Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Johann Muhlegg

Hjärnan

Psykologiska faktorn som avslöjar vilka som fuskar

Det är större risk att en framgångsrik idrottare tar till dopning än att den ständige förloraren gör det.

Den ena sa att hon »inte har någon aning om hur det gått till«. Den andre att han »bara ätit en medicintablett mot förkylning«. Den ena hade varit världs- och europamästare i brottning – ett stort hopp inför olympiaden i Tokyo i sommar – den andre sprang nyligen hem ett världsmästerskap i terränglöpning. Såväl Jenny Fransson som Robel Fsiha var vinnare. Ända tills de åkte fast för dopning.

När vi nu – som vi alltid gör när idrottsstjärnor avslöjas som fuskare – undrar varför, tycks det faktum att de var vinnare vara en bakomliggande orsak.

Amos Schurr, psykologiprofessor i Negev i Israel, har intresserat sig för vad som driver människor att bete sig oärligt. Hans tes är att det finns något förrädiskt med att tävla. Särskilt för den som blir framgångsrik och börjar vinna. Schurr har gjort experiment; häromåret i en studie tillsammans med kollegan Ilana Ritov. Hur beter sig försökspersoner efter att ha vunnit respektive förlorat i olika tävlingar? 86 studenter delades in i grupper om två och fick tävla mot varann i ett spel som det inte gick att fuska i. Deras uppgift var titta på en rad objekt som dök upp och försvann på en skärm. Efteråt fick de säga vad som dykt upp oftast och hur många objekt som sammanlagt gick att se. En person vann. En förlorade. I varje grupp.

De grupperades om. Tävlade en mot en i en annan gren. I den var det lätt att fuska. En person kastade två tärningar. En annan, som inte fick se tärningen, väntade på att få höra utfallet. Personen som kastade belönades med lika många mynt som tärningens ögon visade. Den andra fick betalt med så många mynt som motsvarade skillnaden mellan 12, tärningarnas maxutfall, och vad motparten uppgav att hon hade kastat. Om de som kastade ville ha fler mynt behövde de  bara ljuga. Det gjorde de. Men bara de som hade vunnit i det tidigare spelet. Vinnarna i skärmspelet uppgav att de hade kastat i genomsnitt 9 i tärningsspelet. Förlorarna att de kastat i genomsnitt 6,5. Eftersom genomsnittsvärdet med två tärningar mycket snabbt blir 7, var det uppenbart att vinnarna kryddat sina resultat. På bekostnad av sina medtävlare.

I två experiment visade forskarna att instinkten att fuska avtar när människor inte tävlar mot varann, utan mot sig själva. En viss sorts framgång tycks sätta fart på viljan att fuska: den som är följden av en vinst mot en annan. Schurr menar att fuskviljan kokar ner till en känsla av rättmätighet som får näring av att besegra andra. Inte bara i sport. Också i affärer och politik. Männi­skor som vinner börja tycka att de har gjort sig förtjänta av det. Känslan av rättmätighet förutspår oärligt beteende. Hjälper till att rättfärdiga fusk och oärlighet.  Forskning visar att fuskare vinner oftare. Enlig Schurr beror det på att ju mer man vinner, desto mer benägen blir man att fuska. Ju mer man fuskar, desto större sannolikhet att vinna.

Sport är den här psykologins tydligaste arena. Som Ivar Lo Johansson ådagalade redan i sin »Jag tvivlar på idrotten« 1931. Men enligt forskningen ligger samma fenomen också bakom den växande ojämlikheten i samhället. Flera studier bekräftar att människor som är vinnare i ett socioekonomiskt perspektiv inte bara fortsätter att vinna utan gärna tänjer en del på reglerna för att göra det. Rika är mer benägna att »ljuga i en förhandling«, »fuska för att öka sina chanser att vinna ett pris« och »tillåta oetiskt beteende på arbetsplatsen« visade en studie från University of Michigan 2011. En annan studie visade att människor från lägre inkomstgrupper drivs mer av omsorg om samhällsgemenskapen.

De dopade idrottarna är alltså inga avvikare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera