Kultur

Antiklimarx

Han hade fel om revolutionen. Ändå fortsätter vänstern att älska Karl Marx.

För länge sedan, då radiomediet var så nytt att familjer samlades runt apparaten om kvällarna för att lyssna på utsändningarna, gjorde brittiska BBC en serie om berömda personer som hade bott i London. I ett av avsnitten letade de reda på en pensionär som jobbat i British Museums läsesal under den viktorianska epoken och frågade honom om han kunde komma ihåg en viss Karl Marx? Mannen kunde först inte minnas någon med det namnet över huvud taget.

Reportern försökte hjälpa honom. En karl som alltid satt på samma stol? Som alltid kom när de öppnade och alltid gick först när de stängde? Kraftigt skägg? Väldigt intresserad av nationalekonomi?

»Oh, just ja, herr Marx!« Minnet vaknade till i den gamle pensionären.

»Han gav oss mycket jobb, med alla böcker och artiklar han skulle ha tag på. Men sedan en dag så slutade han bara komma. Och vill ni veta en märklig sak, sir?«

Dramatisk paus.

»Ingen har någonsin hört något från honom sen dess!«

Hela händelsen refereras i en artikel av Christopher Hitchens i amerikanska The Atlantic. Vad pensionären inte visste var att Karl Marx redan då förändrat världen i grunden. Historiker brukar ibland prata om »Det korta 1900-talet«. Det som började med första världskrigets start 1914 och slutade med Sovjetunionens fall 1991. Den epoken är omöjlig att ens föreställa sig utan Karl Marx.

Ändå var det få som under åtminstone slutet av den epoken intresserade sig för Marx eget arbete. »Kommunistiska manifestet« fann förstås fortfarande sina läsare, men inte många såg sig kallade att blåsa bort dammet från verk som »Kritik av Gothaprogrammet«, »Den tyska ideologin« och »Kapitalet« på antikvariaten och sätta sig med dem under läslampan. Och det var inte bara för att de är skrivna med en stilistik som »hypnotiserar en med sina paradoxer och sedan söver ner en«, som en läsare uttryckte det, utan också för att till och med kommunisterna tyckte att Karl Marx hade blivit osexig.

Den kommunistiska partiapparaten i Sovjet kvävde honom i ett testuggande, dogmatiskt, närmast medeltida ortodoxt system, där alla som tolkade hans texter på annat sätt än partieliten brännmärktes som kättare och avfällingar. Så det var kanhända inte så konstigt att »alternativa« kommunister hellre frontade ett intresse för Trotskij eller Mao.

Kanske nådde Karl Marx sitt all-time-low när Sovjetunionen slutligen kollapsade. Det var det det, sa den amerikanska professorn Francis Fukuyama, och kallade det nya läget för »Historiens slut«. Socialismen hade slutgiltigt besegrats. Kapitalismen stod kvar som ensam segrare.

Kanske finns det en ironi i att det var just det som gjorde att Marx kom i ropet igen, eller så var det bara att saker och ting hade börjat bli dialektiska igen. Hösten 1999 utnämnde BBC:s lyssnare Marx till millenniets viktigaste tänkare i en omröstning, och vad mera var, en artikel i den amerikanska tidskriften The New Yorker utnämnde honom också till det kommande seklets viktigaste tänkare. Och sedan världsmarknaderna för sju år sedan gick in i någon sorts ständigt stimulanskrävande kolik har intresset för Marx bara ökat. Många ställer sig samma fråga som ekonomen John Cassidy formulerade redan 1997: »Han hade fel om kommunismen. Hade han rätt om kapitalismen?«

Visserligen hoppades Karl Marx vid varje orolighet i sin egen samtid att arbetarna skulle ta makten, för bara på det sättet skulle kapitalismen kunna upphävas och människan bli fri. Men exakt vad som skulle hända där på andra sidan hade han ingen aning om, vilket Lenin och hans partikamrater snart blev varse. Det som i stället sysselsatte Marx var att förstå den samtida kapitalismen: hur den fungerade, och vad den gjorde med människor.

Och kapitalismen – tja, den finns ju här fortfarande.

I idéhistorikern Sven-Eric Liedmans nya bok »Karl Marx – en biografi« vill han visa att Karl Marx själv alltid var öppen för att förnya sina perspektiv och ompröva sina idéer. Om han hade levt nu hade han fortfarande suttit och skrivit om ständigt reviderade utgåvor av »Kapitalet«. Sven-Eric Liedman, som i unga år själv blev en övertygad marxist (även om han i dag väljer att kalla sig marxian), är en av de där som faktiskt blåste bort dammet på volymer som »Ekonomisk-filosofiska manuskripten« och fortsatte läsa, översätta och tolka dem när få andra brydde sig.

I biografin ägnar han sig åt att vaska fram Marx egna tankar ur den kökkenmödding av sammanblandning och förstelnade dogmer som han menar att den kommunistiska ortodoxin stängde in dem i. En del lär bli överraskade av att Karl Marx ofta tyckte att vägen till ett bättre samhälle gick via fria och allmänna val, av att han uppfattade revolution inte i första hand som en blodig uppgörelse utan som genombrottet för en ny samhällsordning, och av att han och hans kompis Friedrich Engels ofta varnade sina läsare för historiedeterminism. Samt att han när han för första gången konfronterades med termen »marxism« utbrast: »Vad som är säkert är att jag inte är marxist!«

Att han var tidsoptimist märks på fler sätt än det att han alltid trodde att revolutionen väntade runt nästa hörn. »Om fem veckor blir jag klar med hela den ekonomiska skiten«, skrev han till Engels i ett brev 1851. Sexton år senare blev han faktiskt det, och första delen av »Kapitalet« gavs ut.

Engels började skriva hyllande recensioner på löpande band för att uppbåda något slags intresse för boken, men det gick tungt. Den översattes till ryska men censorerna iddes inte ens stoppa den. Den var visserligen alltigenom socialistisk, konstaterade de, men landade ändå i att: »Få människor i Ryssland kommer att läsa den. Ännu färre kommer att förstå den.«

Det fick de ju äta upp lite senare i och för sig.

Mot de ekonomiska analyser som var mekanistiska, strävade efter jämvikt och skulle vara lika giltiga i alla tider, ställde Marx en som var organisk, dynamisk, och expansiv. Lika lite som hos den samtida Darwin fanns det i hans analys något som var givet av Gud eller någon annan metafysisk kraft. Energin fanns inneboende i systemet självt. Men eftersom det var expansivt innebar det att det till slut inte längre skulle hålla.

Karl Marx formel för det här var P – V – P’ – V’ – P’’. P betyder pengar och V betyder varuproduktion, som säljs för ännu mer pengar (P’), som leder till ännu större varuproduktion, och så vidare. När det produceras för mycket, och folks pengar inte längre räcker till, blir det kris, värden förstörs och många människor får det svårt. Hela tiden slås kapitalister ut ur systemet då de inte klarar konkurrensen från andra kapitalister, vilket innebär en tendens till monopolisering. Vid sidan av industriekonomin, eller sammanvävd med den, växer sig finansekonomin allt större. Den tycks klara sig med enbart formeln P – P’. Pengar genererar mer pengar.

För att mata expansionen måste kapitalet enligt Karl Marx alltid söka sig till ständigt nya naturresurser, ständigt nya arbetare, ständigt nya marknader, och därmed står han tydligt och hummar i bakgrunden till några av de senaste årens mest uppmärksammade vänsterideologer. Som Naomi Klein, som i »This Changes Everything« försöker hitta förklaringar till klimatkrisen i kapitalismens själva inneboende, expansiva natur. Som Guy Standing, vars »prekariat«, den ständigt ökande gruppen visstidsanställda, bemanningsanställda, migranter och arbetslösa, ekar av det som Marx såg som kapitalets »växande reservarmé« av människor som tvingas ta vilket arbete som helst varhelst det uppstår ett.

Vi har också sociologen Roland Paulsen, som i sin arbetskritik undrar om inte arbetets värdeskapande funktion i länder som Sverige till och med håller på att minska, men att vi ändå håller oss kvar vid det av ideologiska skäl och som fördelningsinstrument. Den unge Marx spökviskar i kulisserna om arbetets alienation.

Dessutom har han de senaste åren använts av franske fixstjärnan Thomas Piketty som med metodologisk nit visat att kapital inte alls »sipprar ner« genom de ekonomiska systemen som många fortfarande tycks förutsätta, utan att de tvärtom sipprar upp och koncentreras alltmer där uppe. Vilket föranlett Piketty att kalla Marx tes om den »oändliga ackumulationen av kapital« för »lika grundläggande för den ekonomiska analysen på 2000-talet som på 1800-talet«.

Och sedan Marx nu frigjorts från sovjetpropagandan fungerar han som impulsgivare också för de som befinner sig utanför den snävaste kretsen av boksynta vänsterdebattörer. »Den mannen upptäckte för 150 år sedan något om kapitalismen som vi måste ta vara på«, sa finansmannen och valutaspekulanten George Soros för en tid sedan.

Men hur var det med människans frigörelse då, den som Marx så frenetiskt drömde om? Kommer en ny tidsålder bortom kapitalismen? Det ser väl inte direkt ut så. Just nu är det svårt att föreställa sig att en enad arbetarklass skulle gå in i en skinande framtid om det kapitalistiska systemet störtar samman. I stället är det extrema högerkrafter som vädrar morgonluft. Medan samhällsmedborgarna matar det åldrande kapitalet lite till.

De vet ju inte vad de annars ska göra.

Sven-Eric Liedmans Karl Marx-biografi ges ut av Albert Bonniers förlag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera