Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

»Livet är tråkigt, människor banala, offentligheten en lek«

Hur blev Ann Heberlein ­vårens mest utskällda person? Carl-Michael Edenborg träffar henne en varm sommarkväll på Grand Hotel i Lund.

Jag är kanske hjärtlös.

»Hjärtlös?« skriver jag i min svarta anteckningsbok. Sedan kastar jag en blick på Ann Heberlein. Vi har slagit oss ner i ett lugnt hörn av matsalen.

Jag har just frågat om hon inte kände mycket skam och skuld de gånger hon varit otrogen, vilket hon berättat om flera gånger.

Men inte verkar hon hjärtlös. Snarare tvärtom: alldeles för generös med sitt hjärta. Samtidigt kan jag efter en kväll av intensiva samtal konstatera: Ann Heberlein är lika motsägelsefull som en Dostojevskij-karaktär.

Kvällen har börjat bra. Grand Hotel i Lund är grandiost. Jag var här senast för tjugo år sedan. På den tiden kände jag mig som något katten släpat in. Men nu checkar jag in elegant och känner mig mer som en katt som har släpat in sig själv.

Jag och Ann Heberlein har aldrig tidigare träffats och pratat – ovanligt i den svenska kulturplaskdammen. Hon inleder med att hon läst min skvallertråd på Flashbacks forum. Jag svarar att jag läst hennes. Sammanfattningsvis: vi har dåligt rykte båda två.

Hon spritt språngande galen och jag en gubbsjuk pornograf. För att nämna det snällaste skvallret. Men den här intervjun ska handla om varför Ann Heberlein fått ett särskilt dåligt rykte det senaste halvåret. Och om offentlighet, om förlåtelse och om Gud. Men framför allt: om Ann Heberlein.

Så. Varför Ann Heberlein, varför nu? För att hon har väckt skandal. Det är inte första gången. Men den här gången beror det inte på att hon skamlöst lämnat ut sitt liv – utan på sådant som att utpeka islam som en mer våldsbejakande religion än andra och ifrågasätta det mångkulturella samhället.

Jag döper saken till »Heberlein-affären«. Två incidenter sticker ut:

I januari skrev Heberlein en artikel om nyårsaftonens massvåldtäkter i Köln som fick våldsamma reaktioner: bland annat kastade filmkonsulenten Baker Karim på sin privata Facebook-sida ur sig att hon borde »medicineras«.

I maj sa hon upp sig från Sydsvenska Dagbladet där hon arbetat sedan 2002. Som orsak angav hon att hennes redaktör kritiserade Heberleins Facebook-sida. Hon följde upp med en debattartikel i Expressen (37 465 delningar på Facebook) där hon hävdar att hon förlorat en massa medieuppdrag. Jobben tycks i stället ha gått till »rasifierade förortsbrudar«.

Många ser detta som en vändning. Många är besvikna, särskilt de på vänsterkanten som haft henne som idol. Och man har frågat varför: Är det hennes sjukdom som talar? Eller har hon blivit påverkad av sin nye man, Erik van der Heeg, en sedan länge känd radikal islamkritiker?

Vad säger hon själv?

– Folk pratar om en vändning. Men det finns ingen. Jag har inte ändrat mig ett dugg. Det är samtalsklimatet i den svenska offentligheten som skiftat. Jag säger inget nu som jag inte sa för femton år sedan. Vissa texter jag skrev då, om etnicitet och syn på sex, till exempel, skulle aldrig ha kunnat tryckas nu.

Ann

Heberlein växte upp i ett arbetarhem i Malmö och var den första i släkten som läste på universitet utan yrkesinriktning. I slutet av 80-talet var hon husockupant och sjöng i punkbandet Doktor Gnu. Hon mådde som tonåringar ofta gör: depressioner, rus, självskador. Hon förälskade sig i Ian Curtis och andra självmördare.

Därefter går det att urskilja två stora vändpunkter i hennes liv:

– 1990 blev jag våldtagen. Det har jag skrivit många gånger om. Den kränkningen har påverkat mitt intellektuella liv, mitt intresse för hämnd och förlåtelse, för offer och förövare. Jag har ett närmast perverst intresse för ondska. Ett tag senare fick jag mitt första barn. Och så började jag studera vid universitetet.

Studierna resulterade till att börja med i hennes bokdebut från 2004, om sexualetik: »Den sexuella människan«. Ett år senare vann hon sin doktorstitel i Lund med en avhandling i etik som handlar om kränkningar och förlåtelse. Vid den här tiden började hon också aktivt deltaga i samhällsdebatten, till att börja med som frilansare för Sydsvenska Dagbladet. Hon profilerade sig som orädd socialliberal med radikala åsikter om sex och droger bland annat.

Den andra stora vändpunkten i Heberleins liv skedde 2008, då hon bröt igenom offentligt och vann en jättepublik med två böcker: »Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar« och »Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva«. Den första handlar om tendensen att skylla ifrån sig och den andra om den sjukdom hon diagnosticerats för och som heter bipolär typ 2.

Hundratusentals svenskar har läst dessa storsäljande böcker. Särskilt »Jag vill inte dö«, som kretsar kring psykisk sjukdom och självmord, en mycket personlig, intensiv text, har berört människor på djupet. Den har blivit teater och ska förhoppningsvis även bli film.

2010 gav hennes nya förlag Albert Bonniers ut »En liten bok om ondska«, i mycket en popularisering av avhandlingen. 2011 kom »Ett gott liv« där hon bland annat hämnas på Svante Weyler, förläggaren som gav ut »Jag vill inte dö«. Enligt Ann Heberlein hetsade han fram processen och det enorma pr-arbetet eftersom hans förlags ekonomi var så dålig. Detta trots att författaren var sjuk och blev allt sjukare under perioden.

Det

är ovanligt med en teolog och moralfilosof som både praktiserar och i sina böcker ibland försvarar sådant som hämndlystnad och bitterhet. Men som sagt: Heberlein är motsägelsefull. Jag går rätt på vad jag ser som svagheten i hennes verksamhet som yrkesetiker:

– Det är roligt att två av dina favoritfilosofer är David Hume och Immanuel Kant. Deras idéer är motsatser: den ena tvivlar på allt, den andra hävdar universella värden. Jag får ofta känslan av att du inte får dina filosofiska resonemang att gå ihop.

– Ja, ibland stannar de halvvägs utan att jag drar några slutsatser. Jag jobbar på det. Men i grunden har jag alltid haft samma värderingar: jag tror på individens autonomi och att varje människa ska ta ansvar för sina handlingar. Jag gillar Kant för att han satsar på universella värden, men ibland kan det vara svårt att exakt definiera vad dessa är.

– Du är inte så inne på att det är vår sociala kontext som formar oss och bestämmer vårt öde?

– Jag avskyr determinism och identitetspolitikens dominans. Jag vill inte att mina tankar ska värderas utifrån att jag är kvinna, kristen, bisexuell, arbetarklass, våldtagen och så vidare. Eller att jag har en häst. Jag vill helt enkelt inte representera. Jag vill att mina texter ska bedömas utifrån sitt eget värde.

Att Heberlein varken vill släppa Humes kritiska relativism eller Kants rationella universalism och dessutom inte vill bli betraktad som en företrädare för en grupp, skapar komplikationer. Hon är heller inte ute efter att skapa ett motsägelsefritt tankesystem. Med det i åtanke kanske det inte är så konstigt att Ann Heberlein tycks vara satt i en viss rörelse bort från det rent akademiska och debatterande, i riktning mot en plats där det ambivalenta är tillåtet: kulturen, teatern, skönlitteraturen, filmen.

Att vilja bli sedd är ett universellt behov. Men jag tror att Ann Heberleins behov av att bli sedd och läst och hörd är starkare än de flestas. Och inget väcker så mycket uppseende som konflikter. Jag:

– Jag hade en bitvis taskig uppväxt och får panik om någon bara höjer rösten mot mig. Men du verkar inte ha några problem med att vrålgräla med Marcus Birro om »jungfrufödsel« i direktsändning i tv?

Heberlein skrattar:

– Jag är inte det minsta konfliktskygg. Det var inga problem med att bråka när jag växte upp. Vi har alltid diskuterat livligt i familjen. Jag tycker man ska kunna skälla ut folk och sedan sitta i sminket efteråt och skratta. Men den svenska offentligheten är för mycket som ett krig. Den borde vara mer som en lek.

– Men vrålande bråka om jungfrufödsel?

Hon skrattar:

– Den svenska kyrkan är alldeles för intresserad av miljöfrågor och alldeles för lite av teologi. Vi måste prata om himlen, själen, djävulen, ondskan.

– Din senaste bok handlar ju om Gud?

– »Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig« bygger på Jobs bok. I den första delen skriver jag själv och i den andra svarar Gud.

– I den första är Heberlein »jag« och Gud är »du« och i den andra är Gud »jag« och Heberlein »du«. Du är riktigt sur på Gud och är både besviken över saker Hen gjort och inte gjort och över mycket i Hens Heliga skrift. Men du, Ann, uppriktigt sagt: Den här boken är något av det mest narcissistiska jag läst i hela mitt liv. Du gör dig själv till Gud och pratar med dig själv.

– Jo, så kanske det kan se ut.

– Annars i texter är ju ofta »du« den man talar till, alltså läsaren. Jag kände mig faktiskt lite utanför när jag åhörde ditt och Guds snack.

– Jaha.

– Det finns en gammal religionsteori som handlar om att Gud är bilden av samhället som totalitet. Som ett sätt för medlemmarna av samhället att hantera sin sociala verklighet.

– Jag känner väl till den.

– Har offentligheten tagit den platsen för dig – och kanske för många andra i vårt sekulära samhälle? Har publiken tagit Guds plats? Biktar du dig för alla dina läsare och tittare?

– Jag har inte alltid en sund relation till offentligheten. Det är lite som med boken om Gud: jag och han har ingen bra relation, den liknar ett misshandelsförhållande som jag har svårt att bryta mig ut ur.

– Och hur är det med förlåtelsen?

– Vad menar du?

– Den 26 mars skrev du en gästkrönika på Göteborgs-Postens ledarsida. Den hette »Vi måste tala om islam« och handlar om jihadistiskt våld. Den innehöll flera svajiga detaljer, men i synnerhet ett saftigt faktafel. Du påstod att antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa året 2014 var 395 stycken. Men den verkliga siffan är 2.

– Det var ett absurt uppenbart fel. Men det är första gången jag begått ett så stort faktafel under mina femton år som skribent. Då blåses det upp bortom alla proportioner. Orsakerna till att det blev så där är att jag hade bråttom och lämnade texten precis före påskhelgen, folk på redaktionen reste iväg, jag var bortbjuden på fest när det började ringa, det var rörigt och stressigt och alltihop gick fel.

Jag antecknar: »Det var inte mitt fel.« Jag säger:

– Varför bad du inte om förlåtelse? Sammanhanget var enormt känsligt: du påstår ju bland annat att islam i sig har en större våldspotential än andra religioner.

– Jag bad ju om ursäkt.

– Du skrev: »Jag beklagar min tidigare, lite otydliga, formulering.«

– Hm.

– Brukar du aldrig be om förlåtelse?

– Det är klart. Eller jo, jag tror det. Ofta. Tror jag väl.

Ann Heberlein ser faktiskt något förlägen ut. Frågan om förlåtelse borde vara central. Hennes doktorsavhandling heter till och med »Kränkningar och förlåtelse«.

var vi tillbaka i »Heberlein-affären«. Den där vändningen som enligt Ann Heberlein inte är en vändning, utan i stället beror på att samtalsklimatet i den svenska offentligheten, särskilt på kultursidorna, har blivit repressivt.

Gissningsvis skulle det inte ha blivit så starka reaktioner på vissa av hennes formuleringar om de kommit från Alice Teodorescu, Göteborgs-Postens politiska redaktör som beställt den omtalade krönikan. Hon har inga problem med att kritisera islam och diskutera invandringen från en konservativ position. Men hon har inte sina fans inom vänstern.

Jag tog mig igenom Ann Heberleins samlade bokproduktion inför den här intervjun. Jag läste också en hel massa artiklar hon skrivit under de senaste tio åren. Tycker jag mig se en vändning? Ja, Ann Heberlein har ändrat ståndpunkt det senaste året. Det märks i sättet att tänka, värdera och skriva.

För inte så länge sedan skulle hon inte svepande ha utpekat islam som en religion med särskild våldspotential eller svepande krävt att »vi måste diskutera mångkulturen«. Hon brukade vara nyanserande, diskuterande, kritisk och självkritisk.

För bara drygt två år sedan försvarade Heberlein den svenska antifascistiska rörelsen, med viss reservation för dess våldsdyrkan, och kallade dem »framtidens hjältar« för att de kämpar mot den rasistiska högern. Det gav henne en del fiender bland sverigedemokrater och medier som Nya Tider.

– Men nu har de gamla fienderna blivit dina vänner.

– Det är inte såna vänner jag vill ha.

Den 14 januari i år skrev Ann Heberlein artikeln »›Rasist‹ är 2000-talets mest missbrukade ord« för Expressen Debatt. Den riktar sig mot en annan skribent, Hanna Fahl, som i en text i DN hävdat att massvåldtäkterna på nyåret i Köln handlar om patriarkatets klassiska våld mot kvinnor som även svenska kvinnor kan känna igen sig i.

Detta resonemang retade upp Heberlein. Hennes svar hävdar att massövergreppen inte i första hand borde analyseras feministiskt, utan att de motiverades av annorlunda värderingar kring kvinnor och sex som hör hemma i en annan kultur, i det här fallet den arabiska.

Något som väcker min uppmärksamhet i hennes debattartikel, är de här meningarna:

»Rasist« är tveklöst 2000-talets mest missbrukade ord och har kommit att användas för att tysta misshagliga personer och element. Att bli stämplad som rasist i dagens Sverige är värre än att misstänkas för att vara pedofil eller styckmördare. / Jag tar den risken. / Jag är inte beredd att sätta min dotter, alla döttrars framtid på spel.

Jag kunde nu fråga ifall gemene man verkligen skulle tycka att det var värre att kallas »rasist« än »pedofil/styckmördare«. Men jag skriver upp påståendet på hyperbolens konto och frågar i stället:

– Varför i stort sett bad du om att bli kallad rasist?

– Det gjorde jag inte.

– I mina ögon är det vad du gör.

Jag antecknar: »Vill hon bli utskämd?« Jag fortsätter:

– Hur som helst var det ju den artikeln som ledde till incidenten med Baker Karim?

Ann Heberlein nästan vrider sig vid minnet:

– Det var fruktansvärt.

Svenska filminstitutets långfilmskonsulent Baker Karim flög i taket när han läste Heberleins debattartikel och skrev på sin Facebook-sida: »Hon är kanske mitt i ett maniskt skov, Heberlein, någon borde medicinera henne.«

Ingen som haft modet att offentligt berätta om sin bipolaritet och sin -medicinering, borde behöva få detta slängt i ansiktet. Det insåg även Baker Karim: han bad offentligt om ursäkt och raderade sin kommentar.

– Jag visste redan 2008 att det fanns en risk med att berätta om min sjukdom offentligt, att det skulle kunna vändas mot mig. Men det hände först nu, med den här filmkonsulenten. Han skämde ut mig. Och vad värre är:

Nu stiger känsloläget märkbart, detta är laddat.

– … Och vad värre är: det var Karim som två veckor senare var den som hanterade ansökningen som handlar om huruvida filmatiseringen av min bok skulle få produktionsstöd eller inte. Filmprojektet har gått genom alla olika nivåer av ansökningar och manus och casting är klara. Men han sa nej. Två veckor efter att han förolämpat mig offentligt.

Jag ringer senare upp Baker Karim. Film-ansökningarna är inte offentliga, han säger att han egentligen inte bör diskutera dem. Och rent allmänt är chanserna att få stöd minimala, ansökningarna är många, nålsögat trångt. Men han bekräftar att det var han som sa nej till filmprojektet, och att det skedde kort efter hans olyckliga inlägg om Ann Heberlein.

– Men det där påverkade inte mitt beslut. Jag har ingen relation till Ann Heberlein, och ett långfilmsprojekt handlar om mycket mer och många fler än bara en manusförfattare. Dessutom diskuterade jag rent konkret med filmbolaget om saken och de tyckte att jag kunde gå vidare som filmens konsulent.

Men Ann Heberlein känner sig straffad. Och sviken. Inte bara av filminstitutet. Inte bara av filmbolag, redaktörer, chefer. Utan av i stort sett alla. Hon återkommer flera gånger till att ingen har ryckt ut till hennes försvar när det blåst snålt. Hon har stått helt ensam.

Säkert spökade denna känsla när hon i ett dramatiskt utspel (återigen på Facebook) sa upp sig som stående frilansskribent för Sydsvenskans kultursida i slutet av maj. I intervjuer har hon förklarat att orsaken låg i att kulturchefen Rakel Chukri under en informell lunch kritiserade Heberleins Facebook-sida:

– Hon kritiserade saker jag skrivit och artiklar jag länkat till och personer jag är vän med, som Mohamed Omar och Siewert Öholm. Först blev jag rädd. Det här handlar ju också om inkomster, om att jag ska överleva. Så jag började med att rensa på Facebook. Ja, dessutom var det nån som anmälde mig där så hela kontot blev avstängt i några dagar. Men sedan beslutade jag mig för att säga upp mig i stället. Det var sorgligt, jag har skrivit för Sydsvenskan sedan 2002.

Den 26 maj publicerade så Expressen den kanske mest utskällda av alla Ann Heberleins texter det senaste året: »Samtalsklimatet i Sverige saknar mod«. Här gjorde hon något som frilansande skribenter oftast aktar sig väldigt noga för. Inledningen lyder:

»Jag har aldrig haft så få uppdrag för kultursidorna som den här våren. Jag har nämligen brutit mot flera av de outtalade regler som finns. Som att ifrågasätta det mångkulturella samhället.«

– Du ger inga konkreta exempel på detta. Från Sydsvenskan sa du ju upp dig själv. Vilka fler uppdragsgivare är det du förlorat?

Hon svarar litet svävande:

– Jag har fått färre uppdrag från radion och Dagens Nyheter, dit jag flyttade med kulturchefen Björn Wiman från Expressen. Och jag har skrivit artiklar för dem som inte blivit publicerade.

Men Ann Heberlein har fortsatt att arbeta för både radion och DN. Deras samarbeten har inte avbrutits. Jag får lust att säga vad hon redan vet: frilansare lever ett osäkert liv. Ibland är redaktörerna mer sugna på en annan än man själv. Det är svårt att dra allmänna slutsatser. Och det kan förvisso vara farligt att bita den hand som föder en. Kanske kan också den nya, ormsnabba drevkulturen som möjliggjorts av sociala medier gjort denna ängslan starkare.

I sin debattartikel tar Heberlein också upp skillnaden mellan ledar- och debattsidor och kultursidor. På de förra är det högre i tak och fler åsikter är tillåtna. På de senare är det »slutnare och mer sekteristiskt«. Hon efterlyser ett nyfiket, modigt, öppet intellektuellt samtal där det viktiga är texten, inte vem som skrivit den.

Men är den sortens rasande enfråges-debattartiklar med svepande provokationer som hon själv producerat senaste halvåret ett exempel på det? Jag tänker att den sortens texter hon oftast har skrivit, som är nyanserade och diskuterande och i allra bästa mening intellektuella passar utmärkt på svenska kultursidor.

Hur som helst: i det följande stycket i debattartikeln gör hon det. Igen. Trampar rätt i getingboet med sina högklackade. Med ett par formuleringar som hon i efterhand inte verkar jättenöjd med:

»En rasifierad brud från förorten. Det är den perfekta kulturskribenten. Någon som kan bidra med sina erfarenheter, sådana där texter med 78 ›jag‹ i, men utan referenser till böcker eller andra tankar än de egna.«

Skitstormen blåste stark efter den, kan jag lova. Det är bara att googla. Och jag antecknar: »Vill hon bli avskydd?«

Alltihop blir mer problematiskt av att mycket av detta utspelas i semioffentlighetens gråzon, där gränsen mellan privat, professionell, anonym och offentlig är minst sagt suddig: främst Facebook men också Twitter.

Skillnaden mellan ett inlägg på Facebook och en debattartikel i en tidning är att den förra inte har en redaktör och ansvarig utgivare. Säkert har den frihet på gott och ont som skapas av detta skärpt debattklimatet och låtit hastigt svängande, känsloladdade frågor ta mer plats och skapa större svallvågor. Säkert har också det starka stödet för ett rasistiskt riksdagsparti gjort diskussioner om religion och etnicitet i allmänhet sårigare.

Jag gör en uppgiven gest:

– Själv har jag hoppat av Facebook och Twitter och Instagram. Jag har tillräckligt mycket problem med att dra gränser i mitt vanliga liv. Facebook blir lätt freakbook. Jag är numera en privatperson som ibland deltar i offentligheten, och då har jag redaktörer.

– Jag borde kanske också göra det. Förresten vill jag tillägga att uppdragen som föreläsare för vanliga människor, för läsare och vårdarbetare till exempel, inte har minskat. De bryr sig inte om vad som står på kultursidor. Men jo, det kanske vore dags att bryta.

Jag antecknar: »Hur lätt är det för en människa att lämna en misshandelsrelation?« Och det vore dessutom en förlust. Vår offentlighet behöver dödsföraktande intellektuella även om de alltid löper risken att trampa i getingbon och skada sig själva och andra.

Hur är det då med vändningen? När några timmar av vår intervju gått, och efter att vi unnat oss en god måltid på hotellet, kastar Ann Heberlein fram en del tankar som verkligen tyder på att något skett med hennes idéer senaste året. I sammandrag:

– Vi måste ta de här frågorna nu. Många är arga och känner sig lurade. De frågar sig varför främlingar ska få gratis tandvård medan de själva betalar skatt och ändå knappt har råd. De undrar varför välmående tjugoåriga muslimska killar väljer att ansluta sig till IS och hugger huvudet av folk? De undrar varför deras tonårsbarn blir hotade av gäng med killar från Nordafrika?

Jag försöker inskjuta:

– Ingen av mina två drygt tjugo år gamla döttrar har någonsin varit med om något sådant, däremot har de förstås mer eller mindre grovt antastats av äckliga killar, men etnicitet har inte varit relevant.

Heberlein plöjer vidare:

– Och folk undrar varför barnbrudar under 18 år som är gifta när de invandrar får fortsätta att vara det när de blir svenska medborgare?

– Offentligheten är ju till för att diskutera bland annat sådana frågor.

– Det är ju det jag säger. Och varför bidrar inte svenska staten till moskébyggen utan låter saudiska oljemiljardärer med islamistprogram finansiera dem?

– Men kanske bör diskussionen ske nyanserat, reflekterande, nyfiket?

– Och varför finns ingen svensk imam-utbildning?

Intervjun har pågått i fem timmar nu. Jag börjar bli trött:

– Jag vet inte exakt. Jag är inte insatt i just de frågorna.

– Vi måste ta den här diskussionen.

– Finns inte diskussionen? Det känns ibland som om det inte pratas om något annat än invandring. Men du ser väl själv varför du fått dåligt rykte det senaste halvåret?

– Jag vill tolka alla människor så välvilligt som möjligt. Offentligheten är inte ett krig. Den är en lek. Människor är enfaldiga och banala.

Och hon tillägger:

– Och livet är tråkigt.

– Skulle ditt liv vara tråkigt?

Hon skrattar. Och börjar berätta en del om vad som hänt de senaste fem åren.

– Jag har haft en serie män och en flickvän. Två av dem stack precis när vi skulle förenas offentligt.

– På morgonen till bröllopet? Två stycken?

– Jo en kille stack iväg spårlöst precis före bröllopet, det var inte så länge sedan. Och för några år sedan skulle jag och min dåvarande flickvän Margit Richert fira en kärleksfest för att offentliggöra vår relation inför släktingar och vänner, som en sorts bröllop. På morgonen samma dag som den stora festen gick Margit ut för att hämta ägg. Hon kom aldrig tillbaka.

Hon skrattar. Jag häpnar.

Men tredje gången gillt. I maj gifte sig Ann Heberlein med Erik van der Heeg, som hon träffade för ett drygt år sedan. van der Heeg är känd som en av medarbetarna kring tidskriften Kris, som introducerade postmodernismen i Sverige.

Därefter har han blivit en man med dåligt rykte. Han är sedan många år känd som en starkt islamkritisk röst, han drev bland annat en blogg som militant stödde USA:s krig i Irak.

– När du försvarade AFA i den där artikeln 2013, så hängde det delvis ihop med att en nära anhörig till dig själv var aktivist? Det påverkade dig?

– Jo.

– Men du tror inte att din nye man har påverkat din syn på islam och mångkultur?

– Inte en chans.

Kvällen är sen, nu ansluter sig maken. Där sitter vi, tre personer med dåligt rykte, enligt Flashbacks Fucking Forum.

Nu borde jag som dödsföraktande skjutjärnsjournalist ha pumpat de nygifta på frågor kring islam och invandring. Men intervjun är över, bandspelaren avstängd. Då börjar de riktigt saftiga historierna regna, om pedofilnätverk inom den svenska kultureliten och annat mera.

Sådana samtalsämnen som tre extremistiskt lagda människor med dåligt rykte gärna flamsar kring.

Men Fokus är en familjetidning.

Så de historierna får stanna kvar i mörkret.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera