Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Politikerna tvingas snart lida för estetiken vid Ica

Det är inte bara konsten som har blivit politisk. Nu har vi en politik som har valt att leva efter estetikens regler. De estetiska önskedrömmarna blir som tydligast utanför Ica.

Vad händer när politik blir estetik? För den som kommer ihåg skrev jag min förra krönika i Fokus om den förment stärkande och »inspirerande« erogena blåa fallos som målats upp på en av Kungsholmens husfasader. Tanken var att tala om vad som faktiskt händer när konst ska göras »politisk«, och våra konstnärer förväntas utgå från en semi-statlig checklista på accepterat radikala värderingar och ståndpunkter.

Vare det rör sig om blåa jättepenisar, eller menskonst i tunnelbanan, eller statliga krav på normkreativt innehåll i nya filmprojekt, är det mycket tydligt att det skett en sammanblandning av det estetiska och det politiska i dagens Sverige.

Vad som kanske inte är lika tydligt är att denna sammanblandning också skett åt andra hållet. Vi har inte bara konstnärer som vill leka politiska, utan vi har också en politik som åtminstone till vissa delar valt att leva efter estetikens regler.

Foto: Maja Suslin/TT

För något år sedan blev jag inbjuden att medverka i tv om den så kallade tiggarfrågan. Tråkig som jag är var mitt argument det som var vanligt en gång i tiden: rätten att tigga är inte någon rätt att bevara, lika lite som rätten att sova i en pappkartong under en bro är en rätt värd att omhulda eller se positivt på.

När jag dock lyssnade på de argument som blivit vanliga i dag – det går inte att förbjuda fattigdom, det är inte fel att sträcka ut en hand efter hjälp, det är fint att hjälpa andra – så var det något som började skava.

Nu är det faktiskt så att dessa tiggare från Rumänien eller Bulgarien är EU-medborgare. Om man går in på Migrationsverket finns det således särskilda sidor som listar alla rättigheter dessa människor har i Sverige. De har rätt att få tolkhjälp. De har rätt att få stöd av både Migrationsverket och andra myndigheter för att kunna söka jobb.

Hur kommer det sig egentligen att det är så otroligt lätt att mobilisera hundratals »eldsjälar« för att försvara rätten att tigga i Sverige?

De är inte daliter, de är inte orörbara, de är faktiskt inte ens svarta på 60-talet. Rent juridiskt har dessa människor fullt lagliga alternativ till tiggandet, och de har också en rätt att kräva att den svenska staten hjälper dem.

När jag påpekade allt detta efter debatten blev det dock lite krystad Larry David-stämning av det hela, konstigt nog. För hur kommer det sig egentligen att det är så otroligt lätt att mobilisera hundratals »eldsjälar« för att försvara rätten att tigga i Sverige, rätten att sitta och frysa utanför den lokala Icabutiken, mitt i en bitter svensk vinter?

Och hur kommer det sig att det verkar så totalt, komplett, fullständigt jävla omöjligt att entusiasmera ens en endaste ynka eldsjäl när det kommer till att hjälpa de fattiga att fylla i de blanketter och kräva den hjälp och de rättigheter den svenska staten redan säger är deras?

Den här tidningens politiske chefredaktör skrev nyligen om detta. Sverige var, för inte alltför länge sedan, ett land där man tyckte att tiggande människor var tecken på ett inhumant samhälle.

Foto: Lars Pehrson/TT.

I dag är situationen den motsatta: det är samhällen utan tiggare som anses vara inhumana, och för att Sverige ska vara fint och bra och progressivt så måste vi ha detta inslag i gatubilden. Fanns inte tiggaren skulle den nästan behöva uppfinnas, för att tala med Voltaire.   

Detta är estetiseringen av vår politik. När man väl hamnat i ett läge där det viktigaste blir att ha en air av radikalitet, att kommunicera en bild av medmänsklighet, att inge en känsla av deltagande, ja då kan man faktiskt hamna lite var som helst. Man kan till och med hamna i ett läge där det för aktivismen blir viktigare att se till att människor stannar kvar utanför Ica, än att de ges möjligheten att på laglig väg hitta sätt att försörja sig som innebär långt mer pengar i kassan. När de politiska avvägningarna blir till estetiska önskedrömmar är det mycket lätt att virra bort sig.

Den politiker eller aktivist som drömmer om att vara konstnär kommer förr eller senare att tvingas att lida ganska rejält för sin konst.

Nu var det dock som bekant ett tag sedan just frågan om tiggeriet låg i blickfånget, men frågan är bara ett exempel bland många vid det här laget. Den politiska kalkylen är kanske helt enkelt för tråkig för vår tid. Dess fokus på å ena sidan och andra sidan, på intressekonflikter och praktiska lösningar kan uppenbarligen inte konkurrera med den rena endorfinkicken i att kunna känna den revolutionära/humanistiska/miljökamps-glöden djupt i hjärteroten.

Men det krävs bara att man ser på de senaste opinionsmätningarna för att inse att även den politiker eller aktivist som drömmer om att vara konstnär förr eller senare kommer att tvingas att lida ganska rejält för sin konst.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera