Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
HANS-T Kultur

En humorns monopolist är död

Kristoffer Törnmalm minns en humorlegend som bestämde villkoren för vad som var kul.

Jag fattade aldrig riktigt vad som var kul med Hasse och Tage när jag växte upp. Åtminstone inte de berömda Lindemansketcherna där improvisatören Hasse Alfredson lät munnen gå varm. Kanske var jag för ung. Kanske var humorn allt för förknippad med vad föräldrageneration tyckte var skoj: språkliga kvickheter och kärleksfulla, men samtidigt syrliga, betraktelser av ett rekordårens Sverige – där alla delade referensramar och skrattade åt samma sak.

Hasse Alfredson var navet i detta humorns monopol. Från 1950-talet och fram till för inte allt för länge sedan var tv-apparaten, som många kulturjournalister påpekat denna morgon, storsamhällets lägereld. Via radiovågorna fick svensken veta allt viktigt som kunde tänkas komma upp för diskussion vid måndagens eftermiddagskaffe. Och det var monopolister som Hasse och Tage som bestämde vad som var kul i Sverige, även om det inte alltid var så kul.

Det var en värld som vi 80-talister bara delvis var en del av. Samtidigt som mamma och pappa vred sig av skratt åt Hasses skojande, översköljdes jag och min bror av amerikansk humor. Den var fräckare, mer elak. Det var Eddy Murphy och Richard Pryor, men senare också Killinggänget, som med »I manegen med Glenn Killing« gav sin generations svar på Hasse och Tages dynamiska scenframträdanden.

Snabbkäftade amerikaner och syrlig svensk ironi förpassade föräldrarnas humorhjältar till forntidens korridorer. Monopolet var brutet.

Ändå kom nyheten om Hasse Alfredsons död som ett slag. Som journalist har jag sett hur redaktionerna förberett sig inför den här dagen; runor har skrivits, de bästa bilderna från en livslång karriär har valts ut. Men att jag själv skulle känna saknad var jag inte beredd på. Det var som att något grundläggande inom mig rubbades i grunden. Jag surfade in på Youtube (nästa generations kulturella lägereld) och sökte upp de gamla Lindemanklippen som jag tidigare inte brytt mig om. Nostalgi! Och plötsligt tyckte jag mig förstå skojigheterna bättre. Den där stugägaren Kennet Lindeman till exempel, han var kanske inte så tråkig ändå. Och vilken oöverträffad improvisatör Hasse Alfredson var! Jag stämde in i publikens skratt, lät mig för en stund drömma mig tillbaka till en tid då mina föräldrar garvade till samma sak som grannen ovanpå. Det var ett annat Sverige, Hasse Alfredsons Sverige, där en briljant man med varm humor hade monopol på vad som var kul.

 

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera