Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Bo I. Cavefors, förläggare och konservativ anarkist

Förläggare och konservativ anarkist, dog den 16 oktober, 82 år gammal.

Vissa småförläggare är konstnärer snarare än affärsmän: deras böcker är inte falukorv utan verk. Bo Ignatius Cavefors tillhörde denna skara. Han var en av de få bokförläggare som blivit legender i sitt livslopp vilket tisdagen den 16 oktober fick sitt slutdatum. 82 år blev det sammanlagt: och vilka år.

1959 startade Cavefors, 23 år gammal, sitt förlag. 23 år senare var sagan slut; i ett kaos av konkurser, polisutredningar och nio dagar i häktet. Däremellan introducerade Cavefors mängder av betydelsefulla författare, som Foucault, Barthes och Althusser. Hans arbete förändrade det svenska kulturlivet.

Genom ett lyckligt ödes ingripande hann Cavefors se sitt livsverk uppmärksammas på tre ställen i våras. Det ljuvliga galleriet Örhänget vid Mosebacke i Stockholm visade prover på hans skicklighet som formgivare. Och två böcker om honom kom ut: Ragni Svenssons doktorsavhandling »Cavefors: Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982«, och »BOC – en bok om Bo Cavefors bokförlag« med ett flertal intervjuer utförda av Jonas Ellerström och andra texter.

Ragni Svensson skriver mycket om myterna kring Cavefors oortodoxa persona: genom sina ambivalenser och sin extremism gav han välartade, moralistiskt självgoda människor diarré.

Förutom katastrofen i början av 80-talet var det kraftigaste jordskalvet i Cavefors liv avslöjandet om att han var katolik och konservativ – eller konservativ anarkist. I stort sett varenda människa hade fram till dess förutsatt att han var vänsterextremist. Under 80-talet började han skriva självbiografiska böcker, och 1994–1997 gav han ut den upprörande katolskt-konservativa tidskriften Svarta fanor. Bögpornografiska foton blandades med texter som var långt ifrån ljumma. Och Cavefors utmålade sig stolt som ynglingaälskare och fascistfetischist.

När tidskriften lagts ner ägnade Cavefors de sista decennierna av sitt liv åt att fortsätta att skriva och åt konstnärliga performance under namnet Grymhetens Teater Dekadens. Jag sörjer att jag aldrig fick tillfälle att se något dessa spektakel i wieneraktionisternas anda: maximal provokation. Men foton och filmer visar en naken Cavefors som drar och sliter i sin salami; bögsex; blodiga ceremonier; stenhård industrimusik.

Bo Cavefors älskade att provocera och irritera. När han fick frågan varför han som egentligen ideologiskt stod så långt ifrån kommunistiska Rote Armee Fraktion ändå stödde dem, lär han ha svarat att han »sympatiserade med deras metoder« (mord, rån, kidnappning, bomber?).

1977 gav han ut den 500-sidiga »RAF: texter« under stort hemlighetsmakeri. Den del av upplagan som skulle till Tyskland försågs med falskt omslag för att slippa genom tullen (Per A Rosenberg, »Kärlek med förhinder«).

Många upprörda intellektuella då misstänkte att utredningarna, de indragna bidragen och häktningen berodde på Cavefors stöd till RAF: den repressiva staten angrep våldsamt en människa för hans förlagsverksamhet. Sanningshalten i detta förblir oklar.

Ragni Svensson beskriver Cavefors som en älskare av provokationen för provokationens egen skull. Själv har jag också fått det slängt i ansiktet, men har aldrig lyckats begripa innebörden i talesättet – vilken intellektuell vill inte frammana reaktioner? Jag ser Cavefors som en mystiker, någon som levde med insikten om tänkandets paradoxala natur, universums motsägelsefullhet och att livet är omöjligt.

Bara ett par dagar före dödsbudet stod jag en sen lördagskväll med min fästmö inne i det allra heligaste av det labyrintiska antikvariatet Hundörat. Vi njöt av lukten av bokdamm och krämig cigarrök och berusades av alla de rara volymerna. Stolt visade innehavaren Peter Bodén ett ex av »RAF: texter« med det falska omslaget.

De första sidorna innehåller de senare ikoniska fotografierna av ligans medlemmar: bilder tagna av dem själva inne i Stammheimfängelset kort före deras självmord/avrättning.

Antikvariatinnehavaren, tillika Örhängetgalleristen Bodén, nämnde att Cavefors vid ett av deras möten sagt att det var han som möjliggjort fotografierna och sålt dem till pressen. Det var han som smugglat in kameran i fängelset.

Konst, mystik, skandaler, obscenitet, intellektualitet: få svenskar har varit så föga svenska som Bo I. Cavefors.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera