Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Politik / USA-val / Utrikes

Välkommen till kapitalets presidentval!

Striden om Vita huset har mycket med pengar att göra. Men tidiga framgångar kan vara en synvilla.

I veckans mest förbisedda primärval fick vinnaren drygt 86 procent. Det gällde vem New Hampshires republikaner vill se som presidentkandidat. Om någon undrar: Donald J Trump vann. Precis som han kommer att vinna nomineringen för landet som helhet.

På måndagen, dagen före båda partiers primärval, höll president Trump kampanjmöte i New Hampshire. Det var fullsatt och tonen den vanliga: hånfull, skälmsk och högmodig. Publiken jublade.

Ett av skälen till att Donald Trump fortfarande underskattas, efter drygt tre år som president, är oförmågan att begripa presidentens lockelse. Folk kommer till hans möten för att de har kul. De gillar energin. De gillar vanvördigheten. De vill vara med om något som de kan berätta för vänner, släkt och – tids nog – barnbarn.

Trumps möten är, har någon sagt, ett Woodstock för vanliga verkstadsarbetare.

Under tiden är Demokraterna upptagna med sin interna kamp.

Det finns två skolor inom Demokraterna. Den ena ser nomineringsmötena och primärvalen i Iowa, New Hampshire, Nevada och South Carolina som avgörande. Den andra menar att den här cirkusen kommer att vara oväsentlig den 4 mars, dagen efter »supertisdagen«. Då väljs 1 344 delegater till det demokratiska konventet, jämfört med sammanlagt 155 i de första fyra delstatsvalen.

LÄS OCKSÅ: Demokraterna planerar för ett liv efter Donald Trump

Miljardären Michael Bloomberg hör till den senare skolan. Han bryr sig inte om att ställa upp förrän den 3 mars, men hans kampanj är redan i gång.

Det fjärde kvartalet 2019 lade Bloomberg ner drygt 188 miljoner dollar på sin kampanj, mer än 20 miljoner dollar mer än vad de fem främsta kandidaterna gjorde av med tillsammans. Sedan årsskiftet har han lagt ner nästan tre gånger så mycket på annonsering som de övriga fem tillsammans. Hans kampanjorganisation meddelade i förra veckan att den tänkte fördubbla utgifterna för annonsering, vilket innebär ungefär 600 miljoner dollar, bara på reklam i tv och på sociala medier.

Det är nio gånger mer än vad Democratic national committee, Demokraternas styrande organ, samlade in under hela förra året. Bloomberg använder egna pengar.

Den enorma satsningen – Bloomberg har sagt att det får »kosta vad det kosta vill« att bli av med Donald Trump – säger inte bara något om pengarnas roll i amerikansk politik. Den säger också något om hur oviktiga de formella partistrukturerna är.

En frifräsare med pengar kan nå långt. Fråga republikanerna.

Pete Buttigieg, »borgmäster Pete«, hör till den skola som tror på de första fyra delstaternas betydelse. Om inte förr, så efter framgången i Iowa. För bara några veckor sedan visste få utanför hans hemstat Indiana vem han var. Inför primärvalet i New Hampshire rullade hans svåruttalade namn allt lättare över tv-ankarnas läppar. En doft av framgång växte runt honom.

Hans goda resultat i New Hampshire förstärkte doften. Ändå tror nästan ingen att han kan vinna. Men ingen vill vara först att säga det.

Det handlar inte om hans ungdom, även om han skulle kunna ställa upp om 30 år och ändå vara yngre än de andra huvudkandidaterna i detta val. Det handlar inte om hans bristande politiska erfarenhet. Det handlar inte ens om hans status som rött skynke för partivänstern, eller hans svaga ställning i minoritetsgrupper. Det handlar om att han är öppet homosexuell. Det är mer än en fråga om fördomar.

Om Buttigiegs framgångar fortsätter kommer allt fler att föreställa sig honom i Vita huset. Då dyker oundvikligen en rad frågor upp. Buttigiegs man, Chasten Glezman, är allmänt omtyckt och en omvittnad tillgång. Men hur gör en manlig president med en »first man«, till exempel vid statsbesök med viktiga, kulturellt konservativa allierade? Saudiarabien är ett extremt exempel. Hur hanterar ett helmanligt presidentpar alla de komplicerade situationer som oundvikligen skulle uppstå?

LÄS OCKSÅ: Tjuvnyp och kyla inför presidentvalet

Ett rimligt svar är att USA är så starkt att motparter finner sätt att leva med en gift, homosexuell amerikansk president, om de måste. Vad är alternativet? Men det är inte särskilt sannolikt att en majoritet amerikaner skulle resonera så. De kommer att oroa sig för att presidentens sexuella läggning och äktenskap skulle begränsa USA:s politiska handlingsfrihet. Det finns också en oro för att en homosexuell president ytterligare skulle elda på den polarisering som redan allvarligt skadat det amerikanska politiska systemet.

Det här är den onämnbara elefanten i rummet i Buttigiegs fall. Förhoppningen är att saken löser sig av sig självt. Antingen genom att Buttigiegs framgångar tar slut, eller att de fortsätter och därmed tvingar demokratiska väljare att ompröva sin frimodighet.

Mellan skål och vägg talas det också om att Buttigiegs framgångar till en del är en synvilla: Han drar till sig det som brukar kallas »rosa dollar«. Amerikanska gaykretsar är köpstarka – mer så än till exempel amerikaner med asiatiskt ursprung – och politiskt engagerade. Det har lett till viktiga och bestående resultat, som till exempel att aidsforskningen i USA är bättre finansierad än mycket annan forskning om svåra sjukdomar. Men det kan också ge intrycket av ett bredare politiskt stöd än vad som faktiskt finns.

För Joe Biden, den förre vicepresidenten, är förhoppningen den exakt motsatta efter katastrofresultatet i New Hampshire: att hans verkliga stöd är större än det verkar. Det gick illa redan i Iowa. I New Hampshire underträffade han låga förväntningar. Biden flydde sin egen valvaka och lät sin syster vara vikarie.

En rejäl framgång i South Carolina – Bidens »brandvägg« – är en nödvändighet för att Biden inte helt ska räknas bort. Där är minoritetsgrupperna större och Biden kampanjar nu uttryckligen på att vara dessa gruppers representant. Det är ett tveeggat svärd.

"Presidenten som inte kan köpas för pengar" är ett budskap Warren har till sina väljare.

Elizabeth Warren, som hade ett uppsving inför valet i Iowa, tappade farten i New Hampshire. Vad det betyder att Amy Klobuchar i stället klev upp som trea, på jämförbara nivåer med vinnaren Bernie Sanders och Pete Buttigieg, vet ingen ännu. Kanske är det början på en av alla de överraskningar som är så vanliga i amerikanska presidentval. Kanske är saken glömd till början av mars. Klobuchar kommer att få en skjuts i sin finansiering, men en nomineringsprocess är ett sprinterlopp av maratonlängd. Pengar är bara en av flera nödvändiga ingredienser för att orka.

Bernie Sanders var den förväntade vinnaren i New Hampshire. Men även en vinnare döms mot förväntningarna.

För fyra år sedan, när Hillary Clinton var den enda verkliga motståndaren, tog Sanders över 60 procent av rösterna i primärvalet i New Hampshire. Nu fick han mindre än 30 procent.

Det beror förstås på det breda startfältet, men det är en klen tröst. Bland de väljare som räknar sig som oberoende fick Sanders 75 procent i New Hampshire 2016. I år visar vallokalsundersökningar att de där 75 procenten var splittrade i tre ungefär lika stora delar mellan Sanders, Buttigieg och Klobuchar. Bernie är inte längre ensam uppstickare. Och bland mittendemokrater verkade resultatet i New Hampshire märkligt nog tolkas som en seger för den kandidat som inte ställde upp: Michael Bloomberg.

Demokraterna har långt till ett avgörande. Tids nog kommer fler kandidater att falla ifrån. Deras delegater är då fria att stödja vilka kandidater de vill. Det gör saken än mer svårförutsebar. Loppet kommer att pågå länge till.

Kanske spelar det inte så stor roll. Opinionsundersökningar visade att även demokratiska väljare i New Hampshire är rätt nöjda med USA:s ekonomi. Arbetslösheten är historiskt låg. Förväntningarna på morgondagen är höga. Tillförsikten god, vad gäller den egna situationen.

Detta är Donald Trumps valrörelse. Han tänker inte försöka övertyga amerikanerna om att han är en moralisk förebild. Han tänker övertyga dem om att det går bra för USA och att den framgången tillfaller vanliga amerikaner. Han har hjälp av statistiken och, av allt att döma, medborgarnas egna erfarenheter.

Mittendemokrater varnar nu för att partiet underskattar sannolikheten för att Bernie Sanders faktiskt vinner nomineringen. Ett större problem för Demokraterna är att de fortfarande verkar underskatta sannolikheten för att Donald Trump blir omvald.

LÄS OCKSÅ: Boeing kraschar USA:s ekonomi

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera