Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Kröningen blev till bitter kamp

Theresa Mays uppmaning till britterna att lita på henne slår tillbaka.

En väljare i publiken, en välklädd småföretagare, berättade att han vuxit upp i en arbetarfamilj och spände blicken i Labourledaren Jeremy Corbyn.

– Hur kan du tro att du genom att vilja beskatta bolagen med 26 procent ska få företagare som jag att överleva?

Corbyn stod på golvet framför läktaren och mötte mannens blick. Han förklarade att den föreslagna skatten inte var högre än den varit 2010, och ställde en motfråga:

– Tycker du det är bra att det är köer till vården, att barnen går i superstora klasser, att många går hungriga till skolan?  Det har blivit stor skillnad mellan rika och fattiga i vårt land, och det kommer man inte åt genom att ignorera problemen. Jag vädjar till dig, som uppenbarligen är uppväxt med goda värderingar, att påminna dig om att vi alla tjänar på att alla får det bättre.

Att något hade förändrats var tydligt. Det var tio dagar kvar till valet. För första gången under den korta kampanjen ställdes premiärministern och oppositionsledaren till svars i en tv-utfrågning. Men ingen debatt. Theresa ville inte möta Corbyn i en sådan inför valet, hade hon meddelat. Därför blev upplägget två separata frågestunder.

Labourledaren var först ut. Med självförtroende, energi, och kärnfulla och roliga svar på frågor om partiprogrammet visade han att han åsiktsmässigt stod långt till vänster om majoriteten av väljarkåren, men för varje replik tycktes ändå tanken på Jeremy Corbyn som premiärminister bli allt mindre osannolik. Nigel Farage, den förre Ukipledaren twittrade: »Jag håller inte med Jeremy Corbyn, men han framstod som fullständigt ärlig«. BBC:s politiske kommentator sa att Labourledaren hade varit statsmannamässig.

En stund senare blickade en pensionär i guld- och rödrandig slips mot premiärministern och partiledaren för de konservativa, Theresa May, och sa att han tack vare tur och hårt jobb kunnat betala av lånen på familjens hus. Men Mays utspel veckan innan om att äldre britter i behov av hemsjukvård eller hemtjänst ska tvingas betala med skuldsedlar i sitt eget hus om pengarna är slut, gjorde honom orolig. I valmanifestet stod också att när personen är död, ska arvingarna betala skulden, och om de inte kan ska huset säljas och staten få betalt för vården i efterhand. Kort efter utspelet gjorde Theresa May en helomvändning och tog avstånd från delar av förslaget.

– Varför skulle jag rösta på dig? frågade pensionären.

May förklarade att det fanns ett problem med finansieringen av sjukvården när så många blir äldre, som man inte kunde blunda för. Men alla såg att frågeställaren ogillade vad han hörde, och att May var illa till mods. Ett svar på en fråga om skolan fick delar av publiken att hånskratta. I brexitfrågan stod hon att känna igen. Kanske för att hon upprepade vad hon sagt, att det var bättre att inte gå med på en överenskommelse med EU, än att skriva under en dålig. Men kunde man verkligen lita på det? Programledaren och utfrågaren Jeremy Paxman blängde på premiärministern och sa:

– Om jag var förhandlare i EU och såg dig skulle jag tänka: hon ser stöddig ut, men vacklar så fort hon hör vapenskrammel.

En vecka tidigare hade en sådan kommentar varit otänkbar. Denna måndag hade den resonans. Labour knappade in på de konservativa. Hur hade Tories kunnat slarva bort det stora övertag det haft, med en motståndare som många menade var lika olämplig som brittisk ledare som Donald Trump som amerikansk?

Ett mandat inför brexitförhandlingarna. Det var vad Theresa May efterlyste när hon den 18 april ställde sig framför premiärministerbostaden på Downing Street 10 och tillkännagav att det var dags för parlamentsval. Landet är enat, men inte parlamentet, sa May.

Hon var statsmannalik och övertygande. Trots att britterna röstade i ett parlamentsval så sent som 2015, och trots att man röstade om utträde ur EU förra sommaren, och trots att May flera gånger sagt att det inte var läge för något parlamentsval förrän 2020, fick hon valet att låta nödvändigt. Det gav brittiska folket en chans att välja politisk kurs efter beskedet förra sommaren att landet ska lämna EU. Och vilken kurs folket skulle välja var lätt att se. De konservativas opinionssiffror nosade på 50 procent, Labour harvade runt 25. En övertygande valseger skulle inte bara ge Theresa May legitimitet inför förhandlingarna med EU. Hon skulle vinna rekordstort, krossa allt motstånd.

De politiska analytikerna var ense om att tidpunkten för parlamentsvalet var ett resultat av taktisk briljans. Ukip, det invandrings- och EU-kritiska partiet, var försvagat, Liberaldemokraterna, med sin EU-positiva hållning, gjorde inga märkbara inbrytningar någonstans. Labour var upptaget av inre strider.

Kampanjstarten sammanföll med tjugoårsdagen av New Labours makttillträde 1997. Men minnet av Tony Blair var kluvet. Trots att han vann tre raka val och gjorde New Labour till modell i västvärlden för hur socialdemokratiska partier skulle erövra den politiska makten, väckte han vrede bland den nya generationens tongivande vänsterdebattörer. De varnade för allt sneglande på »Zombie Blair«. Varför skulle man »minnas en av de minst inspirerande perioderna i brittisk politik«, skrev redaktören för tidskriften Spiked, Ella Wheelan.

– Förlita er på mig, sa Theresa May.

Det var en ovanlig formulering i brittisk politik, att göra ett parlamentsval till en form av presidentval. Men strategin att sitta still i båten och lita på att ledaren ordnar valvinsten är inte ovanlig när ett parti leder stort och har en respekterad partiledare.  Men med en sådan kampanjformel blev Tories sårbart när valrörelsen drog i gång. Med målet att ordna en historisk jordskredsseger och göra valet till en renodlad brexitförhandlingsvalrörelse stod partiet handfallet när Labour drog land och rike runt och talade om ökade skillnader mellan rika och fattiga som ökat och behovet av höjda skatter. När Theresa May inte kunde hantera frågorna om »demensskatten« var det tydligt att vare sig hon eller partiet varit ordentligt förberedda på en valrörelse.

– Demensskatten är ett svårt argument att sälja in i en valrörelse. Hennes helomvändning innebar att en stor del av det hon byggt kampanjen på – lita på mig – raserades. Hon fick betala för att hon själv valde att personfixera kampanjen. Men hon har aldrig bedrivit någon tuff valkampanj förr. Hon har snarare nått dit hon har genom att inte säga någonting, säger Fraser Nelson, chefredaktör för Spectator.

Dagen efter utspelet om demensskatten inträffade terrorattentatet i Manchester, och valrörelsen tog en kort paus. När den rullade i gång fortsatte Labour att knappa in.

I stället för en behaglig »brexit-election«, som May kallade parlamentsvalet i början av kampanjen, en kröning av en stark ledare inför tuffa förhandlingar, väntar nu vad som ser ut att bli en oviss kamp om platserna i parlamentet. Opinionsmätningarna är överens om att valvinden blåser i Labours riktning, men oeniga om kraften i den. Den 31 maj visade en Yougov- mätning i The Times, byggd på 50 000 intervjuer, att Tories förlorar 20 platser i parlamentet och Labour vinner 20, ett resultat som skulle innebära att May inte längre har egen majoritet i parlamentet. Samma morgon visade en mätning från ICH i The Guardian att de konservativa fortfarande har en betryggande 12-procentsledning i väljarkåren, 45–33, och kommer att utöka sin parlamentsmajoritet till 96 platser. Att Theresa May vinner är, med en vecka kvar till valet, fortfarande det bästa tipset. Men den snopna insikten om en förmodat utebliven storseger har fått oro att sprida sig bland de konservativa.

Theresa May liknas allt oftare vid Hillary Clinton. Hennes kampanjstrategi påminner om de amerikanska demokraternas, som gjorde presidentvalet till en folkomröstning om sin extrema motståndare och undvek att formulera en egen politisk vision. Theresa May försökte få parlamentsvalet till en omröstning om Jeremy Corbyn, men Labourledaren har hittills lyckats med konststycket att bli alltmer populär och allt mindre skrämmande för varje framträdande.

Corbyns rådgivare har varit öppna med att de inspirerats av Trumps kampanj. Partiledarens vänsteråsikter lyfts därför fram i stället för att sopas undan. Entusiasmen som tydligheten skapar ska sprida sig, är tanken. Konservativa strateger talar om att det som pågår är Tories sämst genomförda valkampanj någonsin.

– Vi vet att vi snart kommer att se mätningar där Labour passerar oss, sa en företrädare för de konservativa på morgonen efter utfrågningen i tv.

– Helt klart finns en panik bland konservativa, säger Fraser Nelson. Den beror delvis på det nya politiska landskapet, en insikt om politikens nya huvudregel: nothing is so crazy it could not happen.

För Theresa May väntar en oviss valspurt. Om Tories förlorar platser i parlamentet återstår för May att dra slutsatsen att väljarna inte står bakom hennes plan inför brexitförhandlingarna, vilket i så fall försvagar henne gentemot EU. Det var parlamentet som förstörde hennes möjligheter att agera som kraftfull brexitförhandlare för sitt folk, sa hon när hon utlyste valet. Om valet resulterar i ett ännu svårare parlamentariskt läge kan Theresa May bara vara säker på en sak – att knivarna kommer att vändas mot henne själv.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera