Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vem är egentligen Folket?

Grå kompromiss är demokratins viktigaste redskap.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt, lyder ordspråket. Demokratin verkar vara en sådan förringad ko. Det är många som skäller på henne nu. Varför det? I stället borde hon vårdas ömt, gnidas med halm och få en extra skopa kraftfoder.

Redan Platon pekade på demokratins brister: hur okunskapen kan tillåtas breda ut sig och dominera över de upplysta experterna. Hur demokratin skulle kunna övergå i tyranni, om en majoritet röstade för detta.

Demokratins moderna kritiker framhåller gärna motsatsparet Folket och Eliten. Eliterna har fjärmat sig från Folket. Det är en tacksam bild, som inte saknar exempel ur verkligheten, men en otillräcklig bild. Dessutom måste man påminna om att metafysiska storheter som Folket och Folkviljan inte alls är huvudaktörer i den demokratiska processen. Och vem bestämmer vem som är Folket? Obehagligt ofta har det varit en ensam, stark man som bestämt. I sina böcker om utvecklingen i Tredje Riket fnyser författaren Victor Klemperer åt det överdrivna användandet av förledet folk, i alla möjliga och omöjliga sammanhang: »Tag allt med en nypa ›folk‹!«

Men – det är inte Folkviljan som ska bilda regering. Det är medborgarna som röstar fram politiker i fria, allmänna val. Medborgarna kan förstås utgöra ett folk, men i så fall består folket av olika grupper, klasser, åsikter och intressen, som den demokratiska processen ska försöka jämka ihop. Grå kompromiss är demokratins viktigaste redskap.

En fullvärdig demokrati innebär inte majoritetens diktatur över minoriteten. Det krävs också en legitim opposition, fri press, yttrande- och mötesfrihet, rättssäkerhet och maktdelning. Allt detta ingår i en modern, liberal demokrati. Men i ett antal länder med Ryssland, Ungern och Polen i spetsen krymper man dessa rättigheter.

Man häpnar över hur fort det har gått att slå mot domstolarna, pressen och public service, till exempel i Polen.

Sådant händer ju inte här. Eller?

Nej, jag tror inte att risken för antidemokratiska kupper är överhängande i Sverige. Men om molnen hopar sig – hur starkt skydd har egentligen den svenska demokratin? Skyddet är ganska svagt, visar det sig. Det passar fint för vackert väder, men börjar det blåsa och regna står vi utan paraply. Det gäller både rättsväsendet och det fria ordet, särskilt public servicemedia. Detta borde diskuteras mycket mer!

Public serviceföretagen kan strypas över en natt, om en majoritet i riksdagen beslutar så. Det borde åtminstone krävas 2/3 majoritet. På samma sätt kan riksdagen, efter ett enda val, snabbt tillsätta en majoritet av ledamöterna i Förvaltningsstiftelsen, som i sin tur tillsätter styrelser i de tre public servicebolagen. Miljöpartisten Niklas Malmberg föreslog i fjol att riksdagen bara borde få byta ut en tredjedel av ledamöterna åt gången, för att på så vis få in lite hälsosam tröghet i systemet. Knappast ett kontroversiellt förslag. Snabba och drastiska förändringar av public service ska inte vara möjliga att genomföra.

Att värna domstolarnas självständighet är ett annat prioriterat område. Här har medvetenheten ökat. Till exempel ska tjänsterna i HD och Högsta förvaltningsdomstolen numera lysas ut och rangordnas av en särskild nämnd, tidigare tillsattes de utan insyn direkt av regeringen. Vi har Lagrådet som yttrar sig över regeringens lagförslag, men Lagrådet behöver man inte lyssna på.

Man kan diskutera om Sverige behöver en författningsdomstol, som Tyskland och andra stora demokratier. Tyskland har, med sin politiska historia, ett mycket starkt skydd genom »eviga paragrafer« som stadgar människans frihet och värdighet och grundläggande fri- och rättigheter.

Att svenskt rättsskydd är svagare har historiska rötter från femtio- och sextiotalen, då en progressiv statsbärande socialdemokrati såg med skepsis på en övervägande konservativ juristkår. Jag säger inte att politiken ska släppa sin kritiska blick på juristerna i en tid när juridiken vinner mark gentemot politiken, men hela frågan bör upp i ljuset och diskuteras grundligt.

Apropå grundlig debatt: statsvetaren Sverker Gustavsson brukar påpeka att svenskt utredningsväsende blivit allt sämre. Någon gång på nittiotalet tog man i effektivitetens namn bort de stora parlamentariska utredningarna och ersatte dem med snabba, anorektiska expertutredningar, som knappast gör någon glad.

Kanske dags att i demokratins namn vända på kikaren, och slå ett slag för den parlamentariska trögheten?

För övrigt …

… har Emilia Fogelklous »Den allra vanligaste människan« (1928) kommit i nytryck. Kul!

Läs mer av Ulrika Knutson

Rysslands osannolika firande 

Var Ellen Key nazist?

Våra lyckliga gamlingar

Alla hennes krönikör 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera