Kultur

En radikal sjunger ut

I sommar turnerar Sveriges största låtskrivare som vanligt runt landets scener. Men något har hänt med Benny Andersson.

Det är lustigt hur irrationell den mänskliga hjärnan kan vara. Efter att ha satsat flera års hårt arbete på något kan det vara omöjligt att inse att man aldrig kommer att nå sitt mål.

Människor omkring en kan påpeka att det är kört; ändå fortsätter man – som om man hoppades att en hand från ovan skulle hjälpa en den sista biten.

När Gudrun Schyman greppade sin mikrofon och ställde sig på den tuggummifläckiga asfalten utanför Åhléns i Stockholm återstod fyra dagar till 2009 års EU-parlamentsval.

Enligt kalendern var det sommar, men de fåtaliga människor som lyssnade när hon försökte överrösta skränet från studentflaken runt Sergels Torg var klädda i halsdukar och täckjackor. Uppslutningen på kampanjens tidigare torgmöten hade inte varit mycket bättre.

Intresset för valet var svalt; landets främsta valforskare förutsade att bara 40 procent av befolkningen skulle rösta. Av dem var det ytterst få som sympatiserade med feministiskt initiativ. I senaste Sifodiagrammet hade stödet varit så litet att de inte ens fått en egen stapel utan ingick i gruppen »övriga partier« – som tillsammans inte förutspåddes få fler än 0,9 procent av rösterna.

Med andra ord: alla som följt nyheterna de senaste dagarna insåg att Schyman inte hade en chans. Särskilt inte som hennes valkampanj saknade budget. Ändå fortsatte hon att flänga runt mellan intervjuer och torgmöten med ett hemmagjort plakat i baksätet.

Efter talet utanför Åhléns väntade en telefonintervju. I direktsändning berättade radioprogramledaren Thomas Nordegren att han precis förtidsröstat i sin Icabutik på Östermalm. Där hade han sett valsedlar från piratpartiet och sverigedemokraterna, till och med från nationaldemokraterna – men inga från feministiskt initiativ.

Gudrun Schyman förklarade: eftersom hennes parti fått mindre än en procent av rösterna i det föregående valet fick de inga valsedlar, utan var tvungna att trycka upp dem själva. Och de hade inte råd att distribuera dem till alla vallokaler. Dessutom, sa hon, på de ställen där de trots allt fanns var det vanligt att sabotörer slängde dem.

Efter intervjun kastade hon sig in i bilen och körde mot en flygbladsutdelning på Slussen.

Då ringde telefonen igen.

Mannen i luren presenterade sig som Benny Andersson. Några minuter tidigare hade han suttit i sin bil och lyssnat på P1. När han hört Gudrun Schyman berätta om röstsedlarna hade han blivit så upprörd att han ringde för att fråga om det fanns något att göra åt saken. Gudrun Schyman förklarade att folk kunde rösta på henne genom att skriva »feministiskt initiativ« på ett blankt papper. Problemet var bara att ingen visste det.

Efter att de talat en stund sa Benny Andersson att han nog skulle kunna hjälpa henne.

Två dagar senare kunde man läsa helsidesannonser i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen där Gudrun Schyman förklarade hur man skulle gå till väga för att rösta på henne.

Schyman fick aldrig någon plats i parlamentet, men resultatet – 2,2 procent – överträffade alla bedömares förväntningar och var det bästa partiet haft i något val.

Annonsen kostade Benny Andersson drygt en miljon kronor. De flesta betraktade gåvan som en engångshändelse, ett plötsligt infall från en förmögen man som ville rätta till ett akut valtekniskt problem.

I själva verket säger den kanske mer om Benny Andersson än låtarna som gjort honom berömd.

Eller som Gudrun Schyman uttrycker det:

– Benny Andersson är nog inte riktigt som många människor tror.

De flesta personer över 30 vet hur ansträngt det kan vara att umgås med gamla bästisar som man inte längre har nära kontakt med. Båda försöker förgäves hitta tillbaka till vännen de kände för tio eller femton år sedan – trots att den personen inte längre finns. Det är som att man vägrar att se hur mycket både man själv och den gamla vännen förändrats sedan man lärde kända varandra.

Något liknande händer med allmänhetens relation till personer som är mycket berömda under lång tid. Under de första åren av personens liv i offentligheten fylls medierna av nyfikna artiklar om alla möjliga aspekter av personens liv. Efter hand utkristalliseras en slags kanon. För varje gång den upprepas mals vissa anekdoter ned i glömska medan andra slipas till byggstenar i berättelsen om den offentliga personen. Nya vittnesmål och artiklar tolkas och vinklas för att göra bilden ännu tydligare. Såvida inga stora skandaler inträffar kan personen förändras utan att den offentliga berättelsen riktigt hänger med.

Den historia om Benny Andersson som polerats fram under decennier börjar när den sexårige byggarbetarsonen fick ett dragspel av sin folkmusikälskande farfar. Så småningom lärde han sig piano, och när han var 14 år satt han vid tangenterna fyra timmar om dagen.

Han uppfattades som glad men ansvarslös. Det finns en studie som visar att män med förnamn som slutar på bokstaven Y är överrepresenterade bland kriminella; och i början av sextiotalet tydde inte mycket på att det skulle gå bättre för Benny Andersson. Han var bara 16 år när han och hans två år äldre flickvän fick barn. Hela den lilla familjen flyttade in hos hennes morföräldrar i en tvårummare i Vällingby. I stället för att gå gymnasiet praktiserade Benny som byggarbetare, men var enligt egen utsago värdelös på att »sätta pinnar i marken«. Därefter jobbade han som vitvaruförsäljare, men på en månad lyckades han bara sälja en enda Cylinda.

En kväll när Benny spelade med sitt coverband Elverkets spelmanslag stod Svenne Hedlund i publiken. Eftersom Hedlund var sångare i det mer framgångsrika rockbandet Hep Stars, vars organist just slutat, la han särskilt märke till den välkammade och slipsprydde mannen bakom orgeln. Trots kläderna tyckte Svenne att han var »en jäkel på att lira«, och snart erbjöds Benny en plats i bandet.

De nya bandkamraterna lärde Benny att agera som en stjärna.

– De åkte i var sin Ford Thunderbird eller Cadillac till spelningarna för att vara balla, säger Clabbe af Geijerstam, som spelade med de konkurrerande Ola and the Janglers.

– Benny stack ut. Han gjorde häpnadsväckande grejer på sin Farfisa-orgel, men det bars inte upp av resten av bandet.

Repertoaren bestod mestadels av covers, men under en turné i Norge lånade Benny pianot i baren. Han sa till de andra, som planerat en pokerkväll på rummet, att vänta med att sätta i gång partiet. En halvtimme senare sprang han upp på rummet och sa att han skrivit en låt. Om de bara väntade 20 minuter till skulle han skriva en text också.

Sedan gick han upp och anslöt till pokerpartiet.

När Benny Andersson några månader senare fick veta att låten, »Sunny Girl«, gått upp på försäljningslistans förstaplats började han gråta. Det fick honom att inse att han kanske faktiskt skulle kunna leva på att skriva musik.

»Sunny Girl« följdes snart av »Wedding«, »Consolation«, »Sound of Eve«… Man kan säga många saker om Hep Stars, men ingen kan påstå att medlemmarna var Sveriges snyggaste musiker. Ändå blev de, med hjälp av Benny Anderssons låtar, flickidoler.

Den mest återberättade anekdoten i berättelsen om Benny utspelar sig en natt 1965 då han träffade Hootenanny Singers låtskrivare Björn Ulvaeus på en efterfest i Linköping. Strax därpå uppdagades det att Hep Stars, efter flera år med amerikanska bilar och skrikande tonårstjejer, inte betalat en enda krona i skatt. Stämningen blev alltmer ansträngd mellan dem och 1969 lämnade Benny Andersson bandet med stora skatteskulder för att börja arbeta tillsammans med Ulvaeus. De anställdes som husproducenter och låtskrivare på Polar Music, ett skivbolag som den energiske musikentreprenören Stikkan Andersson startat efter att Lill-Babs fått en hit med hans »Är du kär i mej ännu, Klas-Göran?«.

Tillsammans försökte de tre slå igenom utomlands. Stikkan Andersson flängde runt i Europa för att bygga upp ett internationellt nätverk. Och när Björn och Benny inte skrev och producerade låtar åt artister som Ted Gärdestad, Lena Andersson och Brita Borg skickade de sina egna kompositioner till utländska förlag.

– Benny kunde aldrig lägga av, säger Michael B Tretow, som var Polars ljudtekniker. Han jobbade jämnt. Om vi jobbade med någon annans skiva kunde Björn ibland tycka att det var gott nog. Men Benny ville inte lägga av hur länge han än fick hålla på.

Men bortsett från ledmotivet till mjukporrfilmen »The Seduction of Inga«, som blev en oväntad hit i Japan, tog den internationella satsningen inte fart.

1973 misslyckades Björn och Benny, förstärkta av Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad, att ta sig till Eurovisionsschlagerfestivalen. När de fick chansen igen året därpå såg de till att göra ett ordentligt avtryck. De tvingade dirigenten Sven-Olof Walldoff att klä ut sig till Napoleon och rusade själva ut på scenen i platåstövlar och glansiga dräkter med rasslande kedjor och stålaxlar.

– Jag blev förvånad för jag tyckte inte att det var Bennys stil, säger Hep Stars-gitarristen Janne Frisk. Vilka fruktansvärda scenkläder.

Efter segern med »Waterloo« såg Stikkan Andersson till att Abba spelade in låten på engelska, tyska och franska. Under de följande åren radade de upp hitlåtar. I takt med att försäljningen började räknas i hundratals miljoner steg intäkterna för Polar Music International, bolaget som de fyra Abborna ägde tillsammans med Stikkan Andersson.

Ambassadör. Efter konserterna på Abbas turnéer brukade Benny gå ut ensam på scenen och spela folkmusik för roddarna som packade ihop.

Till den etablerade berättelsen om Benny Andersson hör också att bandets framgångar inte uppskattades av alla. I en tid av politisk medvetenhet framstod Abbas musik som världsfrånvänd. Medan många av deras jämnåriga demonstrerade mot Vietnamkriget flög de runt mellan olika lyxhotell och släppte skivor med omslag där de åkte helikopter eller läppjade champagne i baksätet av en limousine. I samband med bröllopet mellan kung Carl Gustaf och Silvia Sommerlath framträdde de i direktsänd tv med den nyskrivna »Dancing Queen«.

Nationalteaterns Ulf Dageby anklagade i låten »Doin’ the omoralisk schlagerfestival« Abba för att vara »döda som sillkonserver« och Stikkan Andersson för att vara »ett cyniskt svin«. Det var dock inte bara deras »skitmusik« som proggarna retade sig på. Även popstjärnornas borgerliga livsstil stack i ögonen. Benny och de andra framstod som alldeles för intresserade av affärer och för lite av samhällets orättvisor.

– De blev rika snabbt. Benny köpte finare båtar och ett hus på Lidingö med Frida. Han var väldigt klädmedveten. Trots att han var lite rund klädde han sig alltid propert, säger Lena Andersson, som tog en paus i sin solokarriär för att bli körsångare på Abbas världsturné 1977.

1977 konstaterade en internationell affärstidning att Polar Music International var Sveriges lönsammaste företag. De följande åren skrevs allt fler av artiklar om Benny och resten av bandet i just affärspressen. 1978 köpte Polar Music 40 procent av aktierna i den börsnoterade cykeltillverkaren Monark. Snart kontrollerade Abba fler företag på Stockholmsbörsen.

Ingenting avslöjar lika hänsynslöst vilken status en kändis har som en röda mattan-fotografering.

När Mona Sahlin och sångaren Andreas Lundstedt släntrar in till invigningsfesten för Abbamuseet på Djurgården, en kväll i maj, trycker sig flocken av fotografer och journalister mot staketet i det inhägnade pressområdet. De sträcker ut armar med kameror och mikrofoner för att få ett leende och några glada citat. Under resten av kvällen rör sig fotograf och journalistarmarna fram och tillbaka, likt känselspröt som reagerar på berömmelse.

När den pensionerade skådespelaren och musikern Ted »Olyckan« Åström lufsar in på mattan fälls de in.

Så dansar en solbränd Lena Philipsson fram i en svart klänning – och de sträcks ut.

Precis när Anders »Moneybrother« Wendin går in på den röda mattan i kavaj med uppkavlade ärmar och ett fotovänligt leende hörs spridda skrik som får känselspröten att vändas åt ett annat håll.

– Benny! Benny! Benny!

Ur mingelsorlet innanför entrén till det nybyggda museet kliver Benny Andersson ut och vinkar.

En stund senare skrider också Björn Ulvaeus ut och ler mot fotoblixtarna.

I pressområdet svär fotograferna över att de aldrig ställer sig tillsammans.

Veckorna som föregått invigningen har tidningsläsare världen över ännu en gång serverats berättelsen om de två parhästarna. Efter att äktenskapen och Abba splittrats började de skriva musikaler. Rollerna blev nu mer uppdelade: Benny komponerade och Björn skrev texterna.

Efter succéerna »Kristina från Duvemåla« och »Mamma Mia!« fortsatte de samarbetet i Benny Anderssons Orkester, BAO.

Fem decennier efter att de träffades är de ett begrepp. »Björn och Benny« tillhör den lilla skara människor som, i likhet med exempelvis Zlatan, är sina förnamn med hela svenska folket. Men där fotbollsstjärnan står för en kaxig, nysvensk individualism representerar de en väluppfostrad borgerlighet – musiker som aldrig knarkat eller gått före i kön.

När Aftonbladets Jens Peterson häromåret agerade »inbäddad reporter« under en av BAO:s turnéer sammanfattade han den etablerade bilden av Benny Andersson: den gamle popmakaren har blivit en fryntlig dragspelare som återskapar ett ofarligt Gammalsverige med folkparker, varmkorv och kanelbullar. »Andersson. Sveriges vanligaste efternamn. Finns det något ovanligt med den här turnén är det att allt är så … vanligt.« Där Benny är, där är det folkligt, festligt, fullsatt.

Björn och Benny bor i varsin villa på Djurgården, de träffas varje vecka på Bennys kontor, och de är så lika att en beskrivning av den ena lika gärna kunnat syfta på den andre: cendréfärgat hår med bena till höger, gråsprängt skägg, glasögon och mörk kavaj. Fredrik Lindström har till och med gett ut en bok om vardagsmysterier med titeln »Vem är Björn och vem är Benny?«

Ändå har Benny gjort sitt bästa för att påpeka att han inte är som Björn.

I en intervju i det finska tv-programmet »En kväll med Anne och Hannah« förklarade han häromåret att han och Björn nästan aldrig träffas utanför jobbet: »Vi är inte ett dugg lika han och jag. Vi tycker ganska olika om saker och ting. Det är som det är.«

När en brittisk radioreporter antydde att det kan finnas något »cheesy« i vissa av Abbas låtar svarade han:

– Jag har aldrig tyckt att de är fåniga. Och om du tänker på det är det så är musiken inte fånig. Om något är fånigt så är det texterna. Och de har jag aldrig skrivit.

Man kan tycka vad man vill om Björn Ulvaeus lyrik, men den mest uppenbara skillnaden mellan dem är sättet på vilket de använt sitt inflytande och sina pengar.

Björn har framför allt engagerat sig för fyra saker: Kampen för »ett kontantfritt samhälle«, bekämpandet av fildelning, föreningen Humanisterna som verkar mot »religiös extremism« – och inrättandet av det enorma Abbamuseet. Ulvaeus, som själv äger den största delen av museet och är aktiv i styrelsen, minglar länge på invigningens röda matta. Han kramar om Eva Dahlgren och Efva Attling, skriver autografer till de ditresta fansen och låter sig fotograferas framför sponsorbilen från Volkswagen.

Benny däremot ser ut att vilja komma därifrån så snabbt som möjligt. När en reporter frågar vad han tycker om museet muttrar han:

– Jag har alltid tyckt att det är en dålig idé. Det kanske bara är jag som tycker det, men de kunde väl vänta tills man har tagit ner skylten.

Benny Andersson tycks vara mer intresserad av att lägga sina pengar på människor som aldrig någonsin kommer att få ett eget museum.

Ju fler människor runt honom man talar med, desto mer uppenbart blir det att något hänt sedan berättelsen om honom stelnade. Runtom i alla tänkbara skrymslen av Sverige finns dessutom nördar som kan vittna om att Benny Andersson är något annat än en harmlös hitkompositör.

I slutet av åttiotalet tog Lars Svensson tjänstledigt från jobbet som förlagsredaktör på Bonniers för att ägna sig på heltid åt fåglar. När han inte satt vid skrivmaskinen och arbetade på en fälthandbok om Europas över 750 arter reste han landet runt med en gammal mikrofon och spelade in fågelsång.

Efter hand byggde han upp en ansenlig samling inspelningar. En kassett med sovjetiska fågelljud hade han till och med gett ut, men den hade av begripliga skäl inte blivit någon storsäljare.

En kväll när han satt i sin lägenhet i Stockholm ringde telefonen.

Lars, som alltid gillat »variationen och beatet« i Abbas musik, blev förvånad och glad när personen i luren presenterade sig som Benny Andersson.

Benny förklarade att han länge varit intresserad av fåglar, och att han med hjälp av fågelhandböcker lärt sig hur många arter såg ut – men inte hur de lät. Han var säker på att fler än han hade samma problem, och skulle uppskatta en skiva med de vanligaste fåglarnas sång. En fågelskådande vän i reklambranschen hade tipsat om att Lars Svensson skulle vara rätt man för jobbet.

Benny förklarade att han ville ha alla fågelljud inspelade digitalt i stereo.

– Jag har inte någon digital bandspelare, sa Lars.

– Det ordnar jag, sa Benny.

En timme senare stod Clabbe af Geijerstam utanför porten med en bandspelare.

De två följande åren bilade Lars Svensson ensam runt över hela Sverige, han gick genom skånska bokskogar och norrländska myrar med Clabbes bandspelare.

Samtidigt gick miljontals musikkonsumenter och undrade hur Benny Andersson skulle följa upp succéerna med Abba och »Chess«.

1990 fick de svaret, när skivan »Fågelsång i Sverige, 90 välkända fåglars läten« damp ner på skiv- och bokaffärernas diskar.

Skivan blev en av skivbranschens mest oväntade försäljningssuccéer, den sålde guld och fick tryckas i flera upplagor. För Lars Svensson innebar det ett tillskott i kassan.

– Benny var väldigt generös med ersättning för arbetet. När han väl hade bestämt sig fanns inga problem. Sätt i gång, bara, sa han. Jag drog in en riktig hacka på det där. I 10–12 år efter att den kommit ut fick jag ut en hygglig slant om året i royalties.

En kväll 1986 åkte fyra musiklärare från Orsa till Fryxbos fäbodpensionat för att spela på en kompis födelsedagskalas med sitt spelmanslag. De stod ofta för underhållningen på fester i Siljansbygden. På sjuttiotalet hade de till och med fått spela in en skiva, men eftersom intresset för folkmusik svalnat hade det inte blivit fler.

När de satte i gång att spela för födelsedagsbarnet visade det sig snart att Benny Andersson, av en slump, bodde på samma pensionat. Hur det kom sig, så stod han snart och kompade dem på det gamla pianot.

– Det bara blev så, säger violinisten Olle Moraeus. Vi är ju i grund och botten gehörsspelare. Det var han också, så vi funkade väldigt bra ihop.

Efteråt förklarade Benny Andersson, som nyligen kommit tillbaka från världspremiären av »Chess« i London, att han planerat att spela in en dragspelsskiva. Nu undrade han om de ville vara med.

Efter att »Klinga mina klockor« släppts fick musiklärarnas orkester, Orsa Spelmän, ge ut egna skivor. Snart tog de emot guldskivor, platinaskivor och grammisar. De spelade in egna tv-program och uppträdde för drottning Silvia på hennes 50-årsdag.

– En gång spelade vi med honom på en Abba Tribute-gala i London, säger Olle Moraeus. Det var 35 000 i publiken. På scen stod Kylie Minogue och Chaka Khan. Mitt i allt det gick vi in, i folkdräkt, med Benny, och spelade en polska från Bingsjö som heter »Hjortingen«. Det jublet man möttes av, det var helt osannolikt. Det var bland det största jag varit med om.

– Utan Benny hade den här sortens musik aldrig nått ut till så många människor. När han spelade folkmusik med oss kom den ju fram i ljuset. Där han är, där är ljuset.

Arkitekten Mats Edblom berättar en liknande historia. När han 2008 såg hur Stockholms stad ville att man skulle bygga om Slussen blev han så arg att han skrev en insändare på rim i Dagens Nyheter som avslutades: »Värre kan det inte bli. Skam och förbannelse över de nidingar som gör detta.« Därefter arbetade han fram ett alternativt förslag, som han ställde ut i Konstakademins lokaler på Fredsgatan.

Tyvärr tvingades han snart konstatera att det inte var särskilt många som brydde sig om frågan.

Men en dag, tre år efter att Edblom skrivit sin protestdikt, klev Benny Andersson in i visningslokalen.

Några dagar senare fick Mats Edblom ett telefonsamtal.

– Vi konkurrerade ju med staden som hade så storartade planer och modeller, säger han. I det sammanhanget var vår lilla modell inte så effektiv. Det är dyrt med riktiga modeller. Benny erbjöd sig att betala. Men det var faktiskt inte hans största bidrag.

Benny Andersson skrev en debattartikel i DN, där han kallade finansborgarrådet Sten Nordin marodör, han drog ihop namnstarka personer som Marianne Lindberg De Geer,  Stellan Skarsgård och Lena Endre och bjöd in till en informationskväll om »Kulturslussen« på sitt hotell Rival. Efter att han, i protest, begärt att hans porträtt på Arlanda skulle plockas ned fanns det knappast någon i Sverige som inte var insatt i kritiken mot Slussenförslaget.

Runtom i Sverige finns ett otal personer som kan berätta liknande historier om hur de kämpat med något obskyrt som inte fått luft under vingarna, när de fått ett osannolikt vältajmat telefonsamtal från Benny Andersson.

Den fattige konstnären Peter Johansson – vars verk bland annat består av fotografier av honom själv i svenskfärgad bikini och stående Pippi Långstrump-flätor – visste att Dalarnas museum var intresserade av hans verk, men att de saknade resurser.

När Benny Andersson, en beundrare av Peter Johanssons verk, fick veta det gav han Dalarnas museum möjlighet att själva välja bland Peters verk. Benny betalade.

Per Gudmundson, verksamhetsledaren på Folkmusikens hus i Rättvik, satt på sin arbetsplats nedanför ett fotografi på spelmannen Höök-Olof Andersson och förberedde ett pressmeddelande om att Folkmusikens hus hotades av nedläggning på grund av indragna EU-medel när Benny Andersson ringde.

Häromåret skrev Benny musiken till en obskyr pjäs av Kristina Lugn på lilla Orionteatern. Eller rättare sagt: den hade varit obskyr om han inte skrivit musiken.

I slutet av 2012 var författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg bekymrade eftersom filmatiseringen av deras ungdomsfantasyroman »Cirkeln« verkade rinna ut i sanden. De kom inte överens med producenterna och visste inte hur de skulle komma vidare.

Samtidigt läste Benny Anderssons son Ludvig boken och gillade den så mycket att han gav den till sin pappa. Kort därpå blev det klart att Benny och Ludvig startat ett produktionsbolag och var beredda att bekosta och producera filmen.

Kapitlet som saknats i berättelsen om Benny Andersson handlar om hur han konsekvent sökt upp och stöttat människor som befinner sig väldigt långt från den kommersiella mittfåra som gjort honom berömd. En måste leta noga för att hitta ett mindre parti, ett mer obskyrt friluftsintresse, en mindre populistisk samhällsfråga eller ett smalare konstnärskap än de som Benny Andersson valt att stötta.

Det intressanta är att det inte bara handlar om vanlig mecenatverksamhet för smala kulturprojekt. Om man studerar de senaste årens intervjuer med Benny Andersson skymtar – bakom den där gamla bilden som vägrar att förändras – en annan person. Denna person tycks nästan vilja ta avstånd från det han själv har förknippats med. I en intervju med TT:s Carl Cato häromåret lät han som ett eko av Abbas gamla kritiker:

– Jag tittade på »Idol« en gång i början eftersom min gamle polare Clabbe var med i juryn. […] Jag gillar inte ytligheten. Alla är där för att försöka göra intryck och det har de ingen glädje av i det verkliga livet som artister. Det börjar bli överfullt av posörer, det är väldigt få som är intresserade av att uttrycka något i de där sammanhangen.

I ett samtal med den brittiske radiovärden Alex Belfield 2010 hävdade han att han inte tycker att något bra har kommit ur Eurovision Song Contest efter 1974.

Gång på gång har han dessutom sagt saker som vittnar om att hans donationer bottnar i en politisk övertygelse. När Dagens Nyheter nyligen bad honom att ge ett kort enkätsvar om att kulturens innehåll alltmer styrs av pengar och publiksiffror sa han:

– Det här är väl helt i linje med vad moderaterna anser att kultur ska vara, så det är inget att förvånas över. Det är uppåt väggarna att kulturarbetare ska bli entreprenörer. Jag tycker inte om det. […] Vi får hoppas på en ändring 2014.

Filantrop? »I dag skärs det i alla kulturbudgetar. Och i Sverige finns ingen tradition att sponsra kultur. Därför görs färre storslagna konstnärliga projekt än någonsin. I det klimatet blir Benny Andersson exceptionell«, säger konstnären Peter Johansson om Benny Andersson.

Till tidningen Vi:s reporter Kristina Lindström sa han 2010 att han tycker att det, som miljardär, är en skyldighet att betala skatt i Sverige:

– Men det har blivit ett samhälle där ordet solidaritet är utplånat. Det betyder inget längre. Girigheten har tagit över.

Om du någon gång talar längre en kvart med någon som arbetade med Abba är det troligt att de kommer att börja älta hur orättvist behandlade och omskrivna de blev av proggrörelsen för fyrtio år sedan. Och sätter de väl i gång är risken stor att de aldrig slutar.

Benny Andersson själv har dock inte ha fastnat i otacksamhet mot proggarna. Han har snarare omfamnat deras ideal. Kanske är det där inte så oväntat om man vet hur hans umgänge ser ut. Bland Benny Anderssons vänner finns i dag flera uttalade vänstersympatisörer som Marie-Louise Ekman, Kristina Lugn – och numer även Gudrun Schyman. Förgrundsfigurer i den rörelse som kritiserade Abba på sjuttiotalet.

I en DN-intervju med Jerker Virdborg sa Benny  Andersson häromåret: »Jag kan sakna att jag inte deltog mer i samhällsdebatten under sextio- och sjuttiotalen för jag är intresserad av att följa med i vad som händer i samtiden. Men på den tiden var jag helt uppfylld av hur det skulle låta. Här har vi en sång, hur ska vi handskas med den på bästa sätt?«

Trots att han gång på gång ger uttryck för liknande åsikter lär moderata ungdomar fortsätta att spela hans Abbalåtar på sina fester. Och trots att han donerar miljonbelopp till smala kulturprojekt för att han tycker att regeringen inte tar sitt ansvar lär han även i framtiden omskrivas som »vanlig«.

Den offentliga berättelsen har stått still, trots att Benny Andersson har förändrats.

Möjligen gav han häromåret svaret på vad hans metamorfos beror på, när Expressens Cecilia Hagen frågade om han förändrats av att bli så rik. Benny Andersson svarade:

– Möjligtvis till det bättre. För att man kan bekymra sig om saker som faktiskt betyder något. När man inte behöver bekymra sig om att få ihop till hyra och mat för dagen kan man lägga kraft på andra saker.

Kanske finns det egentligen ingen konflikt mellan den gamla kommersiella Benny och den nya kulturradikala Benny. Kanske är den ena en förutsättning för den andra. Som om pengarna har gjort Benny Andersson till proggare.

Texten är baserad på intervjuer med ett tjugotal människor i Benny Anderssons närhet, otaliga pressklipp, tv- och radiointervjuer samt böckerna »Abba – The Story«, »Benny’s Road to Abba«, »Cadillac Madness – den otroliga berättelsen om The Hep Stars« och »Min pappa hette Stikkan«.

Bakgrund | Miljoner läggs på hög i Bennys imperium

Nyckelbrädan AB rymmer bland annat hotell, musikalproduktioner och filmrättigheter.

En nyckelbräda är en planka med krokar där man hänger upp sina olika nyckelknippor. Det är också en skojfrisk översättning av det engelska ordet för »keyboard« – det som på svenska vanligen kallas för klaviatur. Sannolikt ligger den sistnämnda tankegången bakom Benny Anderssons beslut att döpa moderbolaget i sin bolagsgrupp till Nyckelbrädan AB.

Det är en välmående liten koncern som Andersson byggt upp. Där finns hans musikstudio på Skeppsholmen, hans skiv- och filmbolag, de olika musikalproduktionerna »Chess«, »Mamma Mia!«, »Kristina från Duvemåla«, hotellet Rival i Stockholm, en stuteri-rörelse med galopphästar samt rättigheterna från Abba-låtarna.

Under de fem åren från 2007 fram till 2011, året för det senaste offentliga bokslutet, summerade koncernen intäkter till 1,1 miljarder kronor. Vinsterna varje år pendlar mellan 50 och 100 miljoner.

Benny Andersson var själv helägare till koncernen fram till 2011. Då dyker även sonen Ludvig Andersson upp i ägarlistan, med en aktiepost på 5 procent av kapitalet och ungefär hälften av rösterna. Benny och Ludvig Andersson har också startat filmbolaget RMV Film AB, bland annat för filmatiseringen av boken »Cirkeln«.

Bara en mindre del av vinsterna genom åren har delats ut till ägarna. Aktieutdelningen var 14 miljoner 2011, och 20 miljoner vardera åren 2010 och 2009.

Det mesta av vinsterna genom åren har annars lagts på hög. Det egna kapitalet uppgår till 400 miljoner. Koncernen saknar nästan helt skulder.

Nästan hela bolagsstrukturen ligger i Sverige, via ett dussintal dotterbolag. Gruppen äger mindre andelar av de två brittiska bolagen Littlestar Ltd (»Mamma Mia!«) och Three Knights Ltd (»Chess«), liksom det amerikanska Ki Chi Saga LP (sannolikt »Kristina från Duvemåla«).

Om Benny Andersson äger några större tillgångar direkt som privatperson, vid sidan av Nyckelbrädan-koncernen, har inte Fokus lyckats utröna.

Bakgrund | Tungviktare i Slussenbråk

Benny Anderssons senaste drag i slaget om Slussen i Stockholm.

Den 12 juni publicerade DN en debattartikel signerad av bland annat Benny Andersson, som varit engagerad i Slussendebatten under lång tid. I texten presenteras en opinionsundersökning där en förkrossande majoritet av stockholmarna föredrar Benny Anderssons Slussenlösning: att först riva och sedan bygga upp Slussen så som den ser ut i dag.

Samma dag kallar kultur- och fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp) på sin blogg mätningen »ett skolexempel på en riggad undersökning«.

I december 2012 upphävde mark- och miljödomstolen kommunfullmäktiges beslut om detaljplanen. Stockholms stad har överklagat domen till nästa instans. Domen om Nya Slussen kommer tidigast i september. Under tiden fortsätter arbetet med att förbereda för bygget av nya Slussen.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera