Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Stormakten tystar kritiker

Kinas regim visar att man inte har någon som helst respekt för Sverige.

I lördags satt förläggaren Gui Minhai på ett tåg till Sveriges ambassad i Peking, för att vårda den livshotande nervsjukdom han ådragit sig under de dryga två åren han suttit inlåst utan rättegång i östra Kina. Plötsligt rusade tio civilklädda poliser in på tåget och kidnappade Gui, mitt framför ögonen på de två svenska diplomater som gjorde honom sällskap.

Först vägrade såväl ambassaden i Peking som utrikesdepartementet i Stockholm att svara på frågor från media. När uppgifter om vad som skett ändå publicerades, bekräftade UD att de stämde. Efter att ha kallat upp Kinas ambassadör till UD:s kontor två gånger, utfärdade Margot Wallström under tisdagen ett uttalande om att hon förväntar sig att Gui omedelbart släpps fri.

Läs mer: Kidnappad på nytt

Att kidnappa en utländsk medborgare i sällskap av diplomater utgör ytterligare en eskalering av hur långt Kinas regim är redo att gå för att tysta sina kritiker. Under president Xi Jinping har civilsamhället tvingas ner på knä och situationen för de mänskliga rättigheterna förvärrats betydligt. Syftet är glasklart: Krossa alla utmaningar mot kommunistpartiets maktmonopol så tidigt som möjligt.

Behandlingen av Gui Minhai är ett varnande exempel på att inte ens utlänningar bosatta i Hongkong längre kommer undan med sin regimkritik. Kinas utrikesministerium visade vid en efterföljande presskonferens upp sin sedvanligt tuffa linje, genom att beskylla såväl Gui som svenska diplomater för att inte efterfölja kinesisk lag.

Balansgången är dock svår för Kina, som samtidigt vill framstå som en ansvarstagande stormakt för att kunna öka sitt inflytande i internationella organisationer. Dessutom vill statliga kinesiska företag slippa kritiska granskningar i samband med viktiga utländska investeringar, som till exempel den stora hamn man just nu förhandlar om att få bygga i Lysekil.

Och Sverige har hittills spelat med. Tisdagens kritik är den första som öppet riktats mot Kinas hantering av Gui Minhai sedan han försvann för över 830 dagar sedan.***

Så såg det inte ut när journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson fängslades i Etiopien 2011. Då åkte utrikesminister Carl Bildt personligen till Etiopien två gånger, och statsminister Fredrik Reinfeldt fördömde Etiopien som »diktatur« i riksdagen. I Addis Abeba växlade ambassadören brev mellan de fängslade svens­karna och deras familjer.

I skarp kontrast fick Gui Minhais dotter Angela tala med Margot Wallström på telefon för första gången i lördags, trots upprepade förfrågningar vid tidigare tillfällen. Hon har tidigare också blivit tillsagd av UD att inte kontakta ambassaden i Peking. Angela har även berättat att Lars Fredén, Sveriges ambassadör i Peking 2010–2016, undvek henne när de hamnade på samma sociala tillställning i Stockholm.

Men så är ju det ekonomiska samarbetet med Kina viktigare än dito med Etiopien. Sverige har en ny, uttalad policy att locka mer investeringar från kinesiskt håll. När Stefan Löfven förra sommaren var i Kina med den största svenska näringslivsdelegationen på flera årtionden tog han visserligen upp Gui Minhais fall på högsta nivå, men återigen bakom stängda dörrar. För att inte störa handelsrelationerna så nämndes hans namn dock inte ens i regeringens efterföljande kommuniké.

Kinas ekonomiska makt skänker landet en märklig förmåga att komma undan med nästan vilka övergrepp som helst. Man kan ju fråga sig vad reaktionen blivit om Ryssland först låst in en svensk förläggare i två år utan rättegång. Och sedan hävdat att han är fri, bara för att skicka tio civilklädda poliser att kidnappa honom på nytt under näsan på svenska diplomater.

Läs mer:

Förläggarens dotter: Han har blivit torterad

Kidnappad på nytt

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera