En portion förnekelse

Text:

Foto: Fredrik Sandberg/tt

Inom loppet av en halvtimme i onsdags morse hade Anders Borg presenterat sin vårbudget och Riksbanken lämnat sitt räntebesked.

En oförändrad reporänta och en finansminister utan nyheter.

En nedjusterad tillväxtprognos och en nedjusterad räntebana.

Det är som sädesärlan om våren, som varje år återvänder till samma ställe vid samma tidpunkt.

Lika förutsägbar är Sveriges ekonomiska politik.

Även när finansministern meddelar att regeringen inte kommer att sänka skatten är det skatten man pratar om. Och inte vilken skatt som helst.

I snart två mandatperioder har skattedebatten handlat om en sak – inkomstskatten – och frågan har framställts som strikt digital. Antingen höja eller sänka. Regeringen har drivit igenom sina jobbskatteavdrag och oppositionen har opponerat sig lagom. Enda gången det verkligen bränt till var huruvida brytpunkten för statlig inkomstskatt skulle höjas med en dryg tusenlapp eller inte. Steg för steg har de närmat sig varandra och till sist kolliderat. Lagom till valet har socialdemokraterna köpt alliansens inkomstsänkningar och moderaterna utropat skattesänkningsstopp de närmsta åren.

Som vanligt handlar det om medianväljaren, den centripetalkraft som svensk politik kretsar kring. Tidigare trodde partierna att storstädernas medelklass ville ha mer i plånboken, nu att de oroas över sjunkande skolresultat. På ytan ser det ut som en kursändring i debatten, tillbaka till tiden före alliansen, när skattesänkningar nu återigen ställs mot välfärden. Men även om svaret har skiftat så är frågan fortfarande densamma: Ska inkomstskatten höjas eller sänkas?

Jo, nog borde de som tjänar över 40 000 i månaden betala mer, föreslog miljöpartiet tidigare i år, för att finansiera skolsatsningar.

Nej, har Anders Borg sagt och i stället velat korrigera upp punktskatterna på alkohol, tobak och fordon – allt för att kunna behålla det jobbskatteavdrag som han beskrivit som sitt främsta politiska verktyg.

Det är som om det endast fanns en skatt i Sverige, skatt på arbete, och kanske på sin höjd någon enstaka konsumtionsskatt. Som om skatt på kapital – bolagsskatter, fastighetsskatt, avkastning på kapital – inte existerade. Eller åtminstone inte borde existera.

Trots en allt större politisk konsensus, tvärs över blockgränsen, om behovet av mer resurser till välfärden är det inget av riksdagens åtta partier – med undantag för vänsterpartiet som drivs att rent ideologiska skäl – som ens vill diskutera kapitalskatterna. Sådana skatteförslag lyser med sin frånvaro i veckans vårbudget från Anders Borg och lär med största sannolikhet saknas även i socialdemokraternas och miljöpartiets kommande skuggbudgetar.

En förklaring är givetvis medianväljaren; inga skatter var så ogillade som fastighetsskatten och arvsskatten senast SOM-institutet mätte svenskarnas åsikter i frågan. Men det finns också en djupare förklaring till den svenska skattepolitikens enögdhet, som sträcker sig en 15 år tillbaka. Det var då, i slutet av 1990-talet, som företagsledare och skatteexperter slog larm om att den tilltagande globaliseringen med nödvändighet ledde till en hård skattekonkurrens. Om inte kapitalskatterna sänktes kraftigt, löd argumentationen, skulle företag och nyckelkompetens lämna Sverige. Det utmålades som det största hotet mot svensk ekonomi.

Ekonomen Klas Eklund skrev boken »Jakten på den försvinnande skatten« där han konstaterade att de rörliga skattebaserna – kapital och kapitalstarka personer – skulle bli allt svårare för att inte säga omöjliga att beskatta. Jan Herin, chefsekonom på arbetsgivarföreningen Saf, talade om »de fyra f:en« – snart skulle staten bara kunna beskatta det som inte kunde fly över nationsgränserna: »fastigheter, föda och fattigt folk«. Enligt ledande ekonomiska modeller var den optimala kapitalbeskattningen i en global ekonomi lika med noll, och alla länder var dömda att hamna där förr eller senare och ju snabbare desto bättre.

»Race to the bottom«, sa man, och politikern började vandra den inslagna vägen. Olika särintressen drev på, och de hade inte svårt att hitta exempel på att just deras skatter hade skadliga och orättvisa effekter. Pensionärer som tvingades lämna sina villor på grund fastighetsskatten och landets rikaste familjer som slapp undan förmögenhetsskatten.

Magdalena-Andersson

Magdalena Andersson, socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson, kritiserade stora delar av Anders Borgs budget men inte de skatter regeringen tänker höja. 

En efter en försvann så kapitalskatterna. Socialdemokraterna tog bort arvs- och gåvoskatten 2005. Alliansen slopade både förmögenhetsskatten och fastighetsskatten 2007, men behöll samtidigt det lukrativa ränteavdraget. Till många nationalekonomers stora förtret; senaste i veckan gick Borgs tidigare rådgivare Robert Boije – nyutsedd samhällspolitisk chef på fackförbundet Saco – ut och kritiserade att regeringen lät avdraget vara kvar. Dessutom sänktes bolagsskatten för aktiebolag i två steg, från 28 ner till 22 procent, och ägare av fåmansbolag gavs skattelättnader.

Tillsammans med alliansregeringens jobbskatteavdrag har det inneburit en smärre revolution. Sverige har gått från att ha världens högsta skattetryck på en bra bit över 50 procent av BNP till dagens under 45. Numera sticker Sverige ut på helt andra sätt: bolagsskatten ligger under snittet i både EU och OECD, få andra EU-länder saknar helt arvs- eller gåvoskatt och den kommunala fastighetsavgiften är betydligt lägre än fastighetsbeskattningen i jämförbara länder.

Andra stater har gått åt samma håll men Sverige har på många sätt gått längst.

Trots att det politiska käbblet i två mandatperioder handlat om regeringens jobbskatteavdrag är faktum detta: Sverige beskattar arbete mer och kapital mindre än EU-länderna i genomsnitt. Runt 60 procent av statens skatteintäkter kommer från arbete, nästan 30 procent från momsen och bara runt 10 procent från kapital.

Så visst kan man säga att det har det blivit ett »race to the bottom«, men frågan är om utvecklingen var så oundviklig som många trodde i slutet av 1990-talet, och fortfarande verkar tro i dag.

Modern skatteforskning har numera nyanserat bilden av att det enbart är lägst bolagsskatt som avgör var företagen lokaliserar sig. Minst lika vikiga faktorer är god infrastruktur, fungerande samhällsinstitutioner, företagskluster, välutbildad arbetskraft och närheten till hemmamarknader.

Spencer Bastani, nationalekonom vid Uppsala universitet och expert på optimala skattesystem, konstaterade nyligen i en rapport från fristående tankesmedjan Global Utmaning att bolagsvinster och kapitalinkomster kommer att kunna beskattas relativt högt även i framtiden.

Redan nu kan man slå fast att scenariot om att rörligt kapital inte skulle kunna beskattas aldrig blev verklighet. Även om bolagsskattenivån globalt sett har gått ner de senaste decennierna så har intäkterna från bolagskatten inte minskat i förhållande till BNP, enlig statistik från OECD. Detta kan förklaras av att staterna samtidigt varit duktiga på att strama åt företagens möjligheter till avdrag och avskrivningar, och därmed breddat skattebaserna så att fler företag betalar skatt.

Dessutom har snaran kring skatteparadisen långsamt stramats åt.

Blickar man internationellt kan man faktiskt börja skönja en vändning i den neråtgående skattespiralen. För tredje året i rad har industriländernas skatteintäkter ökat i förhållande till BNP. Det handlar dels om breddade skattebaser, som en effekt av att ekonomierna har återhämtat sig efter finanskrisen, men också om höjda skatter. Inte minst kapitalskatter i olika former. Euroländer har förhandlat fram en skatt på finansiella transaktioner. Tyska Bundesbank föreslog tidigare i år en engångsskatt på privat kapital för att lösa statsfinansiella kriser, och IMF-ekonomer konstaterade härom månaden att »den kraftiga försämringen i offentliga finanser i många länder har återupplivat intresset för en kapitalskatt«.

Dock inte i Sverige. Bör tilläggas.

Här är en höjning av skatten på en snusdosa med 2 kronor och 50 öre finansminister Anders Borgs största nummer när regeringen lägger fram sin vårbudget – samt ett löfte om att inte höja inkomstskatten. Mer än så tål tydligen inte medianväljaren.

Eller hur ska man annars tolka att även oppositionen spelar på samma planhalva, där skattepolitiken reduceras till en enkel fråga om att höja eller sänka skatten på lön. Inte den mer komplexa frågan om vad som faktiskt går och bör beskattas – arbete eller kapital?

Fakta | Gapet ökar

Så mycket skatter på arbete respektive kapital har statskassan dragit in 2000–2013.

Grafik-liten