Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Politik

Hakelius: Vem har tid att bry sig om verkliga problem i dagens politiska ormgrop?

Sakfrågor har blivit bihang. Det är regeringsbildningens fel.

Det är ett otyg att misstroendeomröstningar har börjat användas till allt möjligt. Att oppositionen vill ha en annan regering hör liksom till sakens natur. Det är det »opposition« betyder. Man kan förstås ta den saken till intäkt för att ständigt väcka misstroende mot minister efter minister, men det blir mest löjligt.

Ett slags gnäll över att valresultatet inte blev annorlunda och att regeringsförhandlingarna blev som de blev.

Men nu har vi den märkliga regeringsbildning vi har. Den är något helt annat än en vanlig, normal kompromiss och koalition. Parlamentarism brukade i grunden vara en rätt lättbegriplig princip: regering bildade den som hade en majoritet bakom sig, eller åtminstone inte en majoritet mot sig, i riksdagen. Nu har vi en regering som i några av de sakfrågor som är allra viktigast just nu, inte ens har stöd av sina egna riksdagsledamöter.

Av det skälet har nästan alla drivkrafter i det parlamentariska systemet blivit perversa.

Socialdemokraterna för i väsentliga avseenden en mer nyliberal politik än borgerliga regeringar gjort, för det är priset för att Centern ska kunna motivera sitt sidbyte. Partiet behåller regeringsmakten, trots att det egentligen tappat fotfästet i sina egna kärngrupper.

Centern och Liberalerna backar upp regeringen, men vägrar samtidigt att sitta i den, eftersom de både vill vara regeringsunderlag och opposition. För att klara balansakten, tvingar de regeringen att driva liberal plakatpolitik.

Moderaterna och Kristdemokraterna närmar sig alltmer Sverigedemokraterna och vice versa, eftersom maktpolitiken kräver det. Samtidigt vill de båda borgerliga partierna inte tala om villkoren för en regeringsbildning där Sverigedemokraterna spelar roll och Sverigedemokraterna skulle nog helst vilja fortsätta utöva makt utan regeringsansvar.

Hakelius: Vi la ner totalförsvaret och fick en växande rörelse med ”preppers”

Miljöpartiet har gått från att vara en obstinat alternativrörelse, till att i praktiken bli socialdemokraternas lojala möjliggörare. De har själva sett till att de inte kan vända sig åt något annat håll. Socialdemokraterna kan ta dem för givna.

Och Vänsterpartiet har å ena sidan lagt sig till med en Corbyn- eller Chávezartad retorik, flirtat med facket och beskriver sig som vänsterns framtid. Å andra sidan har partiet släppt fram en regering som driver en diametralt motsatt politik till den de önskar, i de flesta frågor som partiet tycker är centrala.

Det här är inget jämviktsläge. Det är en falsk och förrädisk konstruktion. Den kommer antagligen att kollapsa. Dessförinnan hinner den spä på politikerförakt och frustration bland medborgarna, på samma sätt som den oförsvarliga december­överenskommelsen gjorde det. Bland annat genom att driva partier till att helt och hållet ägna sig åt skuggspel och skenfäktning, samtidigt som samhällsproblemen i vardagen växer.

Hakelius: Vem tar notan för paradpolitiken?

Det är så man ska förstå Jonas Sjöstedts hot om en misstroendeomröstning mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark. Hon är satt att riva ner Arbetsförmedlingen enligt instruktioner av en centerpartistisk ideolog. Hon tror inte på det själv. Men makten kräver av henne att hon inte backar. Sjöstedt ser ett tillfälle att berätta för sina anhängare att han faktiskt är opposition, trots att han släppte fram ett regeringsprogram som innehöll just denna reform. Moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater ser en möjlighet att driva in en kil mellan Centern och Socialdemokraterna.

I sak vore det förstås bra om den ogenomtänkta slakten av Arbetsförmedlingen hejdades. Men sakfrågor har väldigt lite att göra med det här spelet. Resultatet av Sjöstedts utspel kommer snarare att kunna mätas i vem som blir sittande inmålad i det hörn han anvisat. Det kan bli Socialdemokraterna eller Centern som tvingas kladda med färgen. Men det kan också bli Vänsterpartiet självt. För de perversa drivkrafterna kvarstår.

Vänsterpartiet ogillar regeringens politik, men vill ändå ha den kvar. Centern måste visa att man är i opposition, genom att tvinga regeringen att driva en politik den ogillar. Kristdemokraterna och Moderaterna har knappast en stabil koalition tillsammans med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Och Socialdemokraterna kan inte släppa makten, oavsett vad det kostar, för då blir det uppenbart att den väg partiet valt är ett utdraget självmord.

Vem har tid att bry sig om verkliga problem i den ormgropen? 

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera