Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Modi – räddare eller mardröm?

Narendra Modi vill ses som Indiens store ledare. Men han misstänks för hindunationalistisk agenda.

När Indiens premiärminister Narendra Modi gick i åttonde klass blev han anfallen av en krokodil. Devot hindu som han är brukade han tre gånger om dagen simma till mitten av en sjö för att besöka ett tempel. Attacken kunde ha kostat honom livet, men den 14-årige Narendra klarade sig undan med nio stygn i vänsterfoten. Att det bodde många krokodiler i sjön var välkänt men han lät sig inte avskräckas, bara någon månad senare var han tillbaka och fortsatte att simma till templet.

Berättelsen om krokodilattacken återges i Sudesh Vermas biografi »Narendra Modi: The game changer«. Om historien är sann eller inte är nog mindre viktigt för Verma, vars ambition är att skildra Modi som en hjälte och politisk ledare. Boken innehåller flera märkliga uppgifter som signalerar att Modi är utvald och nästan övermänsklig.

Vem Narendra Modi egentligen är och vad han har uträttat som premiärminister är två av huvudfrågorna när det indiska parlamentsvalet inleds den 11 april. Av praktiska skäl genomförs valet i sju omgångar, då olika delstater röstar. Rösträkningen påbörjas den 23 maj och samma dag presenteras troligen även valresultatet. Med ungefär 900 miljoner röstberättigade lär det bli världshistoriens hittills största demokratiska val, mätt i antalet som deltar.

De senaste opinionsmätningarna visar att partikoalitionen NDA, där Modis parti BJP är störst, har goda chanser att behålla sin majoritet i underhuset. NDA:s ledning över den konkurrerande partikoalitionen UPA, där Kongresspartiet ingår, tycks ha ökat efter terrorattacken i Kashmir och Indiens militära vedergällning mot ärkefienden Pakistan. Men valsystemet och Indiens heterogena befolkning gör att mätningar bör tolkas med försiktighet. Pendeln kan svänga kraftigt, vilket den i senaste valet gjorde till BJP:s fördel.

Modis politiska plattform har två ben: ekonomiska reformer för att skapa tillväxt och ökat välstånd samt hindunationalism, att Indien ska bli ett hinduiskt samhälle där hinduer har särskilda rättigheter. Inför 2014 framhöll Modis anhängare hans hemdelstat Gujarat som ett ekonomiskt föredöme. Under Modis tolv år som Gujarats chefsminister förbättrades infrastrukturen och flera utländska företag har lockats att bygga fabriker i delstaten. Gujarats tillväxttakt låg på kinesisk nivå, vilket då var över 10 procent.

Det är mot Kina som Modi sneglar när han utformar sin ekonomiska politik. En stor andel av Indiens arbetsföra befolkning är sysselsatt inom jordbruket, men produktiviteten är låg och inkomsterna blir därefter. Därför behövs en större industrisektor dit jordbruksarbetare kan söka sig för att tjäna mer pengar. När utländska företag vill sälja sina varor på den indiska marknaden möts de numera ofta av motkravet att de i så fall måste förlägga produktion i Indien.

Modis »make in India«-kampanj i kombination med den växande marknaden har lett till att många utländska företag under senare år har valt att öppna fabriker i landet. Men hittills har inte tillräckligt många nya jobb skapats, vilket delvis beror på att moderna fabriker är automatiserade och därför inte kräver särskilt många anställda. Trots att Indien har en ekonomisk tillväxttakt på runt 7 procent är arbetslösheten den högsta på 45 år, något som regeringen har försökt att mörklägga genom att fördröja publiceringen av statistiken.

Ett av Modis många vallöften 2014 var att förbättra företagsklimatet. Världsbanken rankar årligen 190 länder efter var det är lättast att göra affärer. Indien har under Modis ledning avancerat från plats 142 till plats 77 på listan – en stor förbättring. Det har också gjorts omfattande investeringar i infrastruktur: som vägar, järnvägar, broar, ledningsnät och energiförsörjningssystem. En jättesatsning har påbörjats för att förse alla hushåll med toaletter och få stopp på den ohygieniska vanan att fattiga uträttar sina behov utomhus.

Modi har själv skruvat upp förväntningarna. Hans valslogan 2014 »Achche din aayenge« (Bättre dagar kommer) fick ett starkt gensvar och citerades flitigt. Flera av de löften som han ställt ut är fortfarande inte i närheten av att infrias, vilket är lätt för oppositionen att peka på.

Kongresspartiets premiärministerkandidat, Rahul Gandhi, 48 år, är ättling till Nehru och sonson till Indira Gandhi, men han har långt ifrån samma politiska talang. Hans anhängare hävdar att han är bättre denna gång än 2014, då han för första gången ställde upp i en tv-intervju och gjorde ett mycket svagt intryck. Men hans insats handlar mer om att kritisera BJP och mindre om att presentera egna konkreta reformförslag som kan förbättra Indiens ekonomi. Kongresspartiet sitter fortfarande fast i traditionen att köpa väljare genom att dela ut ekonomiska förmåner. Ett exempel på det är förslaget att införa en medborgarlön på 6 000 rupier i månaden till landets fattigaste familjer. Nyligen förklarade Gandhi att Kongresspartiet efter en valseger direkt kommer att göra en banköverföring på 72 000 rupier, motsvarande en årslön, till de 20 procent av hushållen som är fattigast. Löftet låter generöst men det är svårt att förstå hur det ska kunna genomföras.

Det ekonomiska beslut som allra mest har präglat Modis första mandatperiod är sedelindragningen i syfte att bekämpa den svarta ekonomin. De två sedlar som drogs in var de som hade högst valörer och som stod för 86 procent av det totala sedelvärdet. Alla var tvungna att lösa in sina ogiltiga sedlar på banken, vilket ledde till långa köer och akut kontantbrist.

Vid tidpunkten när sedlarna drogs in, i november 2016, skedde 98 procent av alla konsumentinköp i Indien med kontanter. Bristen på sedlar gjorde att många inte kunde handla och att arbetsgivare inte kunde betala ut löner till sina anställda. Sedelindragningen orsakade en kraftig åtstramning av den indiska ekonomin och enligt ekonomer kan den ha sänkt den ekonomiska tillväxttakten med bortåt två procentenheter. Det är konstigt att beslutet inte ledde till mer raseri, med tanke på hur hårt många indiska hushåll drabbades.

I efterhand har konstaterats att nästan 99 procent av alla sedlar som fanns i cirkulation blev inväxlade, en betydligt större andel än vad regeringen hade räknat med. Det fanns alltså ingen stor mängd sedlar i omlopp som ingen vågade växla in. Som bekämpning av grov ekonomisk brottslighet var sedelindragningen inte särskilt effektiv.

Modis andra stora ekonomiska reform är införandet av en enhetlig varu- och tjänsteskatt (GST) något som ekonomer länge efterlyst men som varit politiskt känsligt att driva igenom. Tidigare brukade man vid indiska delstatsgränser se långa köer av lastbilar som väntade på att kunna deklarera sin last. Chaufförerna kunde tvingas att sitta sysslolösa i dagar, utan luftkonditionering och andra bekvämligheter. Med GST försvann dessa gränshinder.

Den utformning av GST som till slut röstades igenom var en snårig kompromiss med olika momssatser för olika kategorier varor. Kongresspartiet gjorde sitt för att reformen skulle misslyckas, trots att partiet tidigare i regeringsställning hade försökt driva igenom samma sak.

GST lär har kortat tiden för lastbilstransporter med i genomsnitt 20 procent. Men småföretagare klagar över att reglerna är komplicerade och kräver mycket pappersarbete. Rahul Gandhi har döpt den nya skatten till »Gabbar Singh Tax«, efter en välkänd Bollywoodkaraktär som rider runt med sitt gäng och plundrar byar. Rahul Gandhi hävdar att GST gör samma sak fast med Indiens småföretagare.

Under decennierna efter självständigheten var Kongresspartiet helt dominerande i indisk politik. Jawaharlal Nehru drev som premiärminister linjen att Indien ska vara en sekulär stat, där ingen religion premieras. I praktiken är det statens relation till hinduismen som är den stora ideologiska skillnaden mellan Kongresspartiet och BJP, inte den ekonomiska politiken. Kongresspartiet var länge socialistiskt, men efter Sovjetunionens fall bidrog partiet till att avreglera ekonomin. Modi anser att Indien behöver genomföra fortsatta reformer för att få ekonomisk tillväxt, vilket inte alls ska tolkas som att han är liberal i andra politiska frågor – för det är han inte. Han är präglad av sin hemdelstat Gujarat och av den hindunationalistiska rörelsen RSS.

Gujarat i nordvästra Indien utmärker sig för handel och industri men de utländska besökarna är få. Gujarats kök, som i huvudsak består av vegetarisk kost, i kombination med att alkohol är totalförbjudet, gör längre vistelser påfrestande för den som kommer från en annan kultur. De utlänningar som ändå måste arbeta i Gujarat bor som regel i Bombay och flyger in för kortare besök. Indier från andra delar av landet har delvis samma syn på Gujarat, de har svårt med maten och vanorna. Dessutom talar de inte gujarati, som är ett eget språk, förvisso besläktat med hindi.

Vad som händer i Gujarat sker således lite i skymundan, vilket märktes i samband med massakern 2002, när Modi var nybliven chefsminister i delstaten. Hinduiska mobbar skövlade och brände bostadskvarter i en brutal hämndattack mot den muslimska minoritetsbefolkningen. Totalt dödades över tusen muslimer och vittnen hävdar att polisen passivt såg på. Modi påstår att han gjorde vad han kunde för att stoppa våldsamheterna, men partikollegor i hans närhet har dömts till långa fängelsestraff för att de deltog i bråken och uppviglade till våldsamheter mot muslimer. Omvärlden insåg sent vad som pågick men efteråt reagerade bland andra USA och Storbritannien genom att undvika kontakter med Modis delstatsregering. När Modi inför Indiens parlamentsval 2014 började omnämnas som en tänkbar premiärministerkandidat för sitt parti BJP hävdade många att hans bakgrund gjorde honom ovalbar. Men han lyckades manövrera ut sina rivaler, tog väljarna med storm och ledde BJP till en jordskredsseger. USA såg det som nödvändigt att ändra attityd till Modi, bytte hastigt ut sin Indienambassadör och gjorde ett omtag i relationen.

Modi har vid olika tillfällen försökt att tillrättalägga eller dölja delar av sin bakgrund. Det var länge okänt att han var gift, men spekulationer uppstod när han som chefsminister i Gujarat vägrade att fylla i den obligatoriska uppgiften om äktenskapsstatus. I samband med lanseringen av Modi som premiärministerkandidat dök det plötsligt upp en biografi om honom, skriven av en tidigare okänd brittisk litteraturvetare vid namn Andy Marino. Marino hävdade att han hade fått bättre tillgång till Modi än någon annan journalist tidigare, indisk eller utländsk. Men frågor uppstod om varför just han, med mycket begränsade förkunskaper om Modi och Indien, hade valts ut för att skriva en biografi.

I boken förklarar Andy Marino att Modi som 3-åring blev förlovad med en 1-årig flicka i grannbyn, men att barnäktenskapet aldrig fullföljdes med en kompletterande ceremoni när barnen var i tonåren. En tid senare framkom dock att äktenskapet visst hade fullföljts och att Modi helt sonika hade ljugit för Marino om vad som hänt.

Modi ville inte leva med sin unga hustru. I stället flydde han hemmet och var från de sena tonåren volontär inom RSS. Han hade inga ägodelar, bortsett från en liten väska med personliga tillbehör, och han flyttade runt mellan olika familjer som stödde RSS. Modi själv hävdar att hans förmåga till självkontroll uppkom under denna tid. Han lever ett asketiskt liv, jobbar hårt och är indifferent till vilken mat han äter – så länge den är vegetarisk. Åtminstone är det den bild han vill förmedla. Samtidigt är han välkänt fåfäng när det gäller utseende.

När Modi tillträdde som chefsminister i Gujarat betraktades han även av partikamrater som en hårdför hindunationalist. Efter massakern 2002 skrev Indiens dåvarande premiärminister, Atal Bihari Vajpayee, som också tillhörde BJP, ett bekymrat brev till Modi där han uppmanade denne att hjälpa de drabbade.

Det finns således goda skäl för Indiens religiösa minoriteter att vara skeptiska till Modi. Även om BJP formellt säger sig vara ett sekulärt parti, där medlemmar från alla religioner välkomnas, är partiets mål att Indien ska bli ett hinduiskt samhälle, där hinduer premieras.

Farhågor framförs om att Modi vid en övertygande valseger kommer att passa på tillfället att ändra konstitutionen och stryka bort formuleringar om att Indien är en sekulär stat. En sådan förändring kommer knappast att tolkas positivt av landets religiösa minoriteter – eller av omvärlden. Med drygt 170 miljoner muslimer är Indien världens tredje största muslimska land, efter Indonesien och Pakistan. Indien har även cirka 24 miljoner kristna, cirka 19 miljoner sikher, cirka 8 miljoner buddister och cirka 4 miljoner jainister. Beslutet att göra Indien till en sekulär stat grundades inte enbart i ideologi, det var en pragmatisk åtgärd för att undvika våldsamma konflikter.

Modi har ambitioner att gå till historien som en stor politisk ledare. Det har han goda möjligheter att lyckas med, om han genomför reformer som bidrar till att lyfta landet ur fattigdom. Men om han väljer att förverkliga sin hindunationalistiska ideologi riskerar han att bli historisk på ett helt annat och betydligt negativare sätt.

Läs mer:

Världens största val

Expert: »Islamister i Pakistan och Afghanistan vill att det eskalerar till krig i Kashmir«

Så formas metoo i Indien

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera