Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

De farliga allra fattigaste

Tiggare väcker starka känslor. Känslorna kan ta sig olika uttryck. För ett par år sedan anklagade en mobb en tiggare för att ha stulit en liten hund (!) Mobben grep in och misshandlade tiggaren, som visade sig vara oskyldig till hundstöld.

Vi har andra vämjeliga exempel, av mer intellektuellt slag, som när mer eller mindre filosofiskt lagda skribenter uppträtt som andeskådare, och påstått sig kunna avgöra hur människor i ett visst läge tänkt om sin godhet, innan de lagt eller icke lagt en slant i tiggarens utsträckta mugg. Hela debatten blev en tid kortsluten av de självupptagna känslornas tjuvkoppling. Hur kom tiggeridebatten att handla i första hand om oss själva och våra känslor? Var fanns tiggarens röst, eller över huvud taget den sociala dimensionen?

Både den misshandlande mobben och de filosofiska skribenterna ansluter till en gammal tradition. De projicerar sina tankar på tiggaren, som är luttrad och van. I världslitteraturen har Den blinde tiggaren gått i par med Den blinde siaren sedan antiken. Tiggaren skrämmer oss anständiga i Johannesevangeliet, Skattkammarön och Tolvskillingsoperan, väcker vårt medlidande hos HC Andersens Lilla flicka med svavelstickorna, lockar oss i Dan Anderssons drömmar från Luossa och liknar oss till förväxling hos Bruno K. Öijer:

svart som vit

vi tillhör samma vandringsfolk

sitter med den tomma muggen

framför oss

tigger efter livets mening i varje gathörn.

Sedan urminnes tider har tiggeriet setts över axeln av bofasta och socialt integrerade medborgare. Tiggeriet har ibland varit förbjudet, ibland tolererat, men då som nödlösning, och reglerat av samhället.

Efter fyra–fem år av mer eller mindre organiserat tiggeri i svenska stadskärnor, ofta med EU–migranter från Rumänien och Bulgarien vid muggarna, märks en viss trötthet. Folk skänker mindre pengar, tiggeriet har blivit mindre lönsamt, migranter åker hem. Några sitter envist kvar, några tvingas till det, andra sitter där av fri vilja. Hur frivilligt man nu sitter på en fleecefilt på trottaren i snålblåst och snöglopp, timme ut och timme in. Jag skulle inte vilja sitta där – skulle du?

Det politiska kravet på tiggeriförbud kommer än så länge mest från SD och Moderaterna, och lokalt från visst S-håll, men framförs sällan med emfas. Juridiskt är det svårt att genomföra och vidmakthålla ett förbud, det vet alla. Kanske var det därför både en statsvetarprofessor som Bo Rothstein och en minister som Åsa Regnér för några år sedan uppmanade medborgarna att sluta lägga slantar i muggen. I backspegeln framstår det som en märkligt uppgiven uppmaning, denna iver att utplåna barmhärtighetsreflexen hos medborgarna innan man ens prövat några politiska åtgärder!

Så mycket mer glädjande att se hur Uppsala kommun lokalt faktiskt har försökt pröva politikens möjligheter att lösa problemen, eller åtminstone lindra dem.

I Upsala Nya Tidning har man kunnat följa den intressanta utvecklingen. För snart två år sedan reste en delegation från Uppsala till Rumänien och tiggarnas hembyar. I delegationen ingick både tjänstemän och politiker från båda blocken.

– Ser vi tiggarna som våra medmänniskor så måste vi lära oss mer om deras bakgrund, menade Mohamad Hassan från Liberalerna.

Uppsala kommun fick både dagcenter och natthärbärge för tiggarna, och bättre kontakter med sociala myndigheter i Rumänien. Dessutom har kommun anställt en rumänsktalande kontaktman i Uppsala, Vlad Virgil, som samarbetar med polisen och socialen.

Uppenbarligen kommer han tiggarna till mötes både med morot och piska. Polisen har stängt illegala läger och forslat bort bötesbelagda bilar. Virgils uppdrag är att prioritera barnfamiljer och förmå dem att låta barnen börja skolan i Rumänien. Han har slagit larm om särskilt utsatta barn, varpå kommunen har sagt sig beredd till omhändertagande. Enligt UNT har insatserna gjort skillnad. Tiggare har fått jobb i Rumänien, utsatta barn har fått det bättre och kunnat börja skolan. Färre tigger i Uppsala.

Detta är kanske ingen solskenshistoria, men det är en konstruktiv historia från den kommunala vardagen, som innehåller tro på både politiken, samtalet och enskilda människors möjligheter. Så lite sol finns det nog däri, i alla fall.

Läs mer av Ulrika Knutson

Vem är egentligen Folket?

Rysslands osannolika firande 

Var Ellen Key nazist?

Alla hennes krönikör 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera