Ministern som tappade balansen

Text: Maggie Strömberg & Torbjörn Nilsson

Bild: Scanpix

Lila är en färg Tobias Billström uppskattar att klä sig i, och både skjorta och slips bar den kulören januaridagen 2011 då han skulle träffa en SVT-journalist för att svara på några frågor. Ämnet: synen på flyktingar från Irak. Migrationsministern hade hamnat i svårigheter. Hemligstämplade ambassadrapporter, läckta via Wikileaks, gjorde gällande att han tillsammans med utrikesministern på amerikanska ambassaden i Bagdad 2007 begärt ökade möjligheter att skicka tillbaka irakiska flyktingar. Argumentet: att flera hedersrelaterade mord i Sverige skapat en kritisk opinion.

Det var onekligen anmärkningsvärda uppgifter. Sådana som brukar få migrationsministrar på fall. Det håller inte att statsråd påstår eller ens antyder att en hel folkgrupp begår en viss typ av brott.

Reportern fick svar på sina frågor. 17 stycken närmare bestämt.

– Den svenska regeringen kommenterar inte Wikileaksdokumenten eftersom de handlar om tredjepartsuppgifter, upprepade Billström likt en lilaskrudad papegoja.

Det blev bråk. Kommentatorsfälten kokade. Kommunikationsexperterna kritiserade.

Men Tobias Billström blev kvar. Fredrik Reinfeldt backade upp honom.

Två år senare ställs frågan om statsministern fortfarande gör det.

– Han har haft förmåga att visa den balans och det omdöme som krävs. Nu har han brustit vid ett par tillfällen. Då har jag understrukit att nu krävs hårt arbete och att hålla sig till den linje som är regeringens och moderaternas för att återvinna förtroendet, sa Reinfeldt i tisdags, sedan Billström i Dagens Nyheter beskrivit människor som gömmer flyktingar såsom varandes icke »blonda och blåögda«.

Vad är det som är så annorlunda den här gången? Varför har statsministern tröttnat på en av sina mest slitstarka undersåtar?

I den här regeringens begynnelse var moderata ungdomsförbundets nittiotal. Idédebatten mellan liberaler och konservativa, bland annat om flyktingpolitik. Det fanns en strömning i förbundet som förespråkade fri invandring och det rättrådiga i att gömma illegala invandrare. Mot stod ett lag-och-ordning-gäng, som ansåg att civil olydnad var förkastligt.

Ulf Kristersson sågs som företrädare för den förra gruppen, Fredrik Reinfeldt för den senare. Ordförandestriden vanns som bekant av Fredrik Reinfeldt, men idédebatten fortsatte snarare utvecklas åt det liberala hållet. Hur kom det sig?

Förklaringen finns delvis i etiketteringens brister. Fredrik Reinfeldt skrev visserligen en bok mot civil olydnad, men han markerade också mot rasism, och pläderade för ett upphävande av visumtvånget för flyktingar från Bosnien.

Ska man förstå utvecklingen av moderat migrationspolitik de senaste tjugo åren måste man se att konflikten egentligen stod mellan ungdomsförbundet och partiet. Kritiken handlade om den så kallade järnaxeln, samarbetet mellan socialdemokraterna och moderaterna. Mot detta, och den rättsosäkra process där enskilda statsråd utgjorde sista instans i asylärenden vände sig ungdomsförbundet.

Fredrik Reinfeldts efterträdare höjde intensiteten. I kampanjen »Stoppa människojakten« krävde de en engångsamnesti. 2001 petades Gustaf von Essen, den flyktingpolitiska talesperson som stod för samarbetet med socialdemokraterna, ner från valbar plats på Uppsalas valsedel.

Fredrik Reinfeldt, då rättspolitisk talesperson, kommenterade aldrig saken. Men den gruppering som han delvis hållit med, delvis vänt sig mot, hade vunnit sin första stora seger.

Det var inte invandringsfrågor som fick Tobias Billström att bli politiker. Som 21-åring var han förste vice ordförande i Oxies stadsdelsnämnd i Malmö. Innan dess hade han suttit ersättare i skolstyrelsen och ordförande i Moderat skolungdom i Malmö.

Hans allra första politiska framgång fick han faktiskt redan på gymnasiet, när han skrev brev till påven och lyckades få Vatikanen att bidra med tiotusen dollar till att renovera Malmö latinskolas aula.

1998, när han var 25, kom Billström in i kommunfullmäktige. Där fick han mest uppmärksamhet för att Ilmar Reepalu kallade honom »snorvalp« under en debatt.

Billströms position i moderaternas flyktingpolitiska diskussion på nittiotalet är svår att beskriva. Han räknades till den konservativa gruppen i ungdomsförbundet och kom från Skåne, men gjorde så svagt intryck i frågan att varken tidningsarkiv eller ögonvittnen minns honom.

Så var det fram till valet 2002.

Då Janne Josefsson smygfilmade i moderaternas valstugor och Bo Lundgrens parti imploderade.

De nya moderater som långsamt reste sig styrdes av Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sven Otto Littorin. Deras projekt var arbetslinjen. Så lite konflikt och uppmärksamhet som möjligt i migrationsfrågorna. Samtidigt fanns den liberala strömningen kvar. Mötespunkten blev arbetskraftinvandring.

2003 tvingade miljöpartiet och de borgerliga partierna den socialdemokratiska regeringen att tillsätta en utredning. Liberaliserade regler för invandrare som kunde visa att de hade ett jobb gillades av i stort sett alla moderater. Redan 2003 började alltså partiet söka sig en ny samarbetspartner, vid sidan av socialdemokraterna. Frågan för Fredrik Reinfeldt blev: Vem kan hantera den här nya balansakten? Och undvika ett nytt valstugefiasko?

Svaret: Tobias Billström.

Nu när samtliga politiska kommentatorer försökt förstå relationen mellan Fredrik Reinfeldt och Tobias Billström kan det vara värt att påminna om hur den framtida migrationsministern blev intresserad av politikområdet. Han knackade dörr.

I valrörelsen 2002 åkte han runt i Malmö och besökte väljarna i deras hem. Han bad om röster och fick höra hur snacket gick.

– Har du någon fråga som du tycker är viktig? började han alla sina 7000 samtal.

Det hade många. Integrationen. Invandrare som inte arbetade. Sådant ville Malmöborna prata med politikern om.

Billström kom in i riksdagen och sverigedemokraterna kom in i Malmös kommunfullmäktige och tjugoåtta andra kommuner.

Andra skånska riksdagspolitiker uttryckte bestörtning över sverigedemokraternas framgångar, men Billström var inte förvånad. Det var den enskilt största frågan för människor i Malmö sa han, och politikerna lyckades inte lyfta den. Han själv hade i en debattartikel föreslagit prövotid för medborgarskap. Den som under prövotiden begick brott som straffas med fängelse, skulle förlora möjligheten att bli svensk medborgare. Men han hade också kritiserat dem som uttryckte sig rasistiskt i valstugorna.

Han balanserade. Ordning-och-reda, rättstaten ska gälla. Och så lite: rasism är inte okej.

I riksdagen fick Tobias Billström inte hålla på med migrationsfrågor. Inte förrän 2005, då Fredrik Reinfeldt gjorde honom till talesperson. Då, och i efterhand, motiverade moderater med insyn utnämningen av Billström inte med hans åsikter, utan med hans lugn, saklighet, trygghet. Han skulle klara av att inte skapa onödig uppmärksamhet. Han kunde besegra migrationsministern Barbro Holmberg i debatterna, samtidigt som han kunde förhandla när det behövdes. Tillsammans stoppade moderaterna och socialdemokraterna en amnesti för de apatiska flyktingbarnen i början av 2005.

Och moderaterna drev att asylsökande skulle betala av sitt ekonomiska bistånd när de fick jobb. Det skulle tvinga ner »överutnyttjandet av systemet«.

Och så fortsatte de prata med miljöpartisterna.

De vann valet.

När Reinfeldt bildade regering fick Billström frågan om migrationsministerposten. Det är inte den lättaste statsrådsposten, sa han.

Sedan genomdrev han några av de största reformerna i svensk migrationspolitisk historia.

Det var arbetskraftsinvandringen, framför allt, där de hade miljöpartiets stöd. En fortsättning av arbetet att göra systemet mer rättssäkert, som socialdemokraterna inlett. Och så var det stöd till flyktingar som ville återvända till sina hemländer och skärpta krav på egen försörjning för anhöriginvandrare.

De sista förändringarna fick liberala kritiker att kalla Tobias Billström kall. Men det egna partiet hölls på gott humör med den samlade kompotten. En politik i mitten av partiet som grundade sig i hans och Fredrik Reinfeldts gemensamma syn: ordning och reda.

Det såg ut att gå bra. Haken var bara att de alltmer började luta sig mot miljöpartiet. Och på den spänning de därmed byggde in.

Det var en sak att samarbeta med miljöpartiet i opposition, eller i majoritetsregering. En annan sak i minoritet, med sverigedemokraterna i riksdagen.

Särskilt, visade det sig snart, var det en fråga som blev svår. En fråga som ruckade balansen som Fredrik Reinfeldt och Tobias Billström byggt upp.

Redan på miljöpartiets presskonferens dagen efter valet pekade språkrören ut vård för gömda som det viktiga för dem att uppnå i ett samarbete. En fråga som kristdemokraterna och folkpartiet hade drivit men moderaterna vägrat ge med sig på.

Moderaterna har ett i grunden helt annat synsätt. Reinfeldts och Billströms balans vilar på ordning och reda-linjen. De anser att Sverige ska ha en rättssäker asylprocess som ska leda fram till ett klart ja eller nej. Den som har fått nej även efter överklagan till Migrationsdomstolen ska inte åtnjuta medborgerliga privilegier som vård eller skola. Det sänder fel signaler, tycker de. Miljöpartiet – och de borgerliga kritikerna – säger att man trots allt måste ta hand om dem som befinner sig i landet och hänvisar till den mänskliga rättigheten att få vård.

De enades ändå.

Men moderaterna hade fått betala med vård och skola för gömda flyktingar. Frågorna som Tobias Billström – och Fredrik Reinfeldt – hade ett passionerat motstånd till.

Hade moderaterna fortsatt sitt migrationssamarbete med socialdemokraterna – järnaxeln – hade det blivit annorlunda. Magdalena Andersson sa i Ekots lördagsintervju i december att hon inte tycker det ska finnas subventionerad vård för gömda flyktingar. Men varje gång Stefan Löfven har kritiserat Tobias Billströms uttalanden har han passat på att slänga in att han inte gillar arbetskraftsinvandringsreformen.

Moderaterna valde arbetskraftsinvandringen och miljöpartiet. De betalade med rättigheter för papperslösa.

Tobias Billström har inte varit nöjd med det priset. Han sågade den utredning om vård för gömda som kom 2011 och ville att den skulle göras om. Det krävdes ett ultimatum från miljöpartiet förra året – lev upp till överenskommelsen eller hela samarbetet är brutet – för att det till slut skulle komma en proposition.

Det är i grunden missnöjet med miljöpartister som skapat det som nu uppfattas som en spricka mellan statsministern och hans tidigare så lojala migrationsminister. Tobias Billström har på senare tid drivit vad som närmast ser ut som en kampanj mot miljöpartiet – och därmed den egna politiken. Den balans som en gång fanns, har försvunnit.

När man pratar med moderater skakar de på sina huvuden och säger att de faktiskt inte förstår varför Tobias Billström sa som han sa. Inte heller varför han sagt liknande saker vid flera tillfällen det senaste halvåret. Han har ju klarat balansen förut.

Sedan börjar de prata om Fredrik Reinfeldt. Honom förstår de nog ännu mindre. Han har ju också balanserat. Men nu har han först backat upp delar av Billströms retorik för att sedan totalsåga honom.

Sedan börjar de försöka nysta och förklara, spekulera. Kommunalråden som är kritiska till att de får ta kostnaden för invandringen, och för att Arbetsförmedlingens introduktion av nyanlända slagit sönder fungerande system. Är det dem Reinfeldt vill ryta åt? De andra allianspartierna, som tycker som miljöpartiet. Är det dem Reinfeldt vill blidka? Vet han varken in eller ut när han läser opinionsmätningarna som visar att väljarna bryr sig alltmer om de här frågorna? Fick hans principiella avsky mot rasism honom att snacka fritt?

Få förstår.

Det som går att konstatera är att moderaterna har fastnat i debatten om de papperslösas rättigheter. Precis som Göran Perssons socialdemokrater gjorde. Nu får de uppleva samma sak: ett miljöparti som fortsätter kriga efter att överenskommelserna är gjorda.

För moderaterna är det dessutom etter värre. De har ju en koalitionsregering där alla andra är emot dem. Och ett växande sverigedemokraterna som står utanför och knackar på. Det är en balans som kan få den bäste på fall.

Det säger de också, inte bara moderater, utan också socialdemokrater och folkpartister. Att vara migrationsminister är att bli en del av systemet. Det tär på en och det gör en trött och cynisk. Man blir en försvarare, som vill försöka få kritiker att förstå det komplexa, balansen och motsättningarna.

Då svarar man på fel frågor. Och ger fel svar. Och då blir ens statsminister sur.

Det brukar hända rätt fort, säger de. Tobias Billström har suttit i sju år, längre än någon annan. Förvånande att han inte blivit utsliten förrän nu.

Bakgrund | Inget för den nervsvage

Andra migrations- och invandrarministrar som hamnat i blåsväder.  

Anita Gradin, (s), invandrarminister 1982–1986. Efter direktiv från Anita Gradin genomförde polisen en utlänningskontroll mot den grupp polska bärplockare som vistats i värmländska Vitsand.

Georg Andersson, (s), invandrarminister 1986–1989. Syster Marianne i Alsike kloster kritiserade regeringens flyktingpolitik som tillät polisen att leta efter utvisningshotade i hennes kloster. Dåvarande invandrarminister Georg Andersson från Lycksele avfärdade henne med orden: »Hon är inget sanningsvittne.«

Maj-Lis Lööw, (s), invandrarminister 1989–1991. Under våren 1989 blev Maj-Lis Lööw hårt kritiserad för sin behandling av ärendet med den handikappade tvååriga polska flickan Agata Jankowska, som riskerade att utvisas från Sverige. »Genom sitt agerande ger socialdemokraterna näring åt en spirande främlingsfientlighet. Det är ett tungt ansvar de tar på sig«, sa dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg.

Birgit Friggebo, (fp), invandrarminister 1991–1994. Den 19 augusti 1992 anmäldes invandrarminister Birgit Friggebo till diskriminieringsombudsmannen, konstitutionsutskottet och polisen för förtal. Under en tv-intervju hade hon låtit tungan slinta och sagt att »uppenbarligen finns någon tradition eller någonting annat som gör att [kosovoalbaner] är mer benägna att snatta och stjäla cyklar och tvätt.«

Barbro Holmberg, (s), migrationsminister 2003–2006. Hamnade i blåsväder i februari 2005 efter att moderaterna och socialdemokraterna röstat ned ett förslag från de övriga riksdagspartierna om en amnesti för apatiska flyktingbarn. Hon uttalade sig: »Ett annat beslut hade varit en humanitär katastrof…det hade lett till att ännu flera barn hade blivit sjuka.«

Läs mer:

Buntar ihop och visar ut

Angelägen avvisning

Partiet som klev ut ur kylan