Ge folket fria händer att omvända så många de kan
Att ge ena sidan monopol på missionerandet ter sig osportsligt – och en kollektiv hallucination mer eller mindre spelar knappast någon roll.
Fredag
Alkohol gör vissa fryntliga och andra grälsjuka. Tidöpartierna hör tydligen till de senare. De nya såta vännerna Sverigedemokraterna och Liberalerna föreslår nu en rad liberaliseringar i alkohollagstiftningen, läser jag, men får genast irriterat mothugg av Kristdemokraterna, som varnar för alkoholens skadeverkningar. Bland de reformer som föreslås är längre öppettider på Systemet och en möjlighet för monopolet att sälja kylda drycker. Men det mest gåtfulla förslaget, som framförs av Liberalerna, är en möjlighet för frisörer att servera alkohol.
Jag har inget direkt emot tanken, men varför just frisörer? Varför inte, till exempel, tandläkare, fotvårdare, nagelskulptriser och/eller bilmekaniker? Alla dessa tjänsteleverantörer prövar sina kunders tålamod i minst samma utsträckning som frisörerna och åtminstone tandläkarna, kanske även fotvårdarna, orsakar större obehag.
Har det något att göra med den gamla traditionen att frisörer – åtminstone herrfrisörer – också brukade ha rätt att sälja kondomer? Men den regleringen, som slog fast att bara ”hygienbutiker” och licensierade frisörer fick sälja kondomer, togs bort redan 1959. Att frisörerna skulle kräva kompensation för detta efter drygt 65 år låter osannolikt.
Det slår mig, när jag fortsätter att tänka på saken, att jag redan har bjudits på alkohol på åtminstone en frisersalong jag besökt under det senaste året. Kan det vara fråga om ett lagförslag av den sort som bara legaliserar det som redan är ett faktum? I så fall är det ytterligare ett exempel på Liberalernas bristande fingertoppskänsla.
Att smutta på ett glas rom klockan 11 en vardagförmiddag skulle förlora en stor del av sin tjusning, om det inte hade ett drag av ömsesidig konspiration mellan frisör och kund. I samma ögonblick som riksdagen mer eller mindre påbjuder pimplandet, kommer erbjudandet om ett glas inte längre att göra något för att etablera ett varmt, upproriskt band mellan tjänsteleverantör och tjänstemottagare.
Det här är mer än en fråga om sunt förnuft och basala insikter i den mänskliga naturen. Det är en fråga om historiska fakta: svensk alkoholpolitik har stegvis liberaliserats under de senaste två decennierna och vad har resultatet blivit? Jo, svenskarna har minskat sitt genomsnittliga alkoholintag med 20 procent. En del av nedgången kanske beror på muslimsk invandring, men knappast hela minskningen.
Det finns bara en rimlig förklaring: i takt med att politikerna slutat förmana oss om alkoholens fördärvlighet har supandet förlorat en väsentlig del av sin lockelse. Vill vi fostra en nation absolutister vore antagligen det mest effektiva att göra alkohol till en påbjuden del av skolluncherna och på så sätt beröva spriten all kvarvarande känsla av romantik, sofistikation och uppror.
Tidöpartiernas bråk är verkligen ett typiskt fyllebråk: det bottnar i ingenting. I själva verket är de, på olika sätt, ense om att beröva svenskarna ett av livets få nöjen.
Lördag
”Jag är argare än någonsin”, meddelar artisten Lykke Li på omslaget till DN:s helgbilaga. Ska det locka till läsning?
Vissa av dödssynderna – vällust, girighet och frosseri gör sig påminda – har alltid varit effektiva verktyg för att locka läsare till medierna. Vreden, ira, har däremot som bäst varit ett tveeggat svärd i det avseendet. Ilskna utbrott väcker oundvikligen uppmärksamhet, men inte nödvändigtvis intresse, lust eller sympati. Det säger antagligen något väsentligt om vår tid om popartister och morgontidningar är överens om att vrede blivit en säljande dödssynd.
Är det vrede i allmänhet som tilltalar läsarna, eller är det bara ilskna kvinnor som har den rätta dragningskraften? Jag har en känsla av att det senare gäller. Redan när jag hade närstående på dagis – bara fackliga förtroendevalda propsar på ”förskola” – för snart 30 år sedan kunde mönstret anas. Varje pojke som någon gång blev för hårdhänt var en skam för föräldrarna, medan varje flicka som regelmässigt använde knytnävar och sparkar mot pojkarna fyllde föräldrarna med stolthet. De hade fostrat en flicka som ”inte tog någon skit”, som det då populära uttrycket löd. Lykke Li hör antagligen till denna generation.
Det som gör Li så rasande är ”plastikoperationer och all annan skit som den här världen utsätter oss för”, där ”oss” är världens kvinnor. Det är inte alldeles omöjligt att förstå henne, särskilt som hon bor i Los Angeles. Andelen plastikopererade kvinnor måste fortfarande vara högre där än i Sverige, även om svenska kvinnor verkar göra vad de kan för att komma i kapp. Men är verkligen vreden den mest naturliga reaktionen på de här dumheterna? För egen del känner jag oftare sorg eller medlidande – i ett fåtal fall en bubblande munterhet – när jag ser resultatet av plastikkirurgernas tråcklande.
En annan känsla som allt oftare gör sig påmind inom mig är förvåning. Förvåning är måhända ingen dödssynd, men inte heller en merit, som min hustru brukar påpeka. Icke desto mindre förundras jag över hur det är möjligt att alla dessa förment kreativa personer, som påstås – och ofta påstår – att de rör sig i samhällets nyskapande utkanter, har så starka förväntningar på att världen i varje avseende ska följa deras egna konventioner.
Varför skulle de annars bli så förorättade och ilskna så snart de stöter på något som bryter mot deras normer? Vi andra brottas med samma besvikelse dagligen, för att inte säga timligen, utan att för den skull proklamera vår heliga vrede. Vi vet helt enkelt att världen inte är en projektion av våra önskningar och förväntar oss inget annat.
Den progressiva vreden ter sig, ärligt talat, ganska småborgerlig. Och där finns kanske fröet till en livsuppgift för oss andra: épater l’avant garde. Kanske borde jag överväga en ansiktslyftning ändå.
Söndag
Min mormor hade en eka som jag då och då brukade ro på Lövsjön i Ångermanland och min farbror lät mig ibland följa med när han lade långrev från en plastbåt med utombordare i Mälaren, så jag har viss sjövana. Ändå har jag svårt att avgöra om köpet av de fyra franska fregatterna har några andra meriter än allitterationen. Dagens besked att köpet kommer att kräva 500 nya sjömän gör inget för att övertyga mig om det kloka i beslutet.
”Visbykorvetterna har en besättning på 43 personer. Och jag vet att det redan i dag är en utmaning att personalförsörja det systemet”, säger en försvarsforskare till DN. Ingen kan rimligen vara förvånad. Min egen erfarenhet är att det är allt svårare, oavsett vad saken gäller, att hitta någon som faktiskt kan något om det saken gäller. Att hitta 500 svenskar som alla vet vad de gör på sjön ter sig direkt utopiskt.
Kanske kan fregatterna styras av AI, ungefär som de automatiska taxibilar som snart kommer att göra de runt 15 000 taxiförarna i Sverige arbetslösa, men är vi verkligen tillfreds med att sätta raketer och torpeder i de metaforiska händerna på maskiner?
Möjligen är det med fregatterna som så många nu hävdar att det är med ”välfärden”: vi måste öka invandringen för att fylla platserna. Frågan är vilka länder vi i så fall borde vända oss till för att rekrytera våra sjömän. Grekerna har en lång tradition som sjöfarare, men å andra sidan tog det Odysseus ett decennium att ta sig hem från Troja, ett avstånd på bara 560 nautiska mil som borde ha avverkats på en vecka.
Norrmännen är alltför självgoda för att ens överväga. Portugiserna har sina meriter, men de har aldrig seglat norrut och talar det enda romanska språk som helt saknar elegans. Britter skryter om sin historiska flotta, men de kan knappt simma och med få undantag firar de sina heroiska nederlag i krig, snarare än sina segrar. Det är inte särskilt förtroendeingivande. Holländare har en alltför slapphänt syn på droger för att ges ansvaret för fregatter, värda tiotals miljarder kronor.
När man tänker igenom saken är de bäst lämpade att ansvara för de nya fregatterna antagligen ryska sjömän. De har kunskap och erfarenhet av sjölivet, förstår det skandinaviska klimatet, har redan kartlagt vår skärgård, är billiga i drift och vana att ta order. En annan fördel är att det vore absurt att skicka ut svenska fregatter med ryska sjömän för att strida med ryska fregatter med ryska sjömän. Med en enda åtgärd skulle därmed krigsrisken i Östersjön ha reducerats kraftigt. Kanske till den grad att vi inte alls behöver investera i de dyra fregatterna.
Jag undrar om det inte är något sådant som Timbros ansvarige för ”internationell marknadsekonomi” egentligen ville ha sagt när han häromdagen hävdade att affären var oklok. Kanske börjar jag ändå forma mig en åsikt i den här frågan.
Måndag
Är det klasshat eller snobbism som gör att två av de största mediehändelserna just nu rör internatskolan Lundsberg och ”adelsfejden” om Trolle Ljungby?
I mina ljusare stunder tolkar jag det som att svenskarna på ett klädsamt sätt tagit mössan i hand och återknutit till sin gamla övertygelse om att överhetens liv trots allt är de enda liv som alls är värda att intressera sig för. Jag ser framför mig en ny svensk kulturell guldålder, där romanerna aldrig sjunker under den övre borgerligheten och underklassen tar sina mode- och etikettips av överklassen, inte tvärt om.
I mina mörkare stunder ser jag det i stället som ett förstadium till att alla vi som inte tar av oss skorna inomhus kommer att hänga från närliggande lyktstolpar inom kort. Tanken på vad bolsjevikerna kommer att ta sig för med våra behagfulla, men försvarslösa fruar och våra artiga, men lättledda barn kan hålla mig vaken om nätterna.
I mina mer analytiska stunder lutar jag åt att varken tidningsredaktörerna eller tv-producenterna – kanske inte ens Björn af Kleen – vet själva. Deras inre är antagligen så grumliga blandningar av avund, undfallenhet, klasshat och snobbism att de är i konstant pendling mellan de olika polerna. De delar det med en stor del av sin publik, så varje motstridigt motiv är kommersiellt gångbart, vilket i sin tur bara uppmuntrar deras inre oreda.
Paradoxen är förstås att det är för att motverka precis den här sortens slappa och riktningslösa karaktär som internatskolor och fideikommiss kom till.
I mina verkligt optimistiska stunder ser jag framför mig en obligatorisk internatskola för blivande journalister och ”mediehus” i fideikommissform, styrda med evighetens, inte ögonblickets, synvinkel.
Tisdag
Om de miljonärer – eller snarare miljonärinkomsttagare – som erhåller prestigemagasinet Connoisseur avgjorde valet i höst skulle Moderaterna få egen majoritet med 58 procent, läser jag. Liberalerna skulle faktiskt klara riksdagsspärren med några tiondelar. Sverigedemokraterna skulle fortfarande vara andra största parti, men bara på 12 procent och Socialdemokraterna skulle samla 5,2 procent av rösterna.
Jag är inte säker på att det är det genombrott i valrörelsen som Moderaterna så ivrigt söker, men det måste väl ändå räknas som en god nyhet i ett läge då sådana är sällsynta. Särskilt i kombination med gårdagens debattartikel i Dagens Nyheter, som slår fast att privatförmögenheterna har tredubblats sedan millennieskiftet. Tiden talar helt enkelt för Moderaterna. Med den här utvecklingstakten kan det bara vara en fråga om ett par sekler innan vi alla är miljardärer och partiet faktiskt får egen majoritet.
Det enda smolket i bägaren, om jag tolkar debattartikeln korrekt, är att den enorma tillväxten av svenska miljardärer paradoxalt nog skett samtidigt som den relativa förmögenhetsojämlikheten, mätt i vår gamla vän Ginikoefficienten, sjunkit. De relativa klyftorna blir alltså mindre.
Det kan för en ytlig tänkare verka som ytterligare en fördel för Moderaterna: vad ska vänstern basera sin lömska uppvigling på om alla blir rikare och klyftorna minskar? Men jag misstänker att det är dåliga nyheter för högern. De flesta av Vänsterpartiets väljare skulle ha framstått som krösusar och otvivelaktigt valt Högerpartiet om de hade levt, bott och konsumerat på samma nivå för 150 år sedan. Nu känner de i stället ressentiment för sin relativa rikedom, eftersom klyftorna är så små att de lätt kan föreställa sig att ha det ännu bättre och därför röstar de på Vänsterpartiet.
Jag är rädd att avundsjukan, i den framtid då vi alla är miljardärer, ändå kommer att locka småmiljardärerna i vänsterns garn, just på grund av att de små relativa klyftorna sporrar den sortens habegär. Jag hoppas förstås att jag har fel, men kanske vore det ändå klokt att återuppväcka diskussionen om den inkomst- eller än hellre förmögenhetsgraderade rösträtten, innan det är för sent.
Onsdag
Nästan alla, undantaget Ebba Busch och ett par ledarskribenter, verkar överens om att Agnes Wold borde doppas i tjära, rullas i fjädrar och köras ut ur de varma mediesalongerna på grund av sina uttalanden om det nya förbudet mot ”omvändelseförsök” av hbtq-personer. Själv tycker jag att det verkar en aning överdrivet. Agnes Wold är måhända en något svårhanterlig person, men hon framstår som rimligt intelligent. Varför skulle hon inte kunna lära sig att låtsas som att hon inte kan skilja på kvinnor och män, såsom vi alla fått göra de senaste åren? Sverige som samhällsgemenskap består trots allt till stor del av just den sortens officiella förnekanden av sådant som vi alla inofficiellt känner till. En kollektiv hallucination mer eller mindre spelar knappast någon roll.
En viktigare aspekt av den nya lagstiftningen, som ingen verkar ha tagit upp, är om det verkligen är rätt att gå den ryska vägen i dessa ärenden.
Vi är många som känt tveksamhet för de ryska lagarna mot ”hbtq-propaganda” som syftar till att förhindra personer av homosexuell och liknande övertygelse att omvända personer av heterosexuell övertygelse. Men är det för den skull vettigt att svara med att förbjuda personer av heterosexuell övertygelse att försöka omvända personer av homosexuell övertygelse?
För egen del tycker jag att den kloka medelvägen vore att ge folk, oavsett vilka köns- och sexuella övertygelser de må ha, fria händer att försöka omvända så många de kan. Inte bara för att det ter sig osportsligt att ge den ena sidan monopol på missionerandet, utan också för att det skulle ge oss något att fördriva tiden med när vi tröttnar på krig, sociala medier och klimatkatastrofen.
Det kommer i det långa loppet knappast att göra någon skillnad, eftersom idén att folk varaktigt kan ”omvändas” till det ena eller andra i de här avseendena är befängd. Men något måste vi ju göra i väntan på döden.
Torsdag
”Det finns en sorg och ett vemod över att decennier av erfarenhet lämnar, men vi har också sekel av erfarenhet kvar” säger Sveriges Televisions vd Anne Lagercrantz i en tidstypisk objektsfri anglicism i Dagens Nyheter idag. Saken gäller att omskrivna tv-profiler – vissa man aldrig hört talas om – sagt upp sig.
Jag förstår att det är vår medborgerliga skyldighet att engagera oss i public services känsloliv – låt oss falla in i konventionen att tala om public service som en själfylld varelse – och jag gör så gott jag kan, men det är något med själva tonen som ibland gör det svårt. Kanske har det att göra med att alla de känslor och prövningar som public service lever ut i offentligheten – sorg, besvikelse, separationer, pengabekymmer, förnärmelse, svek, irritation – är sådant som varje människa känner igen i sitt eget liv. Det skulle kunna borga för inlevelse och empati, men när public service talar om de här känslorna och bekymren som om de vore unika och något endast public service upplevt, får det i stället motsatt effekt.
Kanske kunde public service hitta en skicklig terapeut, som kunde föreslå vägar att hantera sorgen, tygla självupptagenheten och sätta saker i rimlig proportion innan allmänheten förväntas engagera sig i krisen?
Vi vill gärna hjälpa till, om vi bara orkar.
***
