Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Sinnebilden av populism

Folk äldre än tre år borde ha slutat leka i sandlådan.

Jag har många barn. Åtta stycken faktiskt. De har alla lekt i sandlådan som små. Efter ett tag så slutar de med det. De börjar spela fotboll, simma eller kanske syssla med friidrott. Speciellt pojkarna gillar att leka vidare men då oftast på datorn eller med tevespel. Sandlådan lockar inte många barn över tre års ålder.

Annat är det med politiker och vissa journalister. I de grupperna leker man med glädje vidare långt upp i åldrarna. Jag kom i förra veckan ut med min femte bok. Den heter »Det stora könsexperimentet« och handlar om manligt och kvinnligt. Vad är styrt av miljö och vad är ren biologi? Det är svåra frågor och jag anser inte att jag har alla fakta i frågan, men vissa delar är ändå tydligt klarlagda i forskning.

En fråga som ofta diskuteras är det där med lönediskriminering. Med anledning av det skrev jag förra helgen en artikel i Dagens Industri där jag utifrån statistik och forskning drog den i journalistiska kretsar något kontroversiella slutsatsen att det inte finns någon lönediskriminering i Sverige.

Jag hade självklart förväntat mig en del mothugg och bespetsade mig på att ha en seriös och konstruktiv debatt. I stället kom det hånfulla tweets från redaktionschefen på Dagens Nyheter och en högprofilerad Svenska Dagbladetjournalist. Inga sakargument. Blott insinuationen om att jag inte bara är korkad utan sannolikt lite rättshaveristisk också. Andra kallade mig lite raljant för populist trots att de uppenbarligen inte ansåg att mina inlägg borde vara särskilt populära. Man kan fundera över den termen lite grann. Jag hade ju verkligen inte gjort det lätt för mig själv. En populist däremot gör i allmänhet förenklingar.

Till exempel är det tämligen populistiskt att ta två siffror – till exempel medellönen för respektive kön – och sedan jämföra dem med varandra utan att göra en analys av vad det verkligen är man jämför. Ifall man sedan på basis av dessa förenklade siffror kommer fram till en medialt gångbar sanning – till exempel att det är jättesynd om alla kvinnor eftersom de är strukturellt diskriminerade – så är det själva sinnebilden av populism. Om man sedan ska försvara den uppfattningen – genom att till exempel argumentera med personangrepp och härskartekniker i stället för sakargument – så luktar även det en smula populism. Och risken är att den som lyssnar får sand i öronen när det blir uppenbart att diskussionen åter igen hamnat i förskolans sandlåda.

Det påminner mig om det där som Ulf Kristersson sa när han blev vald till partiledare för Moderaterna. Att hans uppgift var att vara den vuxne i rummet. Och en sådan behövs verkligen. För när man bevittnar våra förtroendevalda och de som är satta att bevittna våra förtroendevalda blir sandlådan nästan en hel sandstrand.

Dagens Nyheter har gett beröringsskräck ett helt nytt ansikte. De ägnar spaltkilometrar åt att varna för att samtala med misshagliga element. Därför vågar inga partier genomföra sin egen politik på mandat av någon som inte är rumsren. Och därför kan man inte sänka sig till att debattera jämställdhetsfrågor med någon som inte tycker »rätt« från början. Sakfrågor är helt underordnade allt som har med signalpolitik att göra. Ingen får diskutera seriöst med någon som tycker fel om någonting, för då kanske det smittar. Kanske är det inte så konstigt att journalisterna som kritiserade min artikel inte svarar i sak på det jag skrivit om lönediskriminering.

Om de skulle göra det finns det ju risk att de plötsligt förvandlas till en människa som kan räkna med hjälp av statistik. Och det vore ju förfärligt. Hur ska de då kunna bli indignerade över all orättvisa som inte sker i verkligheten utan bara i sandlådan? Det riskerar ju att göra dem arbetslösa.

David Eberhard, är psykiater och författare. Läs hans krönikor här.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera