Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Sammanbitet. Stefan Löfven håller presskonferens med miljöpartiets Gustav Fridolin och Åsa Romson efter mötet med alliansens partiledare sent på tisdagen.

Fridolin,Romson,Lofven
Inrikes

Skenbråk om statsbudgeten

Budgetförslagen som ledde fram till krisen är närmast identiska.

Vindbyarna rev i partiledarnas hår där de stod framför regeringskansliet Rosenbad sent i tisdags kväll. Men centerns Annie Lööf vek inte en tum, vare sig i kroppen eller i politiken.

– Vi har förklarat det vi sa tidigare, att vi kommer att rösta för vår budget och att vi inte är beredda att omförhandla vår budget. Vi står fast vid att vi tycker att den är bättre för Sverige, sa hon enligt Expressen.

Och regeringskrisen var ett faktum.

Någon som inte följt med svensk politik under de senaste veckorna måste slås av hårdheten hos parterna: olikheten mellan alliansens budget och regeringens måste vara enorm. Att döma av alliansledarnas retorik måste regeringens budgetförslag innebära en ordentlig vänstersväng.

Om denna person hade satt på SVT:s Aktuellt samma kväll hade hen nog därför blivit förvånad. Där stod en professor i nationalekonomi och sa något hårresande:

– Det finns egentligen inte några fundamentala skillnader mellan alliansens och regeringens ekonomiska politik.

Professorn hette John Hassler och var också ordförande i Finanspolitiska rådet, det organ som är bäst skickat i landet på att analysera statsfinanserna.

Vänta lite. Inga större skillnader. Kunde det verkligen stämma?

Om man faktiskt granskar de båda budgetförslag som nu skapat sådan historisk split är det faktiskt svårt att komma till någon annan slutsats.

Till att börja med är den budgetproposition som föll i veckan allt annat än en vänstersväng. Om man nu med det menar att den innebär relativt ökade offentliga utgifter – det som historiskt varit den stora ideologiska skiljelinjen i svensk politik. Faktiskt är det tvärtom. Magdalena Andersson och hennes finansdepartement spådde i sin budget att den offentliga sektorns utgiftsandel av ekonomin i stort, mätt som BNP, skulle minska för vart och ett av åren 2015, 2016, 2017 och 2018.

Den offentliga sektor som alliansregeringen lämnade ifrån hade utgifter på strax över 50 procent av BNP. Om liggande budgetproposition skulle bli verklighet skulle utgiftsandelen minska till 48,6 procent. Detta alltså av en regering ledd av socialdemokrater och miljöpartister.

Nu är det kanske inte de stora dragen som gett uppdrag till den politiska debatten på senare tid, utan de specifika reformer och förändringar som föreslås i respektive budget. Och här finns förstås skillnader. Men statsfinansiellt sett är de små eller minimala.

Totalt föreslog regeringen ett 30-tal reformer för totalt mellan 24 och 30 miljarder kronor årligen. Alliansen skrapade ihop till strax över 20, på totalt mellan 10 och 15 miljarder. Det ska ställas mot en statsbudget med totala utgifter strax under 900 miljarder kronor.

Antalet förändringar genom inkomstökningar och utgiftsminskningar är ännu färre och det gäller båda sidor. Den enda pengamässigt större förändringen generellt är Löfvenregeringens återställda/höjda arbetsgivareavgift för unga. Den går på cirka 20 miljarder årligen åren 2016–2018. Ingen annan förändring är i närheten i storlek.

Regeringens förslag till borttagande av den bortre gränsen i sjukförsäkringen finns inte med som beräknad utgift fullt ut i budgetproppen. Men den uppskattning av utrymmet för ändamålet som finns går inte över 8 miljarder per år.

När det gäller överskottsmål och finansiellt ansvarstagande generellt finns heller inga större diskrepanser. Magdalena Andersson har fått kritik, bland annat från just John Hassler, att hennes budget inte når målet om 1 procent av BNP år 2018, som alliansens gör. Magdalena Anderssons överskott landar i stället på 0,5 procent.

Det är inte utan att man undrar om bråket om budgeten handlar om något annat än just budgeten.

One thought on “Skenbråk om statsbudgeten

  1. ulrika skriver:

    Nåja – lite skillnad är det väl ändock. Annars skulle jag ju inte rösta rödgrönt! Jag tänker på A-kassan, sjukersättning, fria entréer på museer etc..Satsning på miljonprogrammen. Satsning på förlossningsvården etc. När ni skriver att det inte är skillnad på blocken så uppmuntrar ni folk att rösta på SD! (för det är ändå ingen skillnad) Ta ert ansvar!! Jag pratar med folk och jag hör hur de resonerar!!

Kommentarer är avstängda.

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera