Krönika

Peter Esaiasson: Förskolebarnen i Ronneby säger något om det nya Sverige

Att en majoritet av förskolebarnen i Ronneby pratar ett annat modersmål än svenska säger något om det nya Sverige.

Under 2000-talet har antalet folkbokförda i Sverige ökat med 1,4 miljoner. Det är den överlägset snabbaste befolkningsökningen i landets historia. Ökningen blir än mer anmärkningsvärd av att de flesta nya folkbokförda kommer från länder som är kulturellt annorlunda än det svensk-svenska Sverige. Förändringen märks framför allt i landsortens kommuner. Visst har befolkningen vuxit också i de större städernas förortsområden, men eftersom det inte blivit någon strukturell förändring av befolkningens sammansättning har ökningen lett till mer av samma. Det riktigt nya Sverige finns på andra platser i landet.

Det offentliga samtalet om hur landsortens kommuner påverkas av den förändrade befolkningen handlar oftast om köer, stök, offentliga utgifter, möjligheter och diskriminerande hinder. Debatten förs på abstrakt systemnivå och hyperkonkret händelsenivå. Men det finns också en annan aspekt av det Sverige som blivit till i spåren av den globala migrationen och den liberala invandringspolitiken. Det handlar om vardagen, de till synes triviala upprepade händelser som utgör tillvaron för oss människor. I många av landets mindre städer och tätorter har det uppstått historiskt unika situationer.

Peter Esaiasson: Polisen har rätt att vara stöddig – allt annat vore en mardröm

Ronneby kan illustrera fenomenet. P4 Blekinge rapporterade nyligen att på sex av centralortens nio förskolor har långt över hälften av barnen (60 till 89 procent) ett annat modersmål än svenska. På exempelvis Skogsgläntans fyra avdelningar Roten, Stammen, Barken och Kronan talar över hälften av barnen arabiska. Det betyder att barnen har ett annat gemensamt förstaspråk än personalen och samhället i övrigt. Självklart är det en annan situation än när det kommer enstaka minoritetsspråkiga barn till en skola eller förskola. Och det händer alltså i Ronneby, inte i Rinkeby.

Snabb sidoreflektion: Jag tror inte det är en tillfällighet att journalisten bakom reportaget – Trifa Abdulla – själv har flyttat till Sverige från Irak. (Lyssna gärna på hennes dokumentär Det var en gång en familj.) Vad jag märkt, med något undantag, är det mindre vanligt att journalister med svensk-svensk bakgrund uppmärksammar den här typen av skav i det nya Sverige. Påståendet om journalisternas olika förhållningssätt är empiriskt, så fritt fram att granska kritiskt. I väntan på en systematisk prövning säger jag som Herbert Tingsten i ett förord från det metodologiskt troskyldiga 1940-talet: »Läsaren kan blott erhålla min försäkran om att omsorg nedlagts för att undvika förvanskningar.«

Radio Blekinges reportage berättar om att förskolornas personal lagar efter läge för att kommunicera med barn och vårdnadshavare. Ibland använder man nystartsjobbare i personalen som behärskar arabiskan, ibland vårdnadshavare som plockat upp en del svenska. Ingen förefaller vara särdeles bekymrad och förklaringen till situationen ligger enligt förskolechefen i boendesegregationen.

Peter Esaiasson: Etniska grupper måste bli bättre på att leva tillsammans

Förhållningssättet faller in i mönstret att den svenska skolan, och sannolikt även andra grenar av den offentliga makten, förhåller sig pragmatiskt och icke-konfrontativt till konflikter som uppstår när värden kolliderar, precis som samhällsvetaren Fredrik Sjögren visade i en doktorsavhandling för några år sedan. Jag har inga självklara invändningar att göra – situationen måste hanteras – men konstaterar att förskolechefen gör en felaktig analys.

Fördelningen av barn i Ronnebys förskolor beror inte på segregation. Den beror på antal. Även med en nollsegregation hade barnen med annat modersmål än svenska dominerat. Och så ser det numera ut i många av Sveriges landsortskommuner. Och för andra domäner än barnens skola, hur avgörande den än är.

Den som vill se kontinuitet i samhällets utveckling betraktar faktiska och potentiella konfliktytor i det nya Sverige som uttryck för välbekanta mönster kopplade till klass, kön och ålder. Sociala skillnader har alltid funnits och vissa ungdomar stökar i dag liksom i går. Och det perspektivet är inte orimligt.

Men samtidigt – med språket, etniciteten och antalet står vi inför något nytt på den svenska landsorten, något som tidigare erfarenheter inte hjälper oss att förstå. Hur storstädernas förorter fungerar är väl dokumenterat (om än omtvistat). Men landsortens sociala sammanhang är sämre belysta. Det är många historier som behöver berättas, ur såväl majoritetens som minoritetens perspektiv. Här finns ett samtidshistoriskt arbete att göra och en samhällsordning att utveckla.

En bra början vore att sluta med besvärjelser som att »så ska vi inte ha det i Sverige«. Nej, men nu är det som det är, i landsorterna och i de stora städerna. Vi får ta det från där.

Läs fler krönikor av Peter Esaiasson här!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera