Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Hakelius: Republikanernas åsikter blir lätt en passionerad lidelse

När blir en åsikt en lidelse? En passion? En glödande övertygelse?

Det har förstås att göra med graden av intensitet, men det är inte det enda som avgör saken. Att ha mycket starka åsikter om att Iran skjuter ner ett civilt trafikplan, eller att en ung kvinnlig läkare avrättas av gängkriminella på öppen gata, är inte att ha lidelser. Det är en rimlig nivå av känslomässigt engagemang för den typen av händelser.

Det krävs med andra ord något oproportionerligt i förhållandet mellan de starka känslorna och föremålet för de starka känslorna för att en åsikt ska bli en lidelse.

Det är just det som är så fascinerande med aktivt organiserade republikaner. De är ungefär 10 000 eller 9 000 stycken i Sverige, beroende på vilken del av den Republikanska föreningens hemsida man litar på.

En nidbild av organiserade republikaner är att de är träiga principryttare med strumpor i sandalerna som skoningslöst kan mörda varje uns av spiritualitet i vilken middagskonversation som helst. I själva verket tycks de vara rena ålkistor av explosiva känslor. Att döma av Republikanska föreningens hemsida följer de minutiöst varje nyhet om kungligheter. Ingen händelse vid världens hov är för liten för att inte kunna förvandlas till bräckjärn för deras sak.

Redan där blir lidelsen tydlig. Att så omsorgsfullt följa något som man tycker är löjligt och förlegat och som, ärligt talat, knappast påverkar föreningens medlemmar eller särskilt många andra svenskar i vardagen, är direkt excentriskt.

Och då har jag inte ens nämnt specialspråket.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vi har precis genomlevt ett förslösat decennium

Sveriges kung och drottning är trots allt, rent faktiskt, kung och drottning, oavsett om Republikanska föreningen gillar det eller ej. Men de organiserade republikanerna gör en särskild poäng av att kalla kungen och drottningen Carl Gustaf och Silvia Bernadotte. Inget annat. Det är den sortens språkmagi som revolutionära sekter brukar hålla sig med.

När brittiska prins Harry och hans Meghan gjorde sitt halvhjärtade avhopp häromsistens var det samma sak. Republikanska föreningens ordförande Ulf Bergström kände sig kallad att kommentera saken. Han refererade till »de brittiska kändisarna Harry och Meghan Windsor«. Ordet »kungliga« förekom i pressmeddelandet, men skrevs just så: omgivet av citattecken. Ingen ska kunna komma på Republikanska föreningens ordförande med att ens oavsiktligt erkänna existensen av minsta spår av kunglighet.

Ett representativt parti ur texten:

»Vi kan inte, 2020, längre blunda för att det är skamligt och skadligt för Sverigebilden att ha en antidemokrat som symbol för vårt land, som vägrar att acceptera alla medborgares lika värde och offentlighetsprincipen. Ska Sverige vara en modern, rättvis demokrati där vi respekterar alla medborgares lika värde kan vi inte längre ha ett kastsystem, med A- och B-människor i grundlagen.«

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Att klistra etiketter på folk för att slippa lyssna på dem

Och där har ni det typiska tonläget för den republikanska föreningen. De är inte bara republikaner. De är passionerade, glödheta republikaner, med en lidelse som får dem att beskriva Sverige som vore det Nordkorea. Det är fascinerande att bläddra igenom föreningens pressmeddelanden och slogans:

»Vi måste förpassa dessa förlegade titlar till sagovärlden, ge kungafamiljen samma rättigheter och skyldigheter som resten av oss – och helt strypa apanaget.«

»Prinsar och prinsessor, kungar och drottningar hör till sagorna. I Sverige i dag lever vi i verkligheten.«

Överallt denna flammande upprorsanda. Kan en sann republikan äta prinskorv, drottningsylt och prinsesstårta, ens om man sätter orden inom citattecken? Vad kallar en republikansk ornitolog en kungsörn? Kan en republikan gå längs Kungsleden?

Vad driver fram en sådan lidelse? Jag vet vad republikanerna själva skulle säga:

Principer. Demokrati. Jämlikhet. Logik. Intellektuell hederlighet.

Ni vet.

Men det räcker ju inte. Även om man håller med om de grundläggande republikanska argumenten – och det behöver man faktiskt inte göra, även om man gillar demokrati och rättsstat – förklarar det inte lidelsen. Det förklarar inte varför just den här frågan föder ett så oproportionerligt starkt engagemang.

Det finns massor av principer att omhulda bokstavstroget. Det finns en oändlig mängd orättvisor, verkliga hot mot demokratin och riktiga diktatorer.

Men republikaner väljer just den här. Det är den som får dem att fatta eld.

Det är underbart kufiskt. Gud signe dem.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera