Sovjetiskt dubbeltänkande kan växa – även i demokratier

Häromveckan var det 35 år sedan den sovjetiske dissidenten Natan Sharansky släpptes, efter nio år i ett sibiriskt fångläger. I samband med det publicerade nätmagasinet Tablet en essä av honom, med titeln The Double­thinkers (begreppet lånat från George Orwells roman 1984). Texten skildrar hur den tankemässiga repressionen fungerade i Sovjetunionen. Folk hade två spår i huvudet, dels den officiella, politiskt korrekta och lögnaktiga versionen av saker och ting – dels den äkta, sanna och empiriskt upplevda. Det ideologiskt rätta signalerades utåt, medan sanningen enbart delades med de allra närmaste. Risken att anklagas för mikro- eller makroaggression av någon kommissariefigur var ständigt närvarande.

Dubbeltänkandet uppstod inom Sharansky samma dag som Stalin dog, 1953. Han var då fem år gammal och fadern sade: »Det här är goda nyheter för oss judar. Men det får du inte säga till någon, gör bara som alla andra.« (Stalin hade vid tiden initierat en våg av antisemitisk terror.) Senare valde Sharansky att bli matematiker, i hopp om att det var ett fält som inte kunde bli så värst ideologiskt. Men även där var alla forskare så upptagna av att inte säga eller göra något fel att de halkade efter sina västerländska konkurrenter.

Efter att ha läst Solzjenitsyns Gulagarkipelagen 1973 sökte Sharansky visum för att få lämna det kommunistiska paradiset. Det ledde till att han förlorade jobbet, åtalades och straffades. Han beskriver det paradoxala i att fängslas och samtidigt för första gången känna frihet, då han slutade dubbeltänka och sa som det var.

Norrländskt band hyllar trumpetaren som signalerade eldupphör i Ådalen 1931

Publiceringen av hans essä sammanfaller med utgivningen av Anna-Lena Lauréns synnerligen läsvärda reportagebok Sammetsdiktaturen. Laurén är Rysslandskorrespondent sedan många år. Kunnigt, varmt och humoristiskt berättar hon om vardagslivet och kulturen i det gigantiska land som vi oftast hör talas om genom rapporter om Putin eller hans opponenter. Bland annat får vi svar på hur det gick sedan, med dubbeltänkarna. Alltså de sovjetmedborgare som överlevde kommunismen, upplevde Glasnost och rofferiets och frigörelsens 1990-tal, för att till sist ånyo få ett auktoritärt styre, som också det kräver sina retoriska och tankemässiga krumbukter.

En iakttagelse Laurén lyfter fram är att ryssars sätt att prata korrumperats av 70 år av Sovjetstyre. Hon får oprecisa eller rent missvisande svar på mycket enkla frågor. En person som ska presentera sig i en intervju tassar runt uppgiften som katten kring het gröt. Är det en högre uppsatt person är språket i stället fördärvat av byråkratiska fraser och plattityder. »En stor del av de intervjuer jag genomför på ryska går ut på att stånga sig igenom en snårskog av obegripligheter«, skriver hon.

Ryska författare har genom historien haft en särställning som sanningssägare. »Alla ryska intellektuella ställs förr eller senare inför ett val: Att säga som det är eller att låta bli.« Få sänds till Gulag längre, men man kan utses till folkfiende av Putins regim.

Uthängd och deplattformerad kan man ju bli också i våra liberala demokratier, påpekar Natan Sharansky. En undersökning från 2020 (Cato/YouGov) visar att 62 procent av amerikanerna inte vågar uttrycka sina politiska åsikter öppet. Mest oroliga är de konservativa, men självcensuren har ökat markant över hela det politiska spektrumet de senaste tre åren, inte minst hos den andra motpolen, övertygade liberaler.

Dubbeltänkande kan växa också i demokratier.

Läs fler inlägg i kulturbloggen här!

Text:

Toppbild: TT