Utrikes

Fokus på resa i Israel: »Jag kan ta er till Gaza också«

Några magiska dagar i Jerusalem, Betlehem och Jeriko.

Det var julafton. Från Jaffa in mot Tel Aviv tog vi strandpromenaden. Surfarna stod på huk på sina brädor en bit ut i vattnet. I solgasset på matställena längs stranden var det fullsatt. Vi hade ingen brådska. Vi skulle upp till busshållplatsen för att hitta en förbindelse till Jerusalem nästa dag. Via smågatorna i kvarteren i Neve Tzedek, med sin utstuderat bohemiska atmosfär, där särskilt judar från Frankrike bosatt sig, kom vi till stadsdelen Florentine, som enligt min fru var nästa nya trendområde. Gatorna var slitna, husen medfarna, butikerna enkla. Påtända unga män strök omkring. Busscentralen var ett stort, betonggrått trevåningshus. Taxibussar stod på rad. Chaufförer hängde mot ett räcke. En av dem fångade oss med blicken. Hans ögon var blanka av trötthet. Men hans röst var klar, han frågade vart vi ville åka, presenterade sig som Rami, var palestinier, jobbade för ett israeliskt bolag. Vi sa att vi var åtta, kunde han ta oss till Jerusalem, Betlehem och Jeriko?  Han grimaserade, sa att Jeriko låg långt inne i Palestina och att tre resmål var mycket för en dagsutflykt. Men visst, han kunde köra oss vart vi ville. Han knäppte iväg sin cigarett med fingrarna, log och sa:

– Jag kan ta er till Gaza också om ni vill.

Det glimmade till i ögonen på min äventyrslystna fru, men vi höll fast vid vår plan. Nästa morgon plockade Rami upp oss, snirklade ut på motorvägen och berättade att han precis som vanligt hade gått upp klockan fem, kört från Jerusalem, där han bodde med sina barn, och ställt sig där han stått i går.  Han körde fort, pratade om hur bosättningarna förändrat livet för palestinierna. Särskilt i Jerusalem. Alla, sa han, frågar hela tiden: Varifrån kommer du?

– Man hör bara: I’m from Russia. I’m from Ukraine.  I’m from the United States. Det snacket hela tiden. Så hoppar de in i min bil och säger »Where are you from?«, som om jag vore en utböling, och jag säger: I’m from Jerusalem, jag har alltid bott här, mina föräldrar, mina farföräldrar  …

Trafiken tätnade.

– Jag ska köra er till en bra utsikt.

LÄS OCKSÅ: 10 frågor till statsvetaren om regeringskrisen i Israel

Han tog oss upp för Oliv­berget. Vyn över moskéerna, klagomuren och det enorma Hotell Kung David var praktfull. Getsemane gnistrade grönt. Rami rökte, drog upp sin tröja och visade två ärr på magen. Tre skotthål, sa han. Han berättade att när han var 13 år hade han varit med i den andra intifadan, blivit skjuten, suttit i fängelse.

Han lotsade oss genom Jerusalems basarer, men lät oss på egen hand uppleva klagomuren, klippmoskén och den heliga gravens kyrka, där många kristna menar att Jesus korsfästes och begravdes. En vakt där berättade att på grund av spänningar mellan grekisk-ortodoxa, armeniska och romerska katoliker är nyckeln till kyrkporten sedan länge i händerna på en muslimsk kvinna. Hon öppnar och stänger den heliga kristna platsen varje dag.

Tiden gick fort. När vi efter mörkrets inbrott kom till Betlehem, omgärdad av den tolv meter höga mur som Israel rest och som skär genom bostadsområdena visade Rami oss kyrkan. Han hade haft rätt, vi bestämde oss för att ta Jeriko nästa dag. Vi sökte efter Ramis reaktion när israeliska gränsvakter med kpistar på magen tog sig in i taxibussen för att kontrollera våra pass på hemvägen. Rami sa något på hebreiska, vakterna nickade, log, ropade »shalom« när de såg honom och våra bleka nunor.

Vindrutetorkarna svepte på högsta frekvens hela vägen upp mot Ramallah nästa dag. Rami stannade vid det museum där Arafat låg begravd. I ett elva gånger elva meter stort mausoleum i något som liknade grå marmor. Två beväpnade palestinska vakter i uniform bevakade graven. Inne på museet – elegant blank betong, sluttande korridorer, videoskärmar, texter på arabiska och engelska – berättades historien om Palestina efter 1870, ur palestinskt perspektiv. Platsen var vald med omsorg. Arafat satt i husarrest här under sina sista år. Hans bostad stod orörd, garderoben, skrivbordet, hans enkla säng. Bakom glas fanns dokument som påstods bevisa att han förgiftades av israelerna.

Det regnade när vi kom ut. 30-åringen i vårt sällskap hade hört talas om ett palestinskt mikrobryggeri i närheten. Mellanösterns enda. Rami kände inte till det. Vi svängde in på en grusväg som var markerad som olämplig på gps:en. Rami ringde kvinnan som ägde bryggeriet och följde hennes beskrivning i telefonen. Ägarinnan hade gått i skola i Boston och pratade bred östkustamerikanska, sa att bryggeriet sålde öl till hela världen och visade runt. Att sälja öl till folk här var en välgärning, sa hon. Vi sa att vi behövde äta. Hon pekade uppåt, hennes familj ägde ett hotell lite högre upp i byn. De serverade bra meze.

Det var när vi ätit och mörkret föll och vi skulle fortsätta som Rami sa att han inte tyckte om vägen till Jeriko. Den var brant och slingrig. Man kunde se Jordanien därnere. Han tog oss ner försiktigt. Mitt i Jeriko fanns ett torg. Vi gick till ett ställe med neonljus i taket. Gubbar rökte vattenpipa och spelade kort. Rami sa att det var hans pappas kompisar. Hans pappa brukade sitta här också. Rami bjöd hem oss till sin familj några hundra meter bort. De hade ett sommarställe där Ramis barn också befann sig under jullovet.

Huset låg i en trädgård där pomelos, grapefrukt och clementiner hängde i klasar. Pappan var storväxt och kunde konsten att underhålla. Mamman skrattade, sonen spelade tv-spel och dottern var mycket väluppfostrad. Rami gick ut och rökte.

– Att jag avskyr israels bosättningspolitik vet du. Ändå tar jag Netanyahu före Abbas sorgligt nog. Palestina är illa skött. Mina kompisar här som kör taxi tjänar en tiondel av vad min israeliske arbetsgivare betalar mig, så jag jobbar hårt, sätter mina barn i de bästa skolorna och vi har ett bra liv.

Vi kom till Tel Aviv sent. Flyglarmet höll oss vakna hela natten och fortsatte på morgonen. Telefonerna upplyste om att Israel skjutit ner missiler från Syrien. På strandpromenaden joggade de morgonpigga som vanligt.

LÄS OCKSÅ: Han är ledaren med nio liv

***

Jaffa

Hamnen, de smala vindlande gatorna, det mångkulturella, Jaffa är ungdomligt och evigt på samma gång. De guidade gratisturerna är mycket bra. Ät lamm på »Abrage« i Gamla Jaffa.

Neve Tzedek, Tel Aviv

Oasen i det pulserande Tel Aviv. Inget hus, ingen byggnad liknar någon annan. Shabazi är huvudgatan som, liksom sina tvärgator, kryllar av gallerier och hantverksbutiker. På Suzanne Dellal Center kan man dansa och äta vid piazzan med vackra trädgårdar.

Jerusalem

Ta tåg, buss eller taxi från Tel Aviv och upplev den heligaste staden inom judendom och kristendom och den tredje heligaste inom islam. Ät falafel i bazaren.

Nablus

Den tredje största staden på Västbanken, vackert belägen vid berget Gerisim.

Jeriko

Rysslands förre president Medvedev har gett namn åt ett torg i staden, vilket påminner besökaren om dagens geopolitik. Men belägen vid Jordanfloden och l 260 meter under havsytan blir ett besök i den historiska staden också en mäktig tidsresa.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera