Elisabeth Langby

Text: Staffan Heimerson

Foto: TT

Elisabeth Langby var lång och rödhårig, välklädd, arrogant och självsäker. Samtidigt sökande – och ensam i de yngre moderaternas led om att i brytningsåren mellan sjuttio- och åttiotal konkurrera med Carl Bildt om att vara Det Stora Löftet.

Hon gick alltid i tankar. Moltyst kunde hon färdas i en bil genom Alpernas mest dramatiska landskap. Förstummad av dess skönhet, tänkte mannen vid ratten – men, frågade han sig, är det de blommande mandelträden som fångar hennes tankar eller Dolomiternas spektakulära rosa bergstoppar?

Hon bröt tystnaden med orden: »Det är inte rätt av Asea att sälja kärnkraftsteknologi till Turkiet. Ansvarslöst. Omoraliskt.«

Under sina år vid amerikanska Harvard university kunde hon med vänner gå på bio i Boston. Filmen kunde vara den sentimentala och actionfyllda The Verdict. Men på studentkaféet efteråt diskuterade hon inte Paul Newmans alkoholism i filmen och de svårigheter som uppstår, när olika moralbegrepp ställs mot varandra. I stället pressade hon på sin omgivning uppfattningen, att staten inte kan omfördela välfärd utan att kränka individens rättigheter.

Tankarna och kontakten med den tidens ledande filosof, den rysk-judiske Robert Nozick, professor vid Harvard, fick henne att skriva den dystopiska studien Vinter i välfärdslandet. I den jämförde hon utvecklingen och demokratins undergång i antikens Aten och parallellerna mellan Sveriges och Uruguays stagnerande ekonomi och övermogna välfärdsstat. (Jan Myrdal skrev förordet och applåderade.)

Den lästes som närmast profetisk under de överbeskattade och genomreglerade svenska krisåren i början på 1990-talet – och förutspådde katastrof.

Vänster-Sveriges recensenter klassade henne som »mörkblå moderat«. De hade fel. Hon var något i Sverige så ovanligt som libertarian. Hon stod för nattväktarstat och minimal överhetsinblandning. Hon såg i sin intellektuella rastlöshet olydnad som något i sig själv gagneligt.

Under sin karriärs olika faser var hon oftast chockerande ung. Född och uppvuxen i Nacka tog hon studenten som sjuttonåring och gick ut Handelshögskolan som civilekonom och kursetta bara nitton år gammal. På Svenska Dagbladets ledarsida något år senare uppskattades hon för sina frejdiga ställningstaganden trots att hon inte var en lysande stilist.

Hon tröttnade på den svenska småttigheten och inspirerades att söka större utmaningar i Amerika. Det är ett svårslaget rekord, att hon bara några år upp i tjugoårsåldern antogs av samtliga prestigefyllda ivy league-universitet; hon valde Harvard.

Det blev hennes värld. Men när hon pluggade på universitetes Kennedy school of government kände hon viss leda och såg det som ett Bommersvik. Hon gled då i stället mer in i filosofin; och i sin doktorsavhandling valde hon komplicerade frågor, titeln blev: The Eternal temptation of truth–Nietzsche’s completion of western philosophy. (Utan förord av Myrdal.)

Med sin briljanta hjärna trollband hon i samtal äldre herrar – den brittiske humoristen och moralisten Malcolm Muggeridge, den blivande chilenske presidenten Ricardo Lagos, den svenske finansmannen Patrik Brummer, den brittiske politikern Dawid Owen och den amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger.

Langby valde att stanna i Amerika och att lämna den svenska debatten. Hennes sista bidrag till denna var att se till att det blev känt att Olof Palme vid ett gästspel på Harvard, sannolikt i strid med svensk skattelagstiftning, omvandlade sitt arvode till en friplats på universitetet åt en son.

Hon bildade familj med en svensk arkitekt och bosatte sig en aning avsides i New Hampshire; blev aktiv bland sin lilla stads 1 500 invånare, till exempel i Monadnock traffic calming foundation, och stundtals kampanjarbetare för republikanska politiker.

Hon fick två barn och det gav henne grunden för ännu en karriär – hemundervisning. Det handlade om att ge en bra start åt en son som hade svårt att sitta still och att skolorna i närheten inte lockade. Hon fann att läroböcker inte höll måttet och att läraren i latin inte funkade.

För att själv bli läraren lärde hon sig naturligtvis genast latin.

Staffan Heimerson

Journalist och författare.