Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Förloraren. Om Stefan Löfven blir statsminister så blir det med historiskt lågt väljarstöd.

Inrikes

Kamrat 25 procent

Stefan Löfven lär nog inse valets viktigaste sanning när han ser Gudrun Schyman i tv-rutan på söndag. Socialdemokraterna kan inte längre bygga väljarkoalitioner.

Det var en märklig procession som knallade gatan ner, elva mörka kostymer och en lila klänning, åtta dagar till val. De skulle till kyrkogården. Högtidligt som fan, fast ändå inte, arbetarrörelsen i ett nötskal.

Stefan och Sigmar. Två stadiga pojkar och ett pressuppbåd.

De tyska säkerhetsvakterna stirrade nervöst neråt Sveavägen. Ska man betrakta de svenska socialdemokraterna hade de nog rätt perspektiv –  kontinentens. Vi är Vatikanen häruppe, vare sig vi vill inte. En sosse från Tyskland – som Sigmar Gabriel, vicekansler därnere – tycker också att Fredrik Reinfeldt kommer från det socialdemokratiska påvedömet Sverige. Det är omvända världen. Från Rom har det under två tusen år spridits kunskap och kultur över kontinenten, men närmar man sig arbetarrörelsen inser man strax att strömmarna går från norr till söder. Utser partiet en ny man – det brukar vara det – till ledare i Stockholm vallfärdar strax män och kvinnor norrut för att få del av de senaste utsagorna.

Vad svenskarna gjort, vill britterna och italienarna och fransmännen och tyskarna göra.

Det finns en förväntan på svar. Hur agerar vi i den här nya världen? Ni som vet? Ni som tagit makten på era axlar och varit radikala och fått folket att välja er åter?

Stefan och Sigmar korsade Sveavägen och drog med följet upp på Kammakargatan. Elva mörka kostymer och en lila klänning.

När det är åtta dagar kvar till val och de svenska socialdemokraterna maximalt klarar av att mobilisera en tredjedel av den valberättigade befolkningen kan man stanna upp en stund där på Adolf Fredriks kyrkogård och fundera på vad som har hänt.

Det är kris i Vatikanen.

Efter åtta år med en borgerlig regering som många människor ogillar och med en frisk vänstervind i nacken kan påven Stefan I inte locka fler väljare än partiet gjort när det varit som allra sämst.

Det kan man tänka på. När det är lördag och kyrkogårdsgruset krasar under svarta lågskor.

Stefan stannade upp en sekund och pekade – hela högerarmen – på Hjalmar Brantings svarta sten. Allt var tyst. Stefan poängterade att här, ser du Sigmar, här vilar Branting. Han som grundade partiet och fick oss till regering. Överklasspojken Branting, som inte klarade av att vara finansminister utan fick magsår och avgick. Nej, det där sista sa Stefan nog inget om, det var så länge sedan. Då när socialdemokraterna inte kunde regera landet.

Elva mörka kostymer och en lila klänning fortsatte runt Adolf Fredriks kyrka och kom till södersidan. Nästa sten. En ljus, vacker sak, med friska blommor.

Olofs.

Vad fan är en Sifo-mätning jämfört med Palme? Det är väl en rimlig fråga om man i två år varit socialdemokratisk partiledare i Sverige och nyss var rätt säker på seger men nu varken vet ut eller in, och det är en lördagsmorgon, åtta dagar kvar, och man är rätt nervös över saken.

Och här, här ligger Palme begravd.

Det är ett jävla påvedöme att ärva.

Stefan Löfven fattade Sigmar Gabriels arm och så stod de en stund och samtalade alltmedan elva mörka kostymer och en lila klänning försökte finna en så otvungen position som möjligt.

De två partiledarena la varsin röd ros på vården. Sedan åkte de ut och bedrev valrörelse.

Påven och pilgrimen från söder.

Svenska socialdemokraterna var länge världens bästa parti. Med en unik förmåga att samla väljare och behålla regeringsmakten. Inget parti i den demokratiska världen, vare sig förr eller senare, vare sig till höger eller vänster, kan mäta sig med de svenska socialdemokraterna.

Mellan 1932 och 2006 var de i regeringsställning i sammanlagt 65 av 74 år. När Stefan Löfven föddes, 1957, befann sig Sverige mitt i vad som skulle visa sig vara en 40-årig oavbruten period av socialdemokratiska statsministrar. Tretton år senare bildade han SSU-klubb hemma i Sunnersta. Då hade socialdemokraterna, för andra gången i historien, egen majoritet i riksdagen.

Räknat sedan den allmänna rösträtten infördes har socialdemokraterna fortfarande ett valresultatssnitt på över 43 procent.

Jämför det med opinionssiffrorna som Löfven läst om i tidningarna på sistone. Han får vara glad om hans parti orkar sig över 30-procentsstrecket på valnatten. Vilket är i nivå med den historiska valförlusten som fick Mona Sahlin att avgå, och fem procent under den försiktiga målsättning som partiets valledare Jan Larsson stakade ut innan jul förra året.

Detta alltså i ett läge där socialdemokraterna har hämtat sig efter alla interna bråk och fått en partiledning vars lugn och ansvarskänsla har hyllats från höger och vänster. Verkligheten borde tala för socialdemokraterna, ändå är partiet och nosar på sitt sämsta valresultat på över hundra år.

Någonting är det som inte stämmer.

Om socialdemokraterna nu får 30 procent i ett läge där alla gamla förutsättningar för  framgång finns kan man fråga sig hur många röster det får när det väl går dåligt. Annorlunda uttryckt: Hur många hästväljare har de egentligen kvar? Lojala kärnväljare som skulle rösta på socialdemokraterna om partiledaren så vore en häst i stället för en svetsare från Ådalen. Kanske 25 procent, kanske 20, gissar opinionsanalytikerna. I dagsläget. Problemet, säger de, är att den siffran kommer att fortsätta sjukna: den unga generationen må vara vänstervriden men få av dem är socialdemokrater.

Det där mantrat lär höras på söndag kväll: de radikala väljarna rundade Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

Fast, riktigt så enkelt är det kanske inte heller.

Den äldsta förklaringsmodellen till socialdemokraternas strukturella kris handlar snarare om problem högerut, och har en del med de gamla framgångarna att göra:

Socialdemokratin uppstod i brytningen mellan bonde- och industrisamhället, i en tid när den framväxande arbetarklassen ställde krav på social trygghet. Krav som kunde tillgodoses tack vare en starkt växande ekonomi under efterkrigstidens gyllene decennier. Så länge man ensamma bara kunde samla arbetarväljare krävdes samarbete med andra partier, helst centerpartiet, vilket gärna ställde upp eftersom de ansåg sig företräda samma typ av människor från små omständigheter som socialdemokraterna. Men så småningom började samhället förändras mer. Och då lyckades partiet med det magiska: att bygga en stor väljarkoalition inom ramen för den egna organisationen.

Genom att binda samman arbetarna och den växande gruppen tjänstemän under en generell välfärdsmodell – ett folkhem – löste partiet ett samhällsproblem. Och skapade ett väljarunderlag som garanterade makt.

Den gamla förklaringen till socialdemokraternas problem handlar om att världen sedan har förändrats igen. Förr var historien på partiets sida, så att säga. Socialdemokraterna greppade makten under den stora depressionen på 1930-talet och dess maktposition stärktes i takt med konjunkturen. Men samma faktorer som gjorde dem unika talar nu mot dem. Industriarbetarna blir bara färre. Tillväxten är inte längre självgenererande. Välfärdsutbyggnaden har avstannat. Och globaliseringen har tagit ifrån politikerna de nationella verktyg som de tidigare hade.

Den här teorin har moderater framhärdat i. Olof Ehrenkrona, chefsideolog i det blå partiet under trettio år, skrev till och med sin bok om det. Om övertygelsen att vad socialdemokraterna än gör så är de körda i framtiden. I sak finns det förstås poänger, men frågan är om verkligheten inte blivit komplex på fler sätt än att socialdemokraterna har utbildat bort sin väljarbas.

Sett i dagens perspektiv är kanske en annan aspekt viktigare för att förstå problemet – det enorma utbudet av partier.

Det politiska landskapet ser helt annorlunda ut i dag. Vad som fram till nyligen såg ut att vara ett gammalt fempartisystem som gick mot ett slags tvåpartisystem, med total dominans av storpartierna på vardera sida blockgränsen, har i stället landat i en total fragmentisering. Efter söndagens val kan riksdagen få sitt nionde parti. Varken författningen eller partierna är anpassade för det.

Den nya verkligheten har gjort det ännu viktigare att bilda väljarkoalitioner – men också svårare. Och egentligen är det i det ljuset frågan om socialdemokratins strukturella svårigheter blir intressant. Ett nytt politiskt landskap borde ju kunna föda nya möjligheter. För de strukturella förklaringarna till trots, mycket handlar ändå om vad man gör. Tittar man på det röda partiets historia går det inte att komma ifrån att de också var skickliga. Tage Erlanders dagböcker vittnar om konstant skräck för att tappa förmågan att prata med sin väljarkoalition, för att bli bortröstad. De var rädda. Men om något var socialdemokratins ledare också under decennier mästare på att utnyttja sina förutsättningar. De kunde öppna dörren såväl åt höger som åt vänster beroende på vad som för tillfället var av maktstrategiskt intresse.

Häri låg också förmågan att suga upp nya väljarströmningar, att kanalisera progressiva krafter in i partiet och därmed också avväpna dem som politiskt hot. 1950-talets fredsrörelse, 1960-talets studentprotester och solidaritetsrörelserna på 1970-talet gick alla samma öde till mötes. Deras frågor blev socialdemokraternas frågor. Mönstret bröts på 1980-talet när miljöpartiet sprang fram ur miljörörelsen – ett parti som snart är jämnstora med socialdemokraterna i Stockholm. Där även feministiskt initiativ ser ut att ta plats i stadshuset. Vilket brukar fungera som en trendmätare för vad som senare händer i övriga landet.

I dag är det uppenbart att socialdemokraterna totalt saknar förmåga att kapitalisera på den vänstervåg som varit, på det ökade talet om ojämlikhet, på antirasismen och feminismen som synts livligt i debatten.

– Både miljöpartiet och feministiskt initiativ har växt fram ur det civila samhället och det är där man måste jobba mer om man återigen ska bli ett parti med högre procent. Det är miljörörelsen, kvinnorörelsen och identitetsrörelsen som nu har fångats upp av andra partier, säger Jesper Bengtsson, chef på den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden.

Konsekvensen är inte bara ett tapp av väljare utan även att socialdemokraterna framstår som omoderna. Inte blir det bättre av att partiet som kallar sig framtidspartiet har en partiledare som om han blir statsminister i så fall blir den äldsta som tillträtt posten sedan Felix Hamrin, vars 49 dagar som statsminister gjort honom tämligen frånvarande i historieböckerna.

Vad kan då påve Stefan I göra? Vad ska Vatikanen komma med för dekret?

När Olof Palme utsågs till partiordförande och statsminister 1969 fick den avgående Tage Erlander frågan om han hade något råd till sin efterträdare.

– Ja, sa Erlander, som då hade suttit 23 år som statsminister, med ett valsnitt på 47 procent: Han bör lyssna till rörelsen.

Lofven-Wallstrom-t-bana

Slut utan spurt. Stefan Löfven och Margot Wallström ser ut att hamna långt ifrån målet om 35 procent i valet på söndag.

Men vad gör man om man inte har någon rörelse längre?

Om nio av tio partimedlemmar har försvunnit sedan storhetstiden och de som är kvar inte förmår att mobilisera massorna ens i valrörelsens slutspurt, vad gör man då? I det nya politiska landskapet gäller inte många gamla regler.

För det första måste man inse att socialdemokraterna inte är ett 45-procentsparti längre och förmodligen aldrig kommer bli det igen.

– Tittar man ute i Europa så ligger svenska socialdemokraterna fortfarande ganska högt, där är snarare 25 procent standard för de stora socialdemokratiska partierna, säger Jesper Bengtsson.

Verkligheten har förändrats. Hittills har den socialdemokratiska politiken inte förändrats i takt med den.

Stefan Löfven har i valrörelsen ägnat mer tankemöda åt hur han ska få ihop en riksdagsmajoritet efter valet än hur man bygger väljarkoalitioner som kan göra socialdemokraterna statsbärande igen. För det krävs politiska förslag som binder samman dagens samhällsklasser. Uppgiften är inte lätt men ett nytt läge kräver nytänkande.

Anne-Marie Lindgren är en av partiets få kvarvarande ideologer. Hon har författat socialdemokratiska partiprogram under tre decennier. När hon ser på sitt parti av i dag ser hon ett parti på defensiven.

– Socialdemokraterna drog upp strategin för den här valrörelsen för länge sedan och man gjorde det med backspegeln som kompass, säger hon.

Lindgren menar att det saknas både självförtroende och genomarbetade alternativ.

– Det var erfarenheterna från 2006 och 2010 som spelade in och man skulle bedriva en valrörelse som utgick från den blockpolitiska uppställningen, socialdemokrater mot moderater. Men den stämmer ju inte längre. Sverigedemokraterna har slagit hål på förutsättningarna för blockpolitiken. Då går det inte att föra en valrörelse som om det handlar om lite justeringar här eller där i en politik som redan är fastlagd.

När det var fem dagar kvar till val var Stefan Löfven ute och promenerade igen. Mot Östermalmstorgs tunnelbanestation, med Margot Wallström vid sin högra sida. Båda klädda i mörkgrått. Ingen av dem la märke till kvinnan i huckle som bad om en slant när de smet nerför trapporna.

Spärrarna krånglade för Löfven, som rörde sig på okänd mark. Han kunde själv inte minnas när han senast åkte t-bana.

Resan skulle vara symbolisk. Sätta agendan, var det tänkt. 14 stationer längs den röda linjen för att visa på klyftorna i Sverige. Det skiljer 280 000 kronor i årsinkomst och tre år i medellivslängd mellan Östermalm och Skärholmen.

Om detta ville Stefan och Margot prata.

Men det enda journalisterna i tågvagnen frågade om var varför det gick så dåligt för socialdemokraterna. Vad gör ni för fel? Valspurtar ni taskigt? Ert opinionsförsprång har ju halverats på bara några dagar!

Stefan såg trött ut, ihopsjunken vid ett fönstersäte. Han svarade irriterat att valstrategin visst var rätt och att opinionsmätningar inget är att bry sig om.

Först i höjd med Örnsberg, efter nio stationer, lyckades Wallström få fram några meningar om klyftan mellan dem som har och dem som inte har.

Innan de klev av i Skärholmen frågade journalisterna Stefan om partiet skulle nå målet om 35 procent på söndag.

Han svarade:

– Ja, jag kan inte tro något annat.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera