Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

1970-talets metoo-revolt

Karin Alfredsson berättar om när kvinnorna gjorde uppror på Aftonbladet för 40 år sedan och förändrade sina egna liv.

Med spikrak rygg och blicken kritiskt svepande­ över en sida i en bok står journalisten och författaren Karin Alfredsson vid en kopieringsmaskin på sitt frilans­kontor i närheten av Vasaparken i Stockholm.

– Glöm det, säger hon. Du får inte mitt bidrag, det håller inte.

Boken, en sliten pocket med oroande många lösa sidor, har hon just tagit upp ur en skyddande plastmapp.

– Det är dödstraff på den som slarvar bort den, har hon sagt.

Det vill ingen riskera, men kopior går att få med sig, om än alltså inte Karins eget bidrag. Hon ler. Försiktigt bläddrar hon fram till andra uppslag i boken, och placerar ett av dem mot kopiatorns mörka glasskiva. Ut spottas inledningsbidraget, en dikt av Aftonbladetmedarbetaren Karin Eriksson.

Dagen är släckt, mörkret är väckt,
korrar och sportreferenter.
Fulla av ord
Om fotboll och mord
Är denna tidnings skribenter
De sluddrar i olika arter av rus
In sina manus och tror de är ljus
Och ensam i natten den sena,
jag spelar min skrivmaskinsvals.
Och jag blir ganska trött, vill jag mena.
I huvud och fingrar och hals,
När jag stönande skriver och ber till Gud Fader:
»Förlåt, att jag inte kan stryka fler rader!
Men jag får ej för facket som menar
Att jag har inget samvete alls

 

Nästa nedskrivna vittnesmål i samlingen kommer från journalisten Anita Hansson. Hon berättar att hon en vårdag när hon började på tidningen hade kjol. »Det var nog ett felgrepp, måste jag erkänna, såhär efteråt. Jag borde haft störtkruka och unisexoverall. Detta för att om möjligt skjuta upp den obligatoriska könsklassificeringen som BRUD.«

Genom fönstret silar solljuset från en förföriskt ljum och solig höstdag i Stockholm. Två veckor har gått sedan nätkampanjen #metoo – där kvinnor vittnar om att de blivit utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp – också blivit kvällstidningarnas löpsedelsstoff. Den här dagen är inget undantag. Nytt och mer utlovas i ändlösa push-notiser på mobiltelefonerna. Kända branschnamn i medievärlden som från början omnämndes som »profiler« är namngivna. Huvudperson­erna på Aftonbladet omnämns här och var fortfarande som »Reportern« och »Kröni­kören«.

– Jag har hört från kollegor som jobbar på tidningen att det som står i DN är rätt. De säger att Aftonbladet inte är en sexistisk arbetsplats, men att exemplen det berättas om är sanna, säger Karin Alfredsson.

Lika sanna som exemplen i boken hon kopierar ur. De inträffade på 1970-talet och föranledde en smärre revolution. Kvinnorna skrev ett upprop. En sexistisk arbetsplats­kultur uppmärksammades. Karin Alfredsson håller på att slutföra en dokumentärfilm om händelsen. Vid nyår ska den vara klar, och det är tänkt att filmen ska visas i SVT i samband med 40-årsdagen av händelsen, den 8 maj 2018.

 

Vittnes­målen i den bok Karin kopierat ur är alltså nedskrivna våren 1978. Karin Alfreds­son var 25 år då, och hade jobbat på tidningen sedan hon var 19. Hon storm­trivdes, tyckte att just en kvällstidning var världens bästa skola.

– Det var ju högt till tak, jag fick göra roliga saker. Man fick lära sig att skriva snabbt och effektivt. Kort och begripligt skulle det vara. Man lärde sig också att inte ta sig själv på så stort allvar. Gör om! Våga vara rolig!

Hon visar bilder som inte direkt för tankarna till fyrkantigt redaktionsliv. I de på 1970-talet nybyggda och rätlinjigt storskaliga glas- och betongkvarteren i Klara stod en trotsig rest från svunna tider kvar, en sista tidningsredaktion, Aftonbladets, där skrivmaskiner, pappersbuntar och en månghövdad skara rökande reportrar, kvinnor och män, trängdes. Där löpsedlarna på väggen larmade om just den dagens viktigaste händelse:

 

CLARK FLYTTAR
CLARK BESKYLLS FÖR MISSHANDEL
AGNETHA – SKA DU SLUTA I ABBA?

I högen av stencilerade bilder som Karin Alfredsson lagt fram syns också en vägg på tidningens sätteri, tapetserad med nakna tjejer från ­FIB-Aktuellt och Lektyr.

– Det var en redaktion som på good and bad var lite halvtaskigt organiserad, präglad av ett utbrett och öppet­ alkoholmissbruk. Att vara en ung tjej som satt kvar på kvällen och skulle skriva nåt och omkring sig hade halvpackade medel­ålders manliga kollegor var jobbigt, man lärde sig att hålla god min i elakt spel. Man skulle skratta när man blev nypt i rumpan. Men det kvinnorna tänkte var att det inte kändes riktigt bra, och det pratade de ibland om, och en dag våren 1978 kallade reportern och kolumnisten Annette Kullenberg ihop redaktionens alla kvinnor, ett drygt 40-tal.

– Vi satt i sammanträdesrummet på nedre våningen, och pratade om hur vi hade det. Vi sa: Ska vi skriva och dela med oss? Så vi började skriva, och intervjuade varandra. När vi såg vad vi skrivit såg vi en struktur. Att vi inte var ensamma som fått höra att vi var griniga som inte ställde upp.

– Vi pratade om tidningens innehåll, om att den var skriven för män på väg hem från jobbet, inte för kvinnorna.

Kvinnorna satte ihop alla berättelser i ett kompendium som fick rött försättsblad och titeln »Dokumentet«. Annette Kullenberg och journalisten Inger Ramqvist hämtade de färdiga exemplaren den 7 maj 1978, en söndag.

Karin visar ett fotografi där de två reportrarna flankerar ett stadsbud som bär lådorna. En Volvo PV står parkerad på gatan.

På söndagskvällen delade de ut dokumentet, placerade ut det i brevfack, på skrivbord och nedstuckna i skrivmaskiner. Nästa morgon såg de hur påfallande tysta män bläddrade, oroade eller nyfikna på om de själva var med.

– Många var omskakade av att vi var så omskakade av deras jargong. Några sa saker som: »Jag ville inte att de skulle tycka att det var jobbigt.« Andra var motståndare till vår verklighetsbeskrivning av att utseendekraven var jobbiga, av att vi slutade ha smink och kjolar, inte målade oss och spelade ner det kvinnliga. Man hörde kommentarer i stil med: »Varför tycker de att de är så snygga?«

 

Dokumentet förändrade mycket. Kvinnorna blev tagna på allvar.

– Jag tror att det inte bara handlade om att man såg ojämlikheten utan lika mycket om att cheferna sakta men säkert också förstod den kommersiella kraften i det vi höll på med, säger Karin Alfredsson.

En konsekvens blev ett eget utrymme för kvinnor i tidningen på måndagarna, som de kvinnliga journalisterna fick bestämma över som hette Aftonbladet kvinnoredaktion.
– Det har betytt mycket för mitt liv, säger Karin Alfredsson.

Filmarbetet om »Dokumentet« påbörjades långt innan höstens Metoo-kampanj. Bakom idén står Karins kusin, filmaren Åke Lundström. Som tonåring hälsade han på henne på jobbet på 1970-talet.

– Det vi berättade om i »Dokumentet« tycker han påminner mycket om nutidens filmbransch.

Och kanske om nutidens medievärld? Vad tycker du om #metoo?

– Kampanjen är bra, men namnpubliceringarna är dåliga. Jag blev förvånad när jag hörde om sexuella trakasserier nu på Aftonbladet. Det var ett elände då, är det verkligen samma nu? Alkoholen på jobbet är ju borta. Jämställdheten i samhället är större nu än då.

– Men anställningarna är osäkrare nu, hela branschen är osäker. Det är mycket tystare på arbetsplatserna i dag. Vi var ju inte rädda.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera