Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Nyamko Sabuni spelar huvudroll på S-kongress

Vingliga liberaler skapar oro i Socialdemokraterna.

Det är klart att det känns för Socialdemokraterna att de just gjort sitt sämsta val någonsin. Inte blir det bättre av att en sammanvägning av de senaste opinionsundersökningarna placerar partiet en dryg procentenhet under valresultatet.

Men i andra vågskålen ligger regeringsmakten.

Det är bevis på Socialdemokraternas enastående skicklighet att de till sist lyckades behålla makten, trots att de egentligen har en majoritet i riksdagen emot sig. Det kostade i långtgående nominella eftergifter. Men eftergifterna är, tills motsatsen är bevisad, just nominella.

Löfteskatalogen är baktung. Tror någon att Socialdemokraterna kommer att utmana de egna partileden som mest, just när nästa valrörelse ska dra i gång? Eller att Centern, vid samma prekära tidpunkt, skulle rösta ner Stefan Löfven, tillsammans med Sverigedemokraterna?

Knappast. Så, trots allt: partikongressen, som börjar i dag fredag, hålls i den angenäma eftersvettningen sedan Socialdemokraterna åter erövrat makten.

Men så var det de sönderfallande, hispigt roderlösa Liberalerna. Vänder de sig mot regeringen är det kört, om centerpartisten Helena Lindahl håller fast vid sitt partiavvikande nej till Löfven.

Att hela den liberala riksdagsgruppen plötsligt skulle vända på klacken, ens med Nyamko Sabuni vid rodret, är osannolikt. Sabuni själv säger sig respektera ingångna avtal. Det är dessutom långt ifrån säkert att hon blir vald. Men marken för makten skulle bli instabil med en liberal partiledare som egentligen vill se Ulf Kristersson som statsminister. 

Bara möjligheten att Sabuni kunde bli vald skapar tillräckligt mycket oro för att Dagens Nyheter, främst i det liberala ledet för en socialdemokratisk regering, i måndags började driva kampanj mot henne.

Det rör sig om en utpräglad mellankongress, utan motioner och med två huvudsakliga dokument: ett 15-sidigt om organisation och ett på drygt 20 sidor om utbildning och arbete. Stigbjörn Ljunggren skrev nyligen i Arbetsmarknadsnytt att det rör sig om en rätt radikal omsvängning mot livslångt lärande. Ändå är det nog organisationsdokumentet som intresserar flest ombud. Det innehåller de vanliga skrivningarna om »samtal« – det som förut hette att partiet ska »lyssna« – och om nödvändigheten av »ständig förändring«. Inget särskilt upphetsande. Men Socialdemokraternas behov av att finna nya sätt att fungera på är stort. Trycket från de partiaktiva betydande. De vill inte vara passiva kadrer. De vill forma partiets politik.

Reformisterna, den nyskapade radikala föreningen inom Socialdemokraterna, tänker suga upp och organisera den viljan. Det har partiledningen inte råd att strunta i. En allmänpolitisk debatt har hastigt slängts in efter middagen i dag, fredag. Det skulle ha varit svårt att klubba igenom en ambition om »Sveriges bästa politiska samtal«, utan att hålla ett sådant.

Hur framgångsrika och mäktiga Reformisterna blir återstår att se. De kommer inte att vända upp och ner på den här kongressen. Något som talar för Reformisterna är att Socialdemokraternas katastrofval inte fick ett lika imponerande slutresultat ute i landet. I 61 kommuner förlorade Socialdemokraterna makten. Bara 38 kommuner har nu vänsterstyre. Efter förra valet hade 13 landsting rent vänsterstyre, nu är det bara ett. Det betyder att landet är fullt av socialdemokratiska kommunpolitiker som snuvats på makten. De behöver inte ratta en budget och kompromissa med verkligheten längre. De är ideala rekryter för radikalisering av reformistiskt slag.

Sättet att hantera saken på är antagligen – återigen något Stigbjörn Ljunggren pekat på – att tredelningen av partiet blir ännu tydligare: LO, regeringspartiet och folkrörelsepartiet. Det sistnämnda kan leva en friare tillvaro, medan regeringspartiet tar hand om förvaltningen av makten, med allt dagtingande det innebär.

I bästa fall kan det visa sig vara en dynamisk lösning, som just hjälper till att hålla den »ständiga förändringen« vid liv. I värsta fall kan det leda till att partiet dras åt olika håll, tills det slits i bitar, ungefär som brittiska Labour är på väg att sprängas i bittra fejder mellan radikala fraktioner och pragmatiska maktförvaltare.

Det blir ingen omvälvande kongress, det här. Men i det lilla kommer man kanske att ana det stora.

Läs mer:

Oklart stöd för Suhonens nya gäng

Andra kammaren: Vem tar över L?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera