Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Anita Lindman Lamm

Programpresentatör och producent, dog den 31 augusti, 86 år gammal.

En dag skulle hallåorna bort. Man sa att de var onödiga. 1960-talet var inte bara ljuvt. Det kunde vara var lika obevekligt strukturrationellt brutalt som lyftkranarna som hela decenniet ägnade sig åt att riva Stockholms city. Nu var det 1967 och tv-hallåornas tur. Ulf Thoréns »Hvar fjortonde dag« presenterades på sedvanligt manér av hallåan Ewonne Winblad. Så långt allt som vanligt, men denna kväll följdes hon av ännu en hallåa, Inger Egler, som sa:

– Det var Ewonne Winblad som sa: Nu följer »Hvar fjortonde« dag.

Varpå hallåan Annika Kihlbom plötsligt kom i bild och sa:

– Det var Inger Egler som sa att det var Ewonne Winblad som sa: Nu följer »Hvar fjortonde dag«.

Som om inte det var nog dök nu Alicia Lundberg upp:  

– Det var Annika Kihlbom som sa att det var Inger Egler som sa att det var Ewonne Winblad som sa att; jaha, nu följer »Hvar fjortonde dag«.

Så Anita Lindman Lamm. Hon lekte med tonfallen:

– Det var Alicia Lundberg som sa, att det var Annika Kihlbom som sa, att det var Inger Egler som sa, att det egentligen var Ewonne Winblad som sa: Nu kommer »Hvar fjortonde dag«.

Slagdängan »Morfars och Morfars gamla mor« ackompanjerade därefter ett snabbt bildsvep med skylten »The forthnight saga« och hallåorna mimade. Så dök marionettdockan Televinken upp och sa att det var Anita som sa  … och lade till:  »Det sista som sas var av Televinken och det är jag det.«

Anita tittade på marionettdockan och undrade var han kom ifrån. Televinken ville vara i rutan med Anita, det var roligt när det var sent  …

– Förresten har jag aldrig förstått varför ni sitter här på kvällarna, sa Televinken.

Snabbt över till Ulf Thorén som sa att han höll med Televinken, och spände blicken i Bo Berntsson,  »ansvarig för hallåflickornas verksamhet«,

DN:s dåvarande tv-kritiker Ingvar Orre, tyckte att Thorén varit oförskämd mot de begåvade hallåorna, vilkas självironiska sätt att bemöta utrotningskravet fick situationen att framstå som löjlig. 

Vid den här tiden kunde Anita Lindman Lamm ta sådant med ro. Denna höst signerade hon böcker och skivor om Televinken i bokhandeln och varuhus, och uppträdde på Skansen fyra timmar om dagen vissa söndagar.

Marionettdockan i trä hade Anita Lindman Lamm hittat i en leksaksaffär på Regent Street i London våren 1964. På hösten samma år stod Ola Lundberg i programkontrollen där hallåorna satt. Han såg Anita komma och sätta sig med dockan, hörde henne säga att hon ville ha med den i tv. Hon bad Ola hålla i den och  bara svara ja och nej när Anita pratade med den. Efteråt tittade Ola och Anita på varandra och konstaterade att det var Anita som fått svara ja och nej, att dockan hade pratat mest. En idé var född. 

Från och med den dagen blev inslaget stående och fortsatte i decennier.  Alltid improviserat.  Vid den här tiden skulle barn mest lyssna på vuxna. Men Anita var intresserad av att lyssna på barn, och på Televinken, vars frågor var många och ibland kontroversiella. 

Bland annat sa dockan att han inte gillade poliser. Anita och Televinken bjöd ofta in en polis som hette Lasse. Anita Lindman Lamm var unik på många sätt, men enligt Ola Lundberg var hennes närvaro ojämförlig. Bland andra som jobbar med dockor ser man alltid någon gång att de tittar upp på den som håller i dockan. Anita Lindman Lamm gjorde aldrig det.

Om att denna instinktiva närvaro i konsten att lyssna kanske var ett sätt att hantera sin barndom talade Anita Lindman Lamm själv ibland om. Hennes mamma försvann när hon var fem; lämnade man och tre små barn –  Anita, Martin och Majken – för att leva med agronomen Brita fem mil norr om hemmet i Ludvika. Byn skvallrade. Anita Lindman Lamm grät och saknade, men har sagt att hon tror att hennes storebror Martin Lamm, som senare blev tecknare på Dagens Nyheter, tog det ännu hårdare. Anita kände att hon alltid var sin pappas älsklingsbarn. 

Själv blev hon under ett par decennier alla tv-tittande barns älsklingsvuxen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera