att nå stabilitet räcker det inte med låg inflation. Räntevapnet måste kompletteras med ett batteri av andra åtgärder, såsom kapitalbeskattning och ränteavdrag, bolånetak och kapitaltäckningsregler. Men flera av dessa lyder inte under Riksbankens domäner utan styrs av finansdepartement eller finansinspektion. Ska dessa samverka blir det svårare för centralbanken att agera självständigt.

Exakt var denna omfattande debatt och omprövning landar vet vi inte. Olika ekonomer, analytiker och myndighetsföreträdare har skarpt divergerande åsikter.

Men även om vi inte vet hur framtidens penningpolitik ser ut, är det uppenbart att vi behöver en diskussion om alla dessa frågor. Vilka mål bör penningpolitiken ha framöver, efter krisen? Hur ska en självständig centralbank samarbeta med andra myndigheter? Hur ska vi undvika att kasta ut barnet – inflationsmålspolitikens ovedersägliga framgång att tämja inflationen – med badvattnet?

En sådan seriös diskussion förs här och var i vår omvärld. I Sverige lyser den än så länge i stort sett med sin frånvaro. I stället halkar de flesta debattörer – framför allt i medierna – fortfarande omkring i en alltför snäv debatt om räntepunkter och huruvida direktionen bör innehålla fler eller färre duvor.

Detta är olyckligt och otillräckligt. Vi behöver en klargörande och bred diskussion, som utvärderar inflationsmålsstyrningen och erfarenheterna före, under och efter krisen. Vi behöver ta in internationella synpunkter och lyssna på experter från länder med andra institutionella lösningar.

Vem ska driva den diskussionen? Riksbanken arrangerar i och för sig seminarier i sommar om de tjugo åren med inflationsmål. Det är utmärkt. Men ansvaret ligger ytterst på riksdagen – det är faktiskt de folkvalda som är Riksbankens uppdragsgivare och som en gång i tiden gav banken uppdraget att hålla låg inflation.

Finansutskottet bör därför förbereda en brett upplagd genomgång av penningpolitiken. För den behöver rebootas. Jag ser framför mig en serie hearings, seminarier, översiktsartiklar, utredningar, internationella utblickar. Kort sagt en intensiv period av rejäl, gammaldags folkbildning – med det explicita syftet att starta om penningpolitiken.

 

För övrigt bör även skattesystemet rebootas. Den stora skattereformen 1990-91 har plottrats bort. Många småändringar under två decennier har resulterat i en kökkenmödding av motstridiga beslut som sammantaget går på tvärs mot grundtankarna i den stora reformen – likformighet och enkelhet.

Läs mer: Ränterebellens sista strid

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera