Krönika

Nalin Pekgul: Soldaten tryckte in gevärskolven i min mage och tog boken

Nalin Pekgul skriver om lyckan i att se bokhyllor.

Till slut blev det omöjligt att bo kvar i Kurdistan. Allt pekade på att den turkiska militären återigen skulle ta makten, något som för oss politiskt aktiva kurder skulle innebära risk att bli fängslad, torterad eller i värsta fall mördad. Vi lyckades fly i sista stund den 5 augusti 1980. Tre veckor senare grep den turkiska militären makten.

Från vårt nya hemland Sverige följde vi övergreppen som skedde under militärens framfart. Efter endast två veckors vistelse i Sverige skulle jag börja i sjunde klass. Jag blev presenterad för Gunilla som skulle bli min lärare. Hon tog mig i handen och visade mig runt i skolan. Fröken Gunilla var snäll, men behandlade mig som ett barn. Jag minns att jag grät på vägen hem. Skulle jag som stolt hade deltagit i den kurdiska kampen, plötsligt behandlas som ett barn!

När jag senare berättade om min första skoldag för mina svenska vänner svarade de: »Du var ju bara 13 år så du var ju ett barn.«

LÄS OCKSÅ: Pekgul: Nu tar jag mig friheten att göra det jag vill

Jag har haft svårt att förklara hur vi levde före flykten till Sverige. Det hände så mycket dramatiskt och omvälvande i Turkiet när jag växte upp. Lösryckta barndomsminnen framstår som absurda och overkliga för den som inte har sammanhanget klart för sig. Så jag pratar inte ofta om det. Men de senaste veckorna har jag fått återuppleva hela min historia genom den turkiska tv-serien »Hatirla Sevgili«.

Den utspelar sig i Turkiet från slutet av 1950-talet fram till tiden efter militärkuppen 1980 och varvar spelfilm med arkivfilmer. Den fiktiva berättelsen kretsar kring några familjer som tillbringar sina somrar på samma ö. Familjerna hamnar i olika politiska läger, men alla vill ha demokrati och för detta får de betala ett högt pris. Familjemedlemmar mördas, fängslas, torteras men de som överlever ger aldrig upp hoppet om ett bättre Turkiet. Man får följa den första militärkuppen 1960, då den förste folkvalde premiärministern Adnan Menderes avsätts och sedan avrättas.

Sedan kommer militärkuppen 1971. Den 24-årige kände studentrörelse-ledaren Deniz Gezmis döms till döden tillsammans med två av sina närmaste vänner. Hela landet följer processen och beundrar Gezmis mod. De tre avrättas 1972. Hela mitt lands grymma och blodiga historia, serverat avsnitt efter avsnitt.

En händelse i serien har särskilt etsat sig fast. Militären gör razzia hemma hos den kända journalisten Sevim Gursoy. De letar efter förbjudna tidningar och kastar bryskt hennes böcker på golvet. De kräver att hon ska följa med till förhör. På väg ut försöker Sevim med fötterna hitta små utrymmen mellan böckerna för att inte trampa på dem.

Denna scen slungar mig 41 år tillbaka i tiden till vårt hem i Turkiet. År 1978 hade regeringen utfärdat undantagslagar. En lista på förbjudna böcker publicerades. Pappa hade ett stort bibliotek och nu hade vänner varit hemma hos oss och fyllt två bilar med böcker för att köra dem till byn Békende och gömma dem under marken. Tolstoj, Dostojevskij och Pasternak skickas till byn. Kvar i hyllan finns Yasar Kemal, John Steinbeck och Jack London.

LÄS OCKSÅ: Nalin Pekgul: När jag blev kallad för »afrikansk prinsessa«

Det är tidigt på morgonen i maj 1979. Min lilla syster Evin är fyra år och leker på altanen. Plötsligt ger hon till ett hjärtskärande skrik och mina föräldrar störtar ut. De möts av soldater som går in i vårt hus. De är många och börjar omedelbart söka igenom vårt hem. Pappa står och ser på i sin pyjamas. De kräver att han tar på sig sina kläder. Han är anhållen. Under tiden kastar soldaterna våra böcker på golvet.

Först blir jag chockad. Sedan blir jag förbannad. Jag är 12 år. Jag ställer mig framför soldaterna och säger att man inte kan kasta böcker. »Håll käften!« säger en soldat och trycker gevärskolven i min mage. Soldaterna förstår inte vilka böcker som är förbjudna och tar även med sig »Möss och människor«. Pappa hade sagt att vi måste läsa just den boken tillsammans med »Brott och straff«. Min två år äldre bror Kurdo hade redan läst dem. Men när skulle jag få läsa dem nu, när den ena var i byn och den andra i militärens förvar?

Sedan för soldaterna ut pappa till ett militärt fordon. Jag vill se honom, men det är svårt att ta sig fram med alla böcker som täcker golvet. Jag kliver på tå i mellanrummen för att inte trampa på böckerna, precis som Sevim.

Serien väcker minnen, jag tänker på de olyckor som drabbat släkten. De som flytt, de som fängslats, torterats och mördats. Jag tänker på alla förluster. Och alla historier om min släkt som gång på gång har byggt upp sina bibliotek, sedan de raserats i krig, naturkatastrofer och militärkupper. Därför känner jag alltid en sådan lycka när jag ser alla böcker som täcker väggarna i det enorma bibliotek som pappa byggt upp i exil.

Något gick att reparera.

Läs alla krönikor av Nalin Pekgul här!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera