Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Ilskan på bussen – därför är alla arga

Busstrafiken i Stockholm är ett rent helvete på hjul. Men alla arga människor är egentligen del av en cyklisk teori.

Att åka buss i Stockholms innerstad är ett helvete. Och innan någon blir rasande på storstadifieringen i detta konstaterande är det givetvis möjligt att bussresande också i små och mellanstora svenska städer är en djävulsk upplevelse. Att det blir extra påtagligt i huvudstaden är antagligen för att det finns fler resenärer och bussar här.

Att kliva på en av stadens blå bussar är att gå in i en smocka som hänger i luften. Högkoncentrerad aggressivitet som sedan takluckorna ersatts av luftkonditionering gör fordonet till en rullande tryckkokare av plåt. Ett miniatyrhelvete på hjul vars främsta regel är att aldrig någonsin be om ursäkt för något.

Att kliva på en av stadens blå bussar är att gå in i en smocka som hänger i luften.

Där inne är det djungelns lag som råder. En omgång av hela-havet-stormar varje gång som en sittplats blir ledig. Undan med er gamla, gravida och små barn! Att åka buss är som att få en månadskortsfinansierad undersökning av att det höga blodtrycket fortfarande fungerar. Man kan bli vansinnig för mindre. Alla dessa aggressiva människor överallt.

VARFÖR ÄR ALLA SÅ FÖRBANNAT ARGA HELA TIDEN????

Nästa person som säger något om att kasta sten i glashus åker givetvis – enligt all logik – på en propp men när jag häromveckan trillade in i en artikel på The Guardians sajt blev det hela en aning klarare. »Why are we living in an age of anger – is it because of the 50-year rage cycle?« (Varför lever vi i ilskans tid – är det på grund av den 50-åriga vredescykeln?).

Att alla verkar så arga hela tiden beror tydligen på att alla är arga. Det är bara en del av en cykel som infaller var femtionde år. Artikeln refererar till forskaren Peter Turchin och »cliodynamics« som presenterar ett mönster för hur aggressivitet skakar om samhället med femtio års mellanrum: 1870, 1920, 1970 och 2020. Ett allmänt raseri behöver dock inte alltid vara negativt utan kan leda till förändringar i samhället som annars inte hade kommit till skott. Det finns givetvis också mycket att vara just arg för och ilska behöver inte per definition vara en orimlig reaktion på sakers varande. Men det är något med ilskan som ligger och pyr lite överallt.

Alla dessa vulkaner som går omkring och är på väg att få utbrott. Hur omvärlden ser ut när aggressiviteten slår till påverkar givetvis hur det hela vidareutvecklar sig. Sociala medier har gjort sitt för att trigga den aggressiva loopen. Det går snabbt att reagera.

Höjer blodtrycket. Foto: Hasse Holmberg/TT.

Man behöver inte ens ha läst hela artikeln som någon länkar till för att tycka något om den, det räcker att reagera på känslan som man får inför vad man tror att artikeln handlar om (om detta skriver bland andra Jack Werner i sin nyutkomna bok »Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå: om myter på nätet, fejkade berättelser och vikten av källkritik« – och nej, jag har inte hunnit läsa boken än, den ligger här på skrivbordet men jag tror att jag vet vad den handlar om och jag har en känsla av att jag kommer att tycka att den är väldigt intressant).

Rustningen är på. Kroppen taggad som inför ett fysiskt prövande utmaning.

Det är känslan framför förnuftet mest hela tiden. Känslor som hetsar fram nya känslor – inte bara hos andra utan också hos oss själva. Det är en dominoeffekt där alla reaktioner av ilska legitimeras just med att de är reaktioner på annan ilska. Helt plötsligt går alla omkring och är arga rätt ut. Alla dessa små krig som varje minut utspelar sig ombord på alla dessa bussar.

I oktober är det tjugo år sedan hardcorebandet Refused släppte sin mästerliga »The shape of punk to come«. Det är koncentrerad ilska – aggressivitet destillerad till instrumentala utbrott. Skivan öppnas lämpligt nog med både biltutande och motorljud. Det är startsignalen. Att lyssna på skivan innan man kliver på en buss i morgonrusningen är att göra sig redo. Rustningen är på. Kroppen taggad som inför ett fysiskt prövande utmaning.

Må hårdast packade ryggsäck vinna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera