Hur ska vi hantera när låtar och våld flyter ihop?

Rapartisten Einár har skjutits ihjäl. Våldsbrottsligheten har blivit så påtaglig att det inte längre är lika lätt att skilja på verk och person.

Mordet på rapartisten Einár är ännu en tragisk ihjälskjutning av en alldeles för ung man som haft kopplingar till kriminella gäng. Denna gång råkade det vara en nittonåring som hette Nils Kurt Erik Einar Grönberg, barn till en skådespelerska. Denna gång skedde det också i en stadsdel, Hammarby sjöstad i Stockholm, som i första hand befolkas av mer eller mindre välbärgad medelklass. Det bor nog en och annan journalist där också, skulle jag tippa. 

Einár blev kidnappad, rånad och förnedrad 2020 och brottet kopplades delvis till kolleger i rapbranschen. I samband med att Sveriges Radios musikpris P3 Guld delades ut i våras uppstod en diskussion kring priserna till en annan rappare, som inte kunde närvara vid galan eftersom han då satt häktad för stämpling till människorov, misstänkt för att ha varit med och planerat en kidnappning av en rappande konkurrent – Einár.

Var det rätt att ge utmärkelser och hyllningar till en artist som inte bara skaldade om våld och vapen, utan faktiskt också hade en reell koppling till den grovt kriminella miljön, dömts för grovt vapenbrott och som eventuellt hade medverkat vid en förnedringskidnappning? Man måste skilja på verk och person, var Sveriges Radios förklaring till att de gav den rapartisten två priser.

Att skilja på verk och person är en viktig princip som alla som värnar konstens frihet nog skriver under på. Samtidigt är frågan komplex. Det går inte att komma ifrån det moraliskt stötande med att ge offentligt finansierade priser och hyllningar till individer som är aktivt insyltade i kriminella miljöer. Ett pris är en belöning, ett slags medalj. Förr i tiden fick man sådana när man gjort något bra och hedervärt i samhällets ögon. Självklart kan man argumentera för att rapmusiken är bra, jag betvivlar inte att det finns en stor konstnärlig begåvning här, och ett kulturuttryck som jag inte begriper mig på, och raptexterna beskriver ju bara en tuff verklighet.

Men hur ska vi i offentligheten hantera när låttexter och verkliga våldshandlingar flyter ihop? Är detta helt irrelevant när public service delar ut priser? Det finns i vart fall inget enkelt svar på den frågan.

Jag vill inte moralisera, men är uppriktigt nyfiken på vad i vårt samhälle som gör att raptexter om våld, knark och kriminalitet är så populärt. Jag undrar också om det hänger ihop med att den verklighet som beskrivs til syvende och sidst är hyfsat abstrakt för välmående medelklasskids.

För den som drabbas inpå bara skinnet av den grova organiserade brottsligheten eller gängvåldet, exempelvis de som bor i de så kallad utsatta områdena runt om i Sverige, är det möjligen inte lika enkelt att hålla isär verk och person.

Bara ett par dagar innan Einár sköts till döds spelade jag in ett samtal i Fokuspodden. Daniel Suhonen från tankesmedjan Katalys, Sofie Löwenmark, journalist på Doku och Johan Hakelius, politisk chefredaktör på Fokus, diskuterade växande knarkhandel och otrygghet. 

En av slutsatserna från samtalet är att det inte längre riktigt går att flytta ifrån vare sig droghandel eller den typ av våldsbrottslighet som ökat på senare år, med personrån och skjutningar, eftersom den spridits över hela landet, på små och stora orter.

Den är helt enkelt inte lika abstrakt längre, för någon. Och det finns en risk att kriminaliteten kommer att bli än mer påtaglig, för alla. Eventuellt kan detta komma att påverka viljan att dela ut priser till artister som tillhör kriminella nätverk.

Text: