Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Drömmen om Monica

Monica Zetterlund går igen i Edda Magnasons filmtolkning.

»Jag gillar kontrasten mellan något slags Pippi Långstrump-personlighet blandat med en sval medveten vuxenhet. Att hon kunde göra folkliga nummer, nästan buskis, och samtidigt uppträda som en så enormt sofistikerad sångerska i fina miljöer. Att hon kunde växla så obehindrat«.

Sångerskan Edda Magnason njuter av den sista tiden som är kvar på det långa arbetet med kommande filmen »Monica Z«, som får premiär i september. Hon spelar huvudrollen, en ung Monica Zetterlund med anställning i telefonväxeln i Hagfors, omgärdad av käckt femtiotal, frisk rastlöshet och optimism. En Monica som mer än något annat vill ut i stora världen och sjunga jazz.

– När ett liv slutar så dramatiskt som hennes, så är det lätt att man glömmer vad hon faktiskt åstadkom som artist. Att annat tar över. Men hon hade ju ett otroligt driv. Att komma som hon från en liten stad och våga allt det hon gjorde – och på den tiden – det kräver verkligen mod.

Det var 2005 som Monica Zetterlund gick bort, i en brand i sin lägenhet på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Larmet kom den 12 maj, klockan 17.46. En halvtimme senare bars hennes livlösa kropp ut av rökdykarna. Hon blev bara 67 år.

Hennes liv har blivit till dokumentärer både i radio och teve, självbiografi och biografi. Men i september går ridån upp för den första spelfilmen om Monica Zetterlund. En stor satsning för filmbolaget Stellanova, som inbringade det största produktionsstödet av alla i fjol från Svenska filminstitutet.

Debuterande skådespelaren Edda Magnason är själv född 1984, ungefär vid den tidpunkt då antalet nyinspelningar började överskuggas av samlingsskivor i Zetterlunds utgivning. Den kanske mest hyllade av Monica Zetterlunds skivor, »Waltz for Debby«, med Bill Evans Trio, kom tjugo år tidigare.

Det var efter en välgörenhetsspelning på Södra teatern som en bekant till filmteamet bakom Monica Zetterlund-filmen kom fram till sångerskan Edda Magnason och uppmanade henne att söka rollen. Vännen tipsade rollsättaren också, vilket ledde till frågan om hon ville provfilma.

För Edda började det som en lek, ett lustfyllt besök i en värld där hon inte hade några ambitioner.

– Nä, Jag har aldrig ens spelat teater. När det var drama i skolan spelade jag piano istället, jag minns att någon gång kom jag undan genom att skriva en ouvertyr.

Fast lite övade hon. Hon tränade på rikssvenska och värmländska. Och målade beige läppstift och rökte en cigg för att komma i rätt stämning. Varje gång bad de henne komma tillbaka. Varje gång var de färre och färre som tävlade om rollen.

– Och det blev mer och mer på blodigt allvar. Jag skulle visa alltmer avancerade känslomässiga grejer och samtidigt kom möjligheten att få göra det på riktigt närmare. Till slut var det ingen lek längre. Jag ville verkligen ha rollen.

Danske regissören Per Fly var egentligen inte alls intresserad av att besätta rollen med en sångerska som liknade Monica Zetterlund. Han letade efter en skådespelare. Men när han prövade Edda hände något. Hon hade rätt utstrålning. Redan på första provfilmningen.

– Hon hade en fantastisk gåva. Jag var lite rädd, för med så här oprövade personer kan magin ibland ta slut när de blir duktigare och börjar förstå vad de gör. Men jag tycker att hon klarade det bra.

Edda fick rollen och firade med ett ostron.

– Jag gillar inte ostron, men jag tänkte att jag måste festa till det, så jag beställde in ett och tvingade i mig.

Edda skrattar.

– Det var rätt äckligt faktiskt.

Glädjen övergick rätt snabbt i fokus på uppgiften, och en lång period av studier, träning och klänningsprovningar tog vid.

Underhållaren. På 1960-talet slog Monica Zetterlund igenom på allvar. Här vid ett besök 1966 i SVT:s »Hylands Hörna«.

Filmen om Monica Zetterlund startar på jazzklubben Nalen i Stockholm. Man har stuvat om rejält i Monica Zetterlunds biografi, men vi befinner oss någonstans i det tidiga sextiotalet. Ännu är Monica anställd i telefonväxeln i hemkommunen Hagfors och åker buss i skytteltrafik för att komma ut och spela. Tidigt gift, och skild, med dottern Eva-Lena som följd.

Efter konserten uppvaktas sångerskan av en amerikan som bjuder henne att komma över och sjunga i New York, ett erbjudande hon inte kan tacka nej till, hur mycket hon än lovat att stanna hemma över julen med sin dotter hos föräldrarna i Hagfors.

Mannen som frågat är pianisten, producenten och jazzskribenten Leonard Feather och det dröjer inte länge förrän Monica står på scenen med Tommy Flanagan på en klubb på övre Manhattan. Hon hälsar honom ödmjukt – det är han som brukar ackompanjera hennes förebild Ella Fitzgerald och hemma i Hagfors har hon alla hans skivor.

– Scenerna i New York var det första vi spelade in, berättar Edda Magnason. Så det var en »hardcore« början. Det var både superglamouröst – jag i guldklänning med ett helt filmteam amerikaner med sina walkie talkies – och ett jäkla slit. Tio dagar hade vi.

– Jag minns en grej, när vi efter att vi hade spelat in jazzscener i tolv timmar var tvungna att få gryningsljuset över broarna till Brooklyn, för scenen när Monica kommer till New York. Jag satt och sov i bilen, och så fick de väcka mig för tagningen: »Se nu bubblande och nyfiken ut och titta ut genom fönstret.« Sådär kunde det vara.

Edda är påtagligt lik Monica Zetterlund i sin nätta bleka sextiotalsklänning med kofta. Den blonda svalkan kontrasterad med ett par rejäla glasögonbågar. Det är så här Zetterlund ser ut vid intervjutillfällena från tiden.

Därför är det skönt när hon pratar på sin ännu rätt opolerade skånska. Säger »ja-a« som med ett kort a, fast utdraget. Fnittrar över hur hon gick runt i Stockholm och beställde caffe latte och provade skor på stockholmska.

– Det kändes som om jag bedrog folk. Som »ska jag inte berätta att jag inte är mig själv?« Jag måste det, liksom.

När vi träffas har hon just kommit hem från filmfestivalen i Cannes där hon gjort promotionspelningar på stranden med bandet från filmen, sjungit »Monicas vals« och »Vad en liten gumma kan gno« för den samlade filmbranschen. Det är andra året bolaget Stellanova presenterar filmen i Cannes, och den väldigt svenska historien om Monica Z har sålts till en rad europeiska länder.

Men lagom till att vi andra närmar oss filmen, så håller den på att blekna för Edda själv. Det är smärtsamt.

– Det är så länge jag har haft hela min palett av känslor framme, redo att användas. Så att regissören kan säga så här: »lägg i femmans växel nu eller nej vänta, lägg i trean. Vi tar en tagning till och så testa att tona ner det lite eller tona upp det.« Ena sekunden ska du slita ut hjärtat. Nästa är du sprudlande glad. Det tar en månad innan allt går in i en igen och man blir lite mer samlad.

Edda Magnason kallar det för känslomässig dressyr. Hon känner igen den från känslan när man spelar in musik, men det här är svårare för här är ingenting privat, man kan inte sitta i fleecetröja, utan »hela ens väsen ska vara med«.

– Efter alltihop var jag lite vimmelkantig. Det var svårt att gå hem till det vanliga livet. Jag behövde någon slags brygga.

Bryggan blev en resa till Kanada där arbetet med en tredje skiva gick i gång. Och ett nytt äventyr fick sin början.

Egentligen är Edda Magnason låtskrivare och sångerska. Barndomens klassiska pianospel har hon tagit med sig till en slags egensinnig pop som ofta jämförs med Björks eller Maia Hirasawas musik och som har influenser både av jazz och folkmusik. Hennes första soloalbum, »Edda Magnason« kom 2010 och gillades av kritikerna. I Aftonbladet kallades man henne en ny Franz Schubert –för pianot, fantasierna och de brutna ackorden.

Men redan innan dess var hon välbekant för många, hade turnerat med sin dåvarande pojkvän Emil Jensen och sjungit på hans plattor.

På våren 2011, samma år som hon fick rollen som Monica Zetterlund, kom uppföljaren »Goods« som hyllades överallt. Aftonbladets Mikael Strömberg skrev att »Det är folkmusik, teater, poesi, barnvisa, pop, jazz, klassiskt. En låt kan starta i ett impressionistiskt piano, Claude Debussy sound-a-like, flyta ihop med en Bollywood-stråke, och blomma ut i en rockig refräng. Det går inte att sluta lyssna eftersom man aldrig vet vad som väntar bakom nästa taktstreck.«

Svenska dagbladet tyckte det ekade av Frank Zappas kammarmusik och gav liksom många andra kritiker albumet en femma.

Nu är skiva nummer tre i stort sett klar, men den ges inte ut förrän nästa år. Den får inte krocka med soundtracket till filmen. I år väntar spelningar med filmbandet. Regissören Per Fly hade velat göra något med musik länge, blev regissör först sedan han upptäckt att talangen inte räckte för en karriär som jazzmusiker. Så mycket krut har lagts på filmmusiken, med pianisten/dirigenten/kompositören Peter Nordahl som producent. Edda konstaterar nöjt att det är »riktigt folk«.

Jag kan inte låta bli att fråga om hon känner sig lockad att göra bredare musik för att tillfredsställa sin nya månghövdade publik. Hon svarar bestämt nej. Hon gör det hon vill göra. Men vill slå fast att det inte har något egenvärde för henne att göra »smal« musik.

– Alla tror att det man gjorde för länge sen är det mest äkta. Varför skulle det vara det? Man utvecklas ju hela tiden.

Multikonstnären. Edda Magnason är framförallt musikartist och sångare som har släppt två soloalbum.

För den här skivan har hon bytt från indiebolaget Adrian music i Malmö till globala Warner. Vad betyder det då?

– Det betyder jättemycket. Det ger mig mer resurser och större möjligheter att förverkliga det jag vill. Jag får mer tid i studion och sen har jag lärt känna fantastiska musiker här i Stockholm som är med. Så det är stor skillnad.

I gestaltningen av Monica Zetterlund är det mycket som bottnar i hennes egna erfarenheter som musiker. Förhållandet till musikerna, snacket i turnébussen, men också utsattheten i att stå längst fram på scenen.

– Den har jag ju härdats i sen jag satt som tioåring och skulle spela klassiskt piano inför en fullsatt salong – fingrarna darrar och man ska hitta rätt tangenter. Det är den hårdaste skolan i att behärska nervositet.

I filmen möts Monica Zetterlund under sina första spelningar i New York av ohöljd rasism och sexism. Den första kvällen hon står på scen med tre svarta musiker reser sig flera i publiken upp och går. Och när hon bjuder musikerna att dela hennes loge, får de sparken.

I Klas Gustafsons biografi över Monica Zetterlund, »Enkel vacker öm«, framgår det dessutom att producenten som bjudit in henne, Leonard Feather, vill bli tackad för hjälpen medelst samlag. Scenen är inte med i filmen. Men det är Monicas besvikelse – som är enorm. Dels över hur man ser på svarta och vita, kvinnor och män, dels över att hon förväntas betala karriären med sin kropp. Till det att hon recenseras för sitt utseende, inte för sin sång.

Edda Magnason ser situationen som »ofattbar« och vill inte på långt håll likna sina egna villkor i musikbranschen vid Monica Zetterlunds.

– Alla är mycket mer medvetna idag – herregud!

Fast en tveksamhet bryter sig in.

– Även om det fortfarande i musikbranschen idag är så att nittio procent av alla producenter är snubbar så är det en annan … i alla fall nu … lite annorlunda. Fast det är fortfarande ganska mansdominerat. Om man tar producenter, inspelningstekniker, alla de där yrkena som är bakom kulisserna är oftast män. Så är det ju fortfarande.

Den jämställdhetspolitiska utredningen av scenkonsten, »Plats på scen« från 2006, visade att av alla scenkonstens områden var musiken sämst på kvinnlig representation. Efterföljande rapporter visar att män fortfarande några år senare får tre fjärdedelar eller mer av resurserna, oavsett om det handlar om anställningar eller bidrag till fria grupper, och jazzområdet är absolut värst.

Nu ska man inte tro att filmen »Monica Z« är någon politisk pamflett. Den är istället ett personligt porträtt av en kvinna, en konstnär och en tid. Det verkar som om manusförfattaren Peter Birro har kastat ner alla ingredienserna från Monica Zetterlunds sextiotal, och lite från sjuttiotalet, sen rört om, funderat och rört om igen.

Här finns uppväxten i jantelagens Värmland, där man inte ska tro att man är något. Raden av genombrott, från Nalen till New York, samarbetet med hennes absoluta idol och tidens kanske största jazzstjärna, Bill Evans. Hon får möta Ella Fitzgerald i Harlem och bli uppraggad av Miles Davis. Här finns sextiotalets glada kulturparty, en evig sommarnatt fylld av kollegor som Beppe Wolgers, Hasse&Tage, Lena Nyman och Vilgot Sjöman, Monica Nielsen.

Men här finns också mörker. Det dåliga självförtroendet. Misslyckandena. Ångesten över sveken mot dottern. Det omättliga bekräftelsebehovet.

Flera roller. Monica Zetterlund spelas av Edda Magnason, som också sjunger alla hennes låtar i filmen.

Det är inte så noga med årtalen. Pojkvänner från olika perioder trängs ihop. Vilgot Sjöman får göra »Jag är nyfiken – gul« under tiden han är Monicas pojkvän. Dottern Eva-Lena växer aldrig.

Huvudspåret är berättelsen om en konstnär som får betala dyrt för att realisera sina drömmar. Som ju större hon blir på scenen och ju mer hon vågar gå sin egen väg, går sönder allt mer. Vid sidan av konstnärskapet löper en kärlekshistoria med förhinder mellan henne och basisten Sture Åkervall (som Monica Z gifte sig med 1974), där hindren utgörs av en lång rad mindre välvalda eller konstruktiva mansaffärer. Sture spelas av Sverrir Gudnason som slog igenom i Peter Birros teveserie »Upp till kamp« från 2007.

I botten ligger att alla som ser vet hur det slutar egentligen. Och det sorgliga i att en så älskad människa aldrig kunde älska och ta vara på sig själv. Kanske är det den främsta förklaringen till att man behöver så mycket näsdukar när Edda Magnason vid filmens vändpunkt ställer sig och sjunger Olle Adolphsons »Trubbel«:

»Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor

Nu surrar bin, och fåglar sjunger överallt

Nu stryker vinden genom trädens höga kronor

men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt.«

Filmen går aldrig hela vägen. Den stannar långt tidigare, i ett i mitt tycke besynnerligt lyckligt slut som möjligen också kan läsas som en i det här sammanhanget svårförklarad hyllning till kärnfamiljen.

– Jag tycker att slutet visar att filmen är nästan som en dröm om Monica, där man försöker fånga hennes atmosfär. En hyllning och en kärlekshistoria om Monica.

Åren med Zetterlund

Klicka för att förstora:

Fakta | Edda Magnason

Född: 1984, med skånsk mamma och en isländsk pappa.

Uppvuxen: I Fyledalen utanför Ystad i Skåne.

Skoltrick: Att slippa teater genom att erbjuda sig att spela piano, och då och då skriva en ouvertyr.

Skivdebut: Med »Edda Magnason« 2010. Följd av »Goods« året efter. Hennes egen genrebeteckning är crossover-pop.

Hobby: Hantverk/design. Formger sina egna konvolut, ibland också lampor, kläder och smycken.

Okänd merit: Har jobbat i hemtjänsten.

Aktuell: I rollen som Monica Zetterlund i filmen »Monica Z« som går upp på biograferna den 13 september.

Gör i sommar: Lanserar filmen och förbereder sig för musikföreställningen »The feeling of going« på Malmöoperan, med Sigur Ros-sångaren Jonsi.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera