Greta Erikson

Text: Kurt Mälarstedt

Foto: Tomas Oneborg/TT

Greta Erikson kallades »den svenska pianokonstens grand old lady«. Även om hon koncentrerade sig på de stora klassikerna och inte hade mycket till övers för nutida musik – »det låter som när jag diskar« – studerade hon in en av den ryske modernisten Alfred Schnittkes sonater när hon fyllde 75. Hon gav sin sista pianolektion på Edsbergs slott 1997 och avslutade därmed den pedagogiska gärning som hon inledde redan 1956 på Musikhögskolan i Stockholm där hon blev professor tio år senare.

Många av Greta Eriksons elever har blivit mycket uppmärksammade och framstående, som Dag Achatz, Carl-Axel Dominique, Jan Eyron, Matti Hirvonen, Jacob Moscowicz. Hon tyckte att det var ett privilegium att få lära unga människor spela piano.

I en intervju mindes hon med rörelse hur en av hennes elever en gång sagt att det var så bra att hon inte hade några egna barn, »för då skulle du inte tycka så mycket om oss«. Hon underströk vikten av att göra eleverna självständiga. »Jag kan ge dem goda råd utifrån min erfarenhet, men jag ger inte order.«

– Som lärare var hon saklig och nykter. Allt skulle vara ordentligt och rätt, handställningen, armen, kroppens förhållande till flygeln. Om allt det tekniska fanns på plats skulle det också finnas plats för det konstnärliga. Hon sysslade inte så mycket med tolkningsproblem. Om man frågade hur man skulle se på ett visst avsnitt i ett stycke kunde hon svara »Äsch, det där är Shakespeare« och hänvisa till professorn i interpretation, säger Matti Hirvonen, en av hennes elever.

För den musikälskande allmänheten var Greta Erikson framför allt konsertpianist med såväl de stora pianokonserterna – Beethoven, Brahms, Grieg, Mozart, Rachmaninov – som kammarmusik på repertoaren. Hennes samarbete på fyrtiotalet med chefsdirigenten Tor Mann och Radiosymfonikerna var legendariskt. Inom kammarmusiken spelade hon tillsammans med internationella storstjärnor som David Ojstrach (violin) och Mstislav Rostropovitj (cello). Hon gjorde också en stor insats för den svenska pianorepertoaren: Vilhelm Stenhammar, Adolf Wiklund, Ludvig Norman, Erland von Koch.

Greta Erikson tillhörde inte de yviga gesternas pianister som kastar huvudet tillbaka när de spelar. Hennes framföranden var aldrig tillgjorda, de präglades av klarhet, behärskning och ett värdigt lugn, noterade Dagens Nyheters musikkritiker Martin Nyström i sina minnesord. Själv var hon inte mycket för att tala om och analysera musiken. Hon framhöll alltid det melodiska.

– Melodin ska sjunga, tekniken ska stå i bakgrunden.

Lite anspråkslöst berättade hon i en intervju att hon började spela piano redan i fyraårsåldern, innan hon kunde läsa noter.

– Jag lyssnade när mina äldre syskon spelade och lärde mig på det sättet, och så hjälpte min mor mig med ackord och sådant.

Greta Erikson blev antagen som elev i Karl Wolfarts pianoskola redan som femåring och betecknades som ett underbarn. Hon gav sin officiella debutkonsert när hon var 15 år gammal och studerade därefter i Paris och Zürich. Hon fick sitt stora genombrott 1940 då hon med kort varsel fick hoppa in i stället för en av tidens stjärnpianister, Claudio Arrau, som inte kunde ta sig till Stockholm på grund av kriget. Hon framförde Tjajkovskijs första pianokonsert i Konserthuset och gjorde det så utomordentligt att dirigenten Tor Mann frågade om hon kunde ta sig an Rachmaninovs trea.

– Så jag gick ut och skaffade noterna och spelade för Mann. Sedan fick jag spela symfonin i en av radions direktsända konserter på tisdagar. Efter det ringde han och sa att jag fick spela vad jag ville med Radio-symfonikerna, berättade Greta Erikson i en radiointervju 1984. Av en händelse hade hon då återvänt till just Rachmaninovs tredje symfoni.

Efter att ha gett konserter regelbundet i fyrtiofem år trappade hon ner sina framträdanden i början av nittiotalet för att i stället ägna sig mera åt undervisning. Musiken var hennes liv och hon ångrade aldrig sitt yrkesval. »Om jag fick leva om mitt liv skulle det bli likadant«, sa hon.